Jag har en hel del bilder jag vill dela med mig av i denna blogg. Pepp-bilder, från olika tumblrs främst. Planen är även att fixa någon form av före/during/efter-bilder på mig också. För min egen skull. För att det är kul att ha det dokumenterat. För att ha visuellt se vad man kämpar för, liksom.

Jag vill INTE lägga upp bilder som proklamerar att man måste se ut på ett visst sätt. Det är beklämmande mycket thinspiration som flödar på tumblr. Unga människor (flickor) som strävar efter att ha ”ett gap mellan låren” eller ”synliga nyckelben” och ”utstickande höftben”, och det gör mig ledsen. Jag tränar inte för att jag vill bli supersmal. Jag har lite överflödiga kilon jag gärna promenerar bort, men först och främst handlar det om att MÅ bättre och BLI bättre. ORKA mer. Jag sover redan bättre, på en vecka. Jag har även promenerat bort ungefär ett kilo sedan i måndags, more or less. Jag är piggare och gladare. Sömnen, humöret och peppen är det som spelar roll. Det där kilot är inget som syns eller gör någon skillnad. Vikten håller jag mest koll på just because.

Men ja. Jag ser ju gärna att den här bloggen peppar fler än mig. Och att bilderna jag lägger upp faktiskt peppar, inspirerar eller roar. OM jag lägger upp något och ni tycker att det är opassande eller dåligt – snälla, säg till. Jag är inte ute efter att trampa folk på tårna, så jag är väldigt försiktig med de bilder jag har valt ut till den här bloggen.

Idag är för övrigt en vilodag. Jag har rört mig över 15 000 steg sju dagar i sträck – idag tar jag det lugnt, återhämtar mig och hemsöks av mensvärk istället. Är kroppen inte mycket piggare imorgon kommer jag även då att ta det lite lugnt. Idag rör jag mig inte mer än nödvändigt. Musklerna behöver vila – Martin och jag hade ett samtal om detta igår och han har rätt i allt han säger. Jag måste sluta vara så envis. ”Om du bara vilar mellan varven så kommer du istället för att ligga tvåa i två månader ligga i toppen i ett års tid” sade han, angående mina enträgna försök att gå 15 000 steg VARJE dag, och angående tävligen vi har på jobb. Och han har RÄTT. Så idag, och KANSKE även imorgon är det vila som gäller.

Funderar för övrigt på att införskaffa en blender och börja göra smoothies. Vad jag har förstått är det nyttigt. Har jag rätt eller fel i att anta att dagliga drycker på färska frukter och bär är bra för mig? :)

Jag tänkte börja med att dra en bakgrund för hur jag har levt fram tills idag och var jag står, och så vidare. Det finns en risk att det blir lite långdraget dock, haha, men jag skall försöka hålla det kort.

Under hela min skolgång hade jag problem med skolmaten, vilket resulterade i att jag inte åt lunch. Alls. För det mesta blev det någon macka när man kom hem från skolan, och sedan lite disträtt pillande i kvällsmaten. När jag blev äldre blev det gärna en påse chips eller godis på kvällen, och jag slutade även att äta frukost. Så när jag tog studenten och började jobba så hade jag enorma problem på grund av att mina muskler var väldigt underutvecklade och under all kritik. Jag försöker förklara hur illa det var för folk genom att berätta följande, vilket är den bistra sanningen:

När jag började jobba i bowlinghallen blev jag trött av att bära tomma läskbackar. HELT tomma, utan tomglas. Eftersom jag dels ”tränade” musklerna genom att arbeta, och dels började äta mer regelbundet så kunde jag snart bära läskbackar med tomglas i. Framsteg! När jag sedan plötsligt började klara av att lyfta TVÅ läskbackar med tomglas i, och sedan EN läskback med fulla flaskor i – för mig var det här enormt. Jag klarar ju av att göra saker! Folk tror att jag överdriver här, men allvarligt: Jag kunde inte ens spänna armen för att flexa musklerna utan att hela armen började skaka och jag fick avbryta inom loppet av ett par sekunder. Sorgligt, jag vet.

Jag antar att mina arla problem med intag av föda kan liknas vid en ätstörning, men det låg inget psykologiskt i det. Det handlade inte om att jag tyckte att var jag ”tjock”, utan bottnades till fullo i att jag verkligen, verkligen inte tyckte om skolmaten. Alla kvartssamtal/utvecklingssamtal under min tid på Norrbacka (låg-/mellanstadieskola) fokuserade till störst del på att jag inte åt. ”Carina är jätteduktig i skolan, bla bla bla, men hon ÄTER INTE”.

Nåväl. Jag åt någorlunda vettigt när jag jobbade i bowlinghallen. Ja, det var mycket skräpmat, men det var mat. För mig är det ett framsteg. Jag gick från att äta en gång om dagen till att åtminstone äta två, och eftersom det var ett väldigt aktivt jobb så var det inte precis som att pizza och hamburgare satte sig på min kropp.

När jag slutade i bowlinghallen och flyttade till Skåne så blev matvanorna dåliga igen. Jag var fattig student, jag levde på pengar jag hade på banken + studiebidrag och det resulterade i att jag vissa dagar åt en påse chips, andra dagar fläskfilé och för det mesta åt macka eller pasta. När jag ögnar igenom de blogginlägg jag skrev på den tiden så dånar jag åt hur fruktansvärt illa jag åt. Gudars. Jag klarade inte av att gå fyra trappor upp till min dåvarande pojkväns lägenhet – jag tog istället hissen. De få gånger jag faktiskt tog trappan så blixtrade det för ögonen för mig, och jag stod i en kvart och andades tungt, för tungt.

Jag började äta klokt igen. Två mål om dagen. Lagad mat, för det mesta. Började kunna gå upp för trappor utan att känna mig svimfärdig.

Min vän Mia övertalade mig till att börja träna dans med henne. Det här var hösten 2011. Bolly/Belly samt Burlesk. Vi hoppade av Burlesk-dansen efter en månad eller två, då det vi fick dansa inte alls hade något med burlesk att göra, och då danstränaren vi trivdes med plötsligt försvann och blev ersatt av en yngre tjej som var mer intresserad av att flörta med sin pojkvän än lära oss att dansa. Men vi stannade kvar på Bolly/Belly och jag märkte att kroppen började må bättre. Jag blev vigare, uthålligare, starkare.

Samtidigt som jag tränade dans (vilket dessvärre bara blev ett halvår, jag åkte på lunginflammation och missade möjligheten att dansa en termin till direkt efter) så tog jag timmeslånga powerwalks 4-5 kvällar i veckan. I början andfådd, men ganska snabbt märkte jag även där hur jag blev bättre och bättre och att jag visserligen blev svettig men inte mer än så.

Fast forward lite till – till i höstas, faktiskt. Jag hade påbörjat ett nytt jobb, där jag stormtrivs. Jag var nykär och hade precis blivit tillsammans med Martin. Och jag började känna rejäl livsglädje. Min kollega Kriss rekommenderade en app till iPhone, som enligt honom (och appen!) skulle kunna få vilken soffpotatis som helst till att springa fem kilometer efter nio veckors successiv träning. What! Jag laddade hem appen och började springa. Vi lämnar den tråden lite kort här, återkommer till den strax.

Jag började träna innebandy med kollegorna, en timme i veckan. Första gången vi spelade var rent löjlig; Efter TIO MINUTERS SPEL så var jag tvungen att lägga mig ner på golvet och flåsa så att jag trodde att jag skulle drunkna, haha. Sedan kändes det bättre – förmodligen för att jag hade börjat springa lite lätt ett par dagar i veckan.

Allt som allt kom jag inte längre än till mitten av vecka tre (utdraget över sisådär fyra månader, hrrm) i min C25K-utmaning, och när vintern kom så hamnade allt i kläm. Fram tills nu. Företaget har delat ut finfina stegräknare till oss alla och utmanat oss – gå 15 000 steg om dagen och ha en chans att vinna äran och The Golden Sneaker™. Så ja. Från och med i måndags så går jag minst 15k steg om dagen. Jag har även tagit hem en NY c25k-app; Zombies, run! som jag dessvärre bara kört en gång denna vecka. Det finns dock en giltig anledning till det – eftersom jag har tredubblat antalet steg jag vanligtvis tar under en dag så har mina vader varit väldigt ledsna på mig, och för att inte överarbeta dem det första jag gör så har jag post-poned min fortsatta träning med c25k till …nästa vecka!

Redan idag känner jag att mina vadmuskler börjar känna sig nöjda och glada igen, så. Min plan för w1r2 (week 1 run 2) är söndag kväll efter att Martin har åkt hem. Sedan skall jag försöka hålla lite mer konsekvent tempo med den appen än jag lyckades hålla med den tidigare. Kombinationen 15 000 steg + löpträning kommer förhoppningsvis att vara en väldigt bra ingång för mig. Och det är där jag står idag :)

Efter fyra dagar med 15 000< steg om dagen så känner jag mig redan piggare, gladare och sover bättre. Det är förmodligen ganska mycket inbillning i det hela, men det spelar faktiskt ingen roll – för om jag så inbillar mig att jag mår BRA så ser jag inte riktigt hur det på något sätt skulle vara negativt ;)

Nu sätter jag punkt för denna (långa) bakgrundsstory. Var det någon som orkade läsa allt? ;)

Hej! Carina/Zombie här. Vad är nu detta för nytt och konstigt, kanske ni undrar? Easy as pie – detta är min träningsblogg. What!

Varför behöver jag en träningsblogg?
Som ni förmodligen vet så bloggar jag vanligtvis här, en dagboksblogg där jag skriver om allt mellan himmel och jord, vare sig det är hur jag har sovit, vad jag har tittat på och vad jag surar över. Typ så. Jag känner att det börjar bli lite FÖR mycket träningsinlägg där, och istället för att tråka ut de som …eh… läser min blogg för att den är så …spännande… eh… um. ANYWAY. Alla är kanske inte superpeppa på att läsa om hur mycket jag springer, promenerar eller utvecklas som innebandyspelare, så jag tänkte försöka koncentrera den sortens inlägg hit. Då kan ni själva göra valet huruvida ni vill följa mig och min träning eller om ni hellre läser den vanliga bloggen utan allt träningsbjafs. Win-win, eh? :)

Så. Här kommer jag att peppa, gnälla, skryta, sura, tipsa och skriva om allt som har med min resa mot ett hälsosammare liv att göra. Jag hoppas att ni vill följa min resa :)

Jag skall försöka lägga upp en presentation av hur situationen ser ut JUST NU så fort jag har en sekund över. Mitt liv som superhjälte kallar just nu, så off I go! …swoosh.