Jag tänkte börja med att dra en bakgrund för hur jag har levt fram tills idag och var jag står, och så vidare. Det finns en risk att det blir lite långdraget dock, haha, men jag skall försöka hålla det kort.

Under hela min skolgång hade jag problem med skolmaten, vilket resulterade i att jag inte åt lunch. Alls. För det mesta blev det någon macka när man kom hem från skolan, och sedan lite disträtt pillande i kvällsmaten. När jag blev äldre blev det gärna en påse chips eller godis på kvällen, och jag slutade även att äta frukost. Så när jag tog studenten och började jobba så hade jag enorma problem på grund av att mina muskler var väldigt underutvecklade och under all kritik. Jag försöker förklara hur illa det var för folk genom att berätta följande, vilket är den bistra sanningen:

När jag började jobba i bowlinghallen blev jag trött av att bära tomma läskbackar. HELT tomma, utan tomglas. Eftersom jag dels ”tränade” musklerna genom att arbeta, och dels började äta mer regelbundet så kunde jag snart bära läskbackar med tomglas i. Framsteg! När jag sedan plötsligt började klara av att lyfta TVÅ läskbackar med tomglas i, och sedan EN läskback med fulla flaskor i – för mig var det här enormt. Jag klarar ju av att göra saker! Folk tror att jag överdriver här, men allvarligt: Jag kunde inte ens spänna armen för att flexa musklerna utan att hela armen började skaka och jag fick avbryta inom loppet av ett par sekunder. Sorgligt, jag vet.

Jag antar att mina arla problem med intag av föda kan liknas vid en ätstörning, men det låg inget psykologiskt i det. Det handlade inte om att jag tyckte att var jag ”tjock”, utan bottnades till fullo i att jag verkligen, verkligen inte tyckte om skolmaten. Alla kvartssamtal/utvecklingssamtal under min tid på Norrbacka (låg-/mellanstadieskola) fokuserade till störst del på att jag inte åt. ”Carina är jätteduktig i skolan, bla bla bla, men hon ÄTER INTE”.

Nåväl. Jag åt någorlunda vettigt när jag jobbade i bowlinghallen. Ja, det var mycket skräpmat, men det var mat. För mig är det ett framsteg. Jag gick från att äta en gång om dagen till att åtminstone äta två, och eftersom det var ett väldigt aktivt jobb så var det inte precis som att pizza och hamburgare satte sig på min kropp.

När jag slutade i bowlinghallen och flyttade till Skåne så blev matvanorna dåliga igen. Jag var fattig student, jag levde på pengar jag hade på banken + studiebidrag och det resulterade i att jag vissa dagar åt en påse chips, andra dagar fläskfilé och för det mesta åt macka eller pasta. När jag ögnar igenom de blogginlägg jag skrev på den tiden så dånar jag åt hur fruktansvärt illa jag åt. Gudars. Jag klarade inte av att gå fyra trappor upp till min dåvarande pojkväns lägenhet – jag tog istället hissen. De få gånger jag faktiskt tog trappan så blixtrade det för ögonen för mig, och jag stod i en kvart och andades tungt, för tungt.

Jag började äta klokt igen. Två mål om dagen. Lagad mat, för det mesta. Började kunna gå upp för trappor utan att känna mig svimfärdig.

Min vän Mia övertalade mig till att börja träna dans med henne. Det här var hösten 2011. Bolly/Belly samt Burlesk. Vi hoppade av Burlesk-dansen efter en månad eller två, då det vi fick dansa inte alls hade något med burlesk att göra, och då danstränaren vi trivdes med plötsligt försvann och blev ersatt av en yngre tjej som var mer intresserad av att flörta med sin pojkvän än lära oss att dansa. Men vi stannade kvar på Bolly/Belly och jag märkte att kroppen började må bättre. Jag blev vigare, uthålligare, starkare.

Samtidigt som jag tränade dans (vilket dessvärre bara blev ett halvår, jag åkte på lunginflammation och missade möjligheten att dansa en termin till direkt efter) så tog jag timmeslånga powerwalks 4-5 kvällar i veckan. I början andfådd, men ganska snabbt märkte jag även där hur jag blev bättre och bättre och att jag visserligen blev svettig men inte mer än så.

Fast forward lite till – till i höstas, faktiskt. Jag hade påbörjat ett nytt jobb, där jag stormtrivs. Jag var nykär och hade precis blivit tillsammans med Martin. Och jag började känna rejäl livsglädje. Min kollega Kriss rekommenderade en app till iPhone, som enligt honom (och appen!) skulle kunna få vilken soffpotatis som helst till att springa fem kilometer efter nio veckors successiv träning. What! Jag laddade hem appen och började springa. Vi lämnar den tråden lite kort här, återkommer till den strax.

Jag började träna innebandy med kollegorna, en timme i veckan. Första gången vi spelade var rent löjlig; Efter TIO MINUTERS SPEL så var jag tvungen att lägga mig ner på golvet och flåsa så att jag trodde att jag skulle drunkna, haha. Sedan kändes det bättre – förmodligen för att jag hade börjat springa lite lätt ett par dagar i veckan.

Allt som allt kom jag inte längre än till mitten av vecka tre (utdraget över sisådär fyra månader, hrrm) i min C25K-utmaning, och när vintern kom så hamnade allt i kläm. Fram tills nu. Företaget har delat ut finfina stegräknare till oss alla och utmanat oss – gå 15 000 steg om dagen och ha en chans att vinna äran och The Golden Sneaker™. Så ja. Från och med i måndags så går jag minst 15k steg om dagen. Jag har även tagit hem en NY c25k-app; Zombies, run! som jag dessvärre bara kört en gång denna vecka. Det finns dock en giltig anledning till det – eftersom jag har tredubblat antalet steg jag vanligtvis tar under en dag så har mina vader varit väldigt ledsna på mig, och för att inte överarbeta dem det första jag gör så har jag post-poned min fortsatta träning med c25k till …nästa vecka!

Redan idag känner jag att mina vadmuskler börjar känna sig nöjda och glada igen, så. Min plan för w1r2 (week 1 run 2) är söndag kväll efter att Martin har åkt hem. Sedan skall jag försöka hålla lite mer konsekvent tempo med den appen än jag lyckades hålla med den tidigare. Kombinationen 15 000 steg + löpträning kommer förhoppningsvis att vara en väldigt bra ingång för mig. Och det är där jag står idag :)

Efter fyra dagar med 15 000< steg om dagen så känner jag mig redan piggare, gladare och sover bättre. Det är förmodligen ganska mycket inbillning i det hela, men det spelar faktiskt ingen roll – för om jag så inbillar mig att jag mår BRA så ser jag inte riktigt hur det på något sätt skulle vara negativt ;)

Nu sätter jag punkt för denna (långa) bakgrundsstory. Var det någon som orkade läsa allt? ;)