månadsarkiv: juli 2011

Men Loreena McKennit lyser upp tillvaron i alla fall

Publicerat av


Just nu känns det som att all teknik här hemma hatar mig. Internet vägrar fungera på min desktop, och när jag istället startade laptopen började den installera uppdateringar. Just nu är dock laptopen ganska medgörlig, så jag hoppas att det håller i sig. Är dock osäker på om jag vågar ta med mig min kamera idag, vill fan inte dra ut den i ösregnet om den också är butter idag.

Sov… gott, antar jag? Drömde en massa skumma saker om bland annat zombiegymnastik. Om man sprang runt på arenan och höll armarna framåt som att man ville äta upp någons hjärna så var det jättebra träning för armarna, tydligen. Åkte en hiss vars beteende helt klart var influerat av saker som sågs i Alice när Nath spelade igår. Golvet började svikta hårt åt ena sidan och jag lyckades precis klara mig undan att falla ner i hisschaktet. Ringde på hjälp men två andra av de boende i huset hann före och lyckades undanröja allt som kunde bevisa att golvet i hissen var livsfarligt. Djävla gubbar.

Handlederna känns  – just nu!  – bättre än igår. Jag hoppas att det håller i sig. Får nog sitta med mina stödskenor på på jobb, för säkerhets skull.

Ja… Nu har jag ont om tid och är i stort sett naken, så… eh. Hejdå.

När det brinner och inget man gör kan släcka

Publicerat av

Förra sommaren spelade jag och Nathaniel tillsammans med ett internationellt guild på servern Kor’gall, <Immortality>. Nath tankade och jag var en av våra tophealers, någon guildet alltid kunde räkna med. Vi raidade 6 kvällar i veckan, vanligtvis, och ställde alltid upp så fort någon behövde en healer eller en tank. De enda gånger jag faktiskt missade en raid var när jag var sjuk eller när jag var bortrest (åkte till Gotland en sväng).

Så en dag insåg jag att jag har ont. Ont som fan, faktiskt. Det är svårt att böja fingrarna och hur jag än gör så skriker mina handleder på mig. Vi hade lite paus i raidandet just då, för folk var trötta efter att vi wipade kväll efter kväll på Lich King. Vi försökte fortfarande få ihop raider varje vecka, men det var liksom inte lika srs som tidigare. Så jag försökte spela, och insåg sedan att det är nog bäst att jag vilar ut lite faktiskt.

Jag pratade med två av våra officerare och förklarade läget: Jag har skitont i handlederna, jag är livrädd att det är musarm eftersom jag först jobbar framför dator 8 timmar och sedan går hem och spelar vid datorn i ytterligare 6-7 timmar varje kväll. De hade full förståelse, ”ta det lugnt, vila handlederna, kom igen när du mår bra igen”. Jag fick vara kvar i guildet, och alla var väldigt snälla och förstående.

Sedan kom raidandet igång igen. Jag hade fortfarande ont. Jag hade problem med att lyfta saker, att diska, att dammsuga, att tvätta, att läsa. Ni anar inte hur mycket man faktiskt använder sina handleder dagligen – man inser det faktiskt först när det bränner som is i dem så fort man försöker göra något.
De frågade mig, när vi hade för lite healers signade för raiderna; ”Kan du komma?”. Jag kände mig som en lika stor svikare varje gång jag fick säga ”Nej, jag är ledsen, jag har så ont att jag gråter”. De klandrade mig aldrig, såklart.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen när det pågått i 3 veckor. Jag förklarade: Mina handleder gör så sjukt ont, jag vet inte vad jag skall ta mig till. Det inkräktar på mitt privatliv och på mitt arbete. Tanten jag pratade med svarade att ifall handleden svullnade upp till storlek av en tennisboll och blev rödflammig som en tomat så skulle jag kontakta akuten, annars var det inte så mycket mer med det än att jag kanske kunde gå till min vårdcentral och prata med en sjukgymnast.

Jag gick till en sjukgymnast. Hon gjorde tester och det lutade ganska hårt åt att problemen med den högra handleden kunde vara musarmsrelaterade. Men den vänstra då? Den gjorde nästan lika ont den, vad var det för fel på den?
Hon visste inte. Att man får ont i sin huvudsakliga arm/handled är ju normalt. Men att samtidigt få värk i den andra?

Vila handlederna, sade hon. Försök träna upp dem när de gör mindre ont. Så jag väntade. Och vilade. Och väntade. Och vilade.

Vårt guild bröt upp. Inte på grund av min frånvaro, även fast jag faktiskt fortfarande undrar hur läget hade sett ut om jag inte försvunnit. Jag har fortfarande viss kontakt med en hel del av de jag spelade så intensivt med i sex månader, men nja. Det är inte riktigt samma sak.

Så helt plötsligt, efter ungefär fyra månader av i stort sett konstant smärta …så upphörde det. Jag reagerade inte ens förrän jag satt på jobbet en morgon och kom på ”Jag hade inte ont igår och jag har inte ont idag!”. Jag vågade ju inte tro något. Men när det gått ett par dagar till, en vecka, en månad… Så kändes det ganska ljust, faktiskt.

Men det kommer tillbaka. Det kommer i korta perioder. Oftast gör det inte så fruktansvärt ont som det gjorde under de fyra månaderna, men det gör ont.

Och ikväll är det tillbaka. Full kraft. Rätt in i handleden med en rödskriande smärta som inte vill släppa. Det sticker, det kittlar, det kryper och jag vill bara skära av handleden. Jag har redan varit på väg att börja gråta vid ett tillfället. Det bultar och dunkar och brinner och bränner och isar och… jag orkar inte. Inte igen, inte efter fyra månader med skiten.

Förhoppningsvis är det bara ikväll. Förhoppningsvis vaknar jag imorgon och allt är peachy keen och jag minns inget av hur fruktansvärt djävla ont jag har just nu. Men ja. Jag vågar fan inte hoppas på under längre.

Jag skall gå och lägga mig nu. Har vi tigerbalsam hemma kommer jag att täcka underarmen med det och dra på en benvärmare som ärm. Har vi det inte så hoppas jag att jag kan somna ändå. Vi får se.

Saker som fått mig att le stort idag

Publicerat av

Jag har ju självklart tagit en hel del bilder idag också! :) Tog med kameran till jobbet och tog ”the scenic route” hem (WoW-spelare vet vad jag talar om ;))

Tramsade först runt lite med en mandarin på frukostrasten. Lade den i fönstret i köket och gillade ljuset det blev :) Ute regnade det, mer eller mindre, så det blev inte så solglatt utan snarare lite mer dystra färger. Det oranga stack därför ut lite mer :)

Har säkert 30 bilder på dessa blad med vattendroppar på – tycker det är väldigt vackert! Som stora silverdroppar nästan, vatten har en oerhört fin konsistens på det här sättet :)

Jag gillar, som ni kanske förstått, att ta kort på flygfän in action :) Ibland får man till riktigt roliga bilder på det viset ^^

Ja. Som ni återkommande läsare förmodligen märkt by now så älskar jag mitt makroobjektiv :) Jag tycker att det har tagit mig till en ny nivå gällande fotografering, och jag känner mig mer hemma med kameran uppkörd i diverse växter och djurliv än när jag som tidigare försökte åstadkomma liknande effekter med mitt andra objektiv som hellre skall användas för bilder med mer distans. :)

Nath, gullig som han är, köpte ett UV-filter till mig som nu sitter monterat på mitt makroobjektiv! Han snubblade nämligen förbi konkursrean på ONOFF idag.

Ringde Leo på lunchen idag, kände mig väldigt glad och uppåt efteråt. Inte pratat med honom på länge, tyvärr, men det som är så underbart med både honom och Eric är att det är så lätt att bara plocka upp där vi sist avslutade, utan en massa konstig stämning och tryckt tystnad. Finaste vännerna mina <3

Nu skall Nath spela Alice och jag skall se på samt försöka snickra ihop min skjorta. Jag har lite idéer på eventuell konstruktion och fick dem genom Nathaniel bekräftade av hans sömmerskeutbildade väninna tidigare, så vi får se hur det går. Håll tummarna för mig!

Morgondåd och mitt långa röda hår

Publicerat av

Whee! Hittade mig själv på två bilder i ett album på Facebook, från Höstsånger i Siagård där jag spelade den galna Morgondåd :D

Den andra  bilden är inte så bra, jag står bakom piraten Jack och syns knappt, så den struntar jag i att lägga upp.

Jag har för mig att tidigare har berättat om de olika karaktärerna jag spelat? Morgondåd är min klichéroll, det är hon som är den förrymda adelsdamen (Liljevit) gone rogue för att undkomma ett oattraktivt giftermål där den enda bakomliggande anledningen var att min far vill gagna mer makt. Liljevit morfade sig själv till att bli Morgondåd, pälsjägaren! Hon gillar alkohol och män, och de flesta av alla coola historier hon berättar att hon varit med om är mest bara tomt skryt för att verka tuff och världsvan. ^_^

Utåt sett ler jag, men inombords skriker jag

Publicerat av

Sjukt trött. Osäker på hur mycket jag har sovit inatt, men jag tror att jag fick sova hela natten? Vill just nu dock mest peta ur ögonen på mig med en trubbig gaffel. Orka.

Känner också att stressen över lajvet börjar ta över. Jag har ingen aning hur jag skall ta mig till och från lajvet! Planen är att ta bussen eftersom den kostar mindre än tåget, men hur kommer jag från bussen på lördagen och till bussen (i tid, därtill?) på söndagen?
Jag tror inte att jag kommer att få för mig att åka på fler lajv där jag inte har någon att åka med fler gånger tbh, för det är alldeles för mycket utanför min comfort zone. Mitt enorma kontrollbehov står och skriker hysteriskt i ett hörn just nu, för jag har ingen kontroll ALLS.

Apart from that så är det onsdag. Det rör sig snabbt framåt nu. Både mot helg och mot lajv :P Det känns fortfarande som att jag har tusen saker kvar att göra, just nu känner jag mest för att bara skit i att sy och typ städa istället för det ser så djävligt ut här hemma, men jag måste ju bli klar… argh. Angst.

Har ni förresten sett att det är med en Ventrue-vampyr i Hell’s Kitchen? Annars får ni titta efter. I synnerhet om ni har sett Kindred – the Embraced, för då är han extra obvious.

Aja. På med kläder och smink och ett happy face så får jag väl fortsätta med ångestrycken när jag kommer hem.

Solsken och saknad

Publicerat av

Sjuk ros, men saker kan vara vackra även om de är sjuka :)

Sitter här och tittar på ett gammalt avsnitt av RuPaul’s Drag Race S3 och chillar. Borde komma igång att sy, men orkar inte just nu. För tillfället är jag så galet dödstrött på att sy att jag bara vill skrika, så jag tror att en liten paus kan vara välbehövlig.

Jag och min bror diskuterade gamla sommarminnen igår när vi tog busssen hem från Väla. Mitt starkaste sommarkänsleminne just nu är när man kommit hem från stranden, har sand mellan tårna och precis sprungit runt hörnet hemma i trädgården. Pappa sitter vid grillen och förbereder, solen ligger rakt in i trädgården och det är varmt och mysigt. Ibland lade man sig på solsängen och myste, ibland sparkade vi boll, ibland hoppade man rakt i poolen innan maten var klar.
Och sommarkvällarna! Efter vi ätit och vi sprang runt i ”skogen” ovanför huset alla vi ungar. Plockade blommor och skrattade och lekte. Eller att gå upp på galgberget i solnedgången och mysa runt… Ja. Det var tider det :)

Det gör mig lite ledsen att ingen av mina föräldrar bor kvar på ön. Det är ändå något särskilt i att åka hem och hälsa på familjen och faktiskt få bo hos familjen. Jag kommer att bo hos mommo när jag åker ner i Augusti, och även om det skall  bli helt underbart att få träffa henne under en längre tid så är det ju ändå inte riktigt samma sak som att bo hos mamma och pappa.

Jag är glad att både mamma och pappa är lyckliga i den situation de är i nu. De har båda funnit varsin ny; Pappa har sin fru Prescilla och mamma har sin sambo Nicklas, och det är bra. Det märks på dem båda att de mår bra och att de är på en bra plats i livet. Men innerst inne sitter en liten, självisk, barnslig Carina och önskar att allt skall vara som vanligt igen. Att mamma och pappa skall vara gifta så att man kan åka hem och hälsa på båda två.

Det är konstigt egentligen. När jag var liten så kunde jag inte komma på ett enda par som var så stabila som mina föräldrar. Jag såg framför mig att när världen gick under och alla slets isär så skulle mina föräldrar fortfarande stå tillsammans som en stadig klippa och erbjuda oss barn sitt skydd och sin kärlek.

Det var väldigt svårt för mig när mamma ringde och berättade att de skulle skilja sig. Det är inte många saker jag kan minnas som fått mig att tappa all form av fattning, men det samtalet var illa. Jag och Nathaniel hade precis blivit tillsammans och vi skulle resa till Gotland tillsammans veckan efter, så allt blev så upp och ner. Jag hade så mycket sett fram emot att få låta honom träffa min fina familj, och att jag skulle få visa upp vilken underbar man jag hittat. Istället kände jag mig skyldig som själv var så lycklig när jag visste att min mamma var så ledsen, och att pappa förmodligen mådde lika dåligt han.

Men man får försöka släppa på det själviska. Jag får jobba på att släppa det där lilla monstret som vill att allt skall bli som förut, för uppenbarligen mådde de inte bra tillsammans. Då hade de ju inte separerat.
Nu när jag själv står i en situation som inte är optimal för mig så får jag försöka hitta stöd i min familj, och jag är väldigt tacksam att min älskade lillebror mår så nära och att jag har en möjlighet att träffa honom när jag behöver det. Min andra underbara lillebror bor i Göteborg, vilket inte är så jättelångt bort heller.

Jag har mycket att vara tacksam för. Jag tror att det är där jag får försöka lägga fokus när jag är låg och vilsen.

…och jag får väl se ifall jag kan jaga bort monstret också.