Sjuk ros, men saker kan vara vackra även om de är sjuka :)

Sitter här och tittar på ett gammalt avsnitt av RuPaul’s Drag Race S3 och chillar. Borde komma igång att sy, men orkar inte just nu. För tillfället är jag så galet dödstrött på att sy att jag bara vill skrika, så jag tror att en liten paus kan vara välbehövlig.

Jag och min bror diskuterade gamla sommarminnen igår när vi tog busssen hem från Väla. Mitt starkaste sommarkänsleminne just nu är när man kommit hem från stranden, har sand mellan tårna och precis sprungit runt hörnet hemma i trädgården. Pappa sitter vid grillen och förbereder, solen ligger rakt in i trädgården och det är varmt och mysigt. Ibland lade man sig på solsängen och myste, ibland sparkade vi boll, ibland hoppade man rakt i poolen innan maten var klar.
Och sommarkvällarna! Efter vi ätit och vi sprang runt i ”skogen” ovanför huset alla vi ungar. Plockade blommor och skrattade och lekte. Eller att gå upp på galgberget i solnedgången och mysa runt… Ja. Det var tider det :)

Det gör mig lite ledsen att ingen av mina föräldrar bor kvar på ön. Det är ändå något särskilt i att åka hem och hälsa på familjen och faktiskt få bo hos familjen. Jag kommer att bo hos mommo när jag åker ner i Augusti, och även om det skall  bli helt underbart att få träffa henne under en längre tid så är det ju ändå inte riktigt samma sak som att bo hos mamma och pappa.

Jag är glad att både mamma och pappa är lyckliga i den situation de är i nu. De har båda funnit varsin ny; Pappa har sin fru Prescilla och mamma har sin sambo Nicklas, och det är bra. Det märks på dem båda att de mår bra och att de är på en bra plats i livet. Men innerst inne sitter en liten, självisk, barnslig Carina och önskar att allt skall vara som vanligt igen. Att mamma och pappa skall vara gifta så att man kan åka hem och hälsa på båda två.

Det är konstigt egentligen. När jag var liten så kunde jag inte komma på ett enda par som var så stabila som mina föräldrar. Jag såg framför mig att när världen gick under och alla slets isär så skulle mina föräldrar fortfarande stå tillsammans som en stadig klippa och erbjuda oss barn sitt skydd och sin kärlek.

Det var väldigt svårt för mig när mamma ringde och berättade att de skulle skilja sig. Det är inte många saker jag kan minnas som fått mig att tappa all form av fattning, men det samtalet var illa. Jag och Nathaniel hade precis blivit tillsammans och vi skulle resa till Gotland tillsammans veckan efter, så allt blev så upp och ner. Jag hade så mycket sett fram emot att få låta honom träffa min fina familj, och att jag skulle få visa upp vilken underbar man jag hittat. Istället kände jag mig skyldig som själv var så lycklig när jag visste att min mamma var så ledsen, och att pappa förmodligen mådde lika dåligt han.

Men man får försöka släppa på det själviska. Jag får jobba på att släppa det där lilla monstret som vill att allt skall bli som förut, för uppenbarligen mådde de inte bra tillsammans. Då hade de ju inte separerat.
Nu när jag själv står i en situation som inte är optimal för mig så får jag försöka hitta stöd i min familj, och jag är väldigt tacksam att min älskade lillebror mår så nära och att jag har en möjlighet att träffa honom när jag behöver det. Min andra underbara lillebror bor i Göteborg, vilket inte är så jättelångt bort heller.

Jag har mycket att vara tacksam för. Jag tror att det är där jag får försöka lägga fokus när jag är låg och vilsen.

…och jag får väl se ifall jag kan jaga bort monstret också.