Förra sommaren spelade jag och Nathaniel tillsammans med ett internationellt guild på servern Kor’gall, <Immortality>. Nath tankade och jag var en av våra tophealers, någon guildet alltid kunde räkna med. Vi raidade 6 kvällar i veckan, vanligtvis, och ställde alltid upp så fort någon behövde en healer eller en tank. De enda gånger jag faktiskt missade en raid var när jag var sjuk eller när jag var bortrest (åkte till Gotland en sväng).

Så en dag insåg jag att jag har ont. Ont som fan, faktiskt. Det är svårt att böja fingrarna och hur jag än gör så skriker mina handleder på mig. Vi hade lite paus i raidandet just då, för folk var trötta efter att vi wipade kväll efter kväll på Lich King. Vi försökte fortfarande få ihop raider varje vecka, men det var liksom inte lika srs som tidigare. Så jag försökte spela, och insåg sedan att det är nog bäst att jag vilar ut lite faktiskt.

Jag pratade med två av våra officerare och förklarade läget: Jag har skitont i handlederna, jag är livrädd att det är musarm eftersom jag först jobbar framför dator 8 timmar och sedan går hem och spelar vid datorn i ytterligare 6-7 timmar varje kväll. De hade full förståelse, ”ta det lugnt, vila handlederna, kom igen när du mår bra igen”. Jag fick vara kvar i guildet, och alla var väldigt snälla och förstående.

Sedan kom raidandet igång igen. Jag hade fortfarande ont. Jag hade problem med att lyfta saker, att diska, att dammsuga, att tvätta, att läsa. Ni anar inte hur mycket man faktiskt använder sina handleder dagligen – man inser det faktiskt först när det bränner som is i dem så fort man försöker göra något.
De frågade mig, när vi hade för lite healers signade för raiderna; ”Kan du komma?”. Jag kände mig som en lika stor svikare varje gång jag fick säga ”Nej, jag är ledsen, jag har så ont att jag gråter”. De klandrade mig aldrig, såklart.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen när det pågått i 3 veckor. Jag förklarade: Mina handleder gör så sjukt ont, jag vet inte vad jag skall ta mig till. Det inkräktar på mitt privatliv och på mitt arbete. Tanten jag pratade med svarade att ifall handleden svullnade upp till storlek av en tennisboll och blev rödflammig som en tomat så skulle jag kontakta akuten, annars var det inte så mycket mer med det än att jag kanske kunde gå till min vårdcentral och prata med en sjukgymnast.

Jag gick till en sjukgymnast. Hon gjorde tester och det lutade ganska hårt åt att problemen med den högra handleden kunde vara musarmsrelaterade. Men den vänstra då? Den gjorde nästan lika ont den, vad var det för fel på den?
Hon visste inte. Att man får ont i sin huvudsakliga arm/handled är ju normalt. Men att samtidigt få värk i den andra?

Vila handlederna, sade hon. Försök träna upp dem när de gör mindre ont. Så jag väntade. Och vilade. Och väntade. Och vilade.

Vårt guild bröt upp. Inte på grund av min frånvaro, även fast jag faktiskt fortfarande undrar hur läget hade sett ut om jag inte försvunnit. Jag har fortfarande viss kontakt med en hel del av de jag spelade så intensivt med i sex månader, men nja. Det är inte riktigt samma sak.

Så helt plötsligt, efter ungefär fyra månader av i stort sett konstant smärta …så upphörde det. Jag reagerade inte ens förrän jag satt på jobbet en morgon och kom på ”Jag hade inte ont igår och jag har inte ont idag!”. Jag vågade ju inte tro något. Men när det gått ett par dagar till, en vecka, en månad… Så kändes det ganska ljust, faktiskt.

Men det kommer tillbaka. Det kommer i korta perioder. Oftast gör det inte så fruktansvärt ont som det gjorde under de fyra månaderna, men det gör ont.

Och ikväll är det tillbaka. Full kraft. Rätt in i handleden med en rödskriande smärta som inte vill släppa. Det sticker, det kittlar, det kryper och jag vill bara skära av handleden. Jag har redan varit på väg att börja gråta vid ett tillfället. Det bultar och dunkar och brinner och bränner och isar och… jag orkar inte. Inte igen, inte efter fyra månader med skiten.

Förhoppningsvis är det bara ikväll. Förhoppningsvis vaknar jag imorgon och allt är peachy keen och jag minns inget av hur fruktansvärt djävla ont jag har just nu. Men ja. Jag vågar fan inte hoppas på under längre.

Jag skall gå och lägga mig nu. Har vi tigerbalsam hemma kommer jag att täcka underarmen med det och dra på en benvärmare som ärm. Har vi det inte så hoppas jag att jag kan somna ändå. Vi får se.