Hos vem ligger skulden i en våldtäkt?

Screen Shot 2013-02-27 at 1.45.34 PM

Jag blir bara SJUKT FRUSTRERAD på det här tänket. Jag kan inte ens beskriva i ORD hur djälva arg jag blir att den sortens argument (se Twitter-citaten överst) finns i ett nutida samhälle, men jag hittade dem i förmiddags och då var de 12 minuter gamla.

Så när din lillasysters liv blir förstört för att en annan man med samma idiottänk som du i den frågan givit sig på henne pga ”för kort kjol”, skall du då bara säga ”Jadu, synd för dig men kom inte och säg att du inte får skylla dig själv!”

Vider!

lottasöta

Jag går på klubb klädd som ovan, men VE DEN som lägger minsta finger på mig. Det är INTE fritt fram att ge sig på kvinnor (eller män!) för att de klär sig som de känner för.

 

dressed-like-this

Och allvarligt talat. Om ni känner att ni tycker att man får skylla sig själv om man inte är heltäckt när man går ut – försvinn från min blogg. Ta bort mig som vän på Facebook, sluta följa mig på Twitter, dra rent utav åt helvete från mitt liv.

Jag blir bara så arg för att folk inte själva kan ta ansvar för sina handlingar. Det är ingen annans fel att du gör som du gör – det är HELT upp till dig själv. Våldtar du någon är det DU som gör det, det är ingen som tvingar dig. Så sluta skyll ifrån dig!

dont-kidnap

Skuldbeläggningen av OFFRET är det som gör att folk inte vågar berätta. De SKÄMS för de känner att det är DE som har gjort fel.

Såhär kan det se ut i huvudet på en kvinna när hon går ensam på kvällen. Citerar ett stycke nedan:

Still, I think about it. Because it has been so ingrained in me that it is dangerous to be a woman, and because I know that I wouldn’t stand a chance if someone wanted to rape me. I don’t think all men are rapists. But any given man could be one. And society tells me I have to be prepared, in case something happens. It tells me I’m to blame if I’m not careful enough. It tells me it’s up to me to take precautions, to protect myself.

4e9dc53133cf4

(ja, kvinnor våldtar män också. men det är inte riktigt det det handlar om här just nu och är det ett ämne ni vill djupdyka i är ni jättevälkomna att själva skriva om det och säga till – jag länkar er gärna!)

Att vara tjej i datorspelsvärlden

”We heard that you are a girl. We have bad experience from playing with girls”

Ovanstående är de första orden jag fick höra när jag gick med i guildet. Inte ”Välkommen!”. Inte ”Kul att få in en resto-druid, det har vi letat efter!”. Bara en butter upplysning om att de förväntade sig trubbel från mitt håll för att jag var tjej.

Sedan lärde de känna mig. De insåg att jag aldrig försöker dra fördel av att jag är tjej. De insåg att jag var djävligt duktig på det jag spelade, och att jag alltid ställde upp och gjorde mer än begärt. De uppskattade att ha med mig på raider, i partyn och att snacka med mig.
Det kom in andra tjejer i guildet. De var också duktiga på det de gjorde, men det fanns väl en eller två som faktiskt körde på principen ”eftersom jag är en söt liten tjej så kan du väl snälla låta mig få det här itemet som just droppade, tihi?” och fick igenom det. Varenda gång det hände så kröp det i hela kroppen på mig. Snälla, du förstör för oss andra när du lootwhorar på det sättet. Begär att få droppen för att du var BÄST, för att du gjorde mest skada, för att det är den största upgraden för DIG. Inte för att du är tjej och låter jättesött när du pratar.

Tjejer har i många spel väldigt dåligt rykte. Det är många som skyller konstiga misstag på att de är tjejer, det är många som flörtar runt för att få saker de vill ha och det är många som hela tiden måste påpeka att de är tjejer. Jag tycker att det är överflödig information. Vilka killar känner behovet av att berätta för folk att de är killar det första som händer när de kommer in i ett party?

De som vet att jag är tjej känner till detta för att jag gärna samtalar med mina guildmates på Ventrilo eller liknande. Inte tänker jag sitta tyst som en mus och inte våga yttra ett ord. Jag tjoar på. Skriker, skrattar, sjunger och snackar. Jag skäms inte för att jag är tjej, och jag är också fullt medveten om att jag varken är bättre eller sämre för att jag har en mus istället för en joystick mellan benen. Vem bryr sig, liksom?

MEN.

…när jag spelade upp min karaktär och försökte geara den så snabbt som möjligt och ett par guildies var gulliga och sålde craft materials till mig till väldigt låga priser så är det bara för att jag är tjej.
…när jag fick ett item som för mig var en ENORM upgrade av en guildie som ville vara snäll så var det bara för att jag är tjej.
…när jag blev inbjuden att komma med i en grupp som spelade tillsammans varje fredag där jag var en av två healers så var det bara för att jag är tjej.

…eller?

Folk vill väldigt gärna beskylla mitt kön för att folk är schyssta mot mig. I avundsjuka yttrar de ovanstående för att förklara varför jag har fått fördelar. De bortser från det faktum att jag i första och andra fallet var undergearad och min klass var väldigt behövd inför de raider som var planerade. I tredje fallet handlade det om att de insåg att jag är djävligt skicklig som healer, att jag aldrig gör samma misstag två gånger och att jag alltid kommer väl förberedd.

Det kommer alltid att finnas undantag. Det kommer alltid att finnas tjejer som gärna upplyser för omvärlden att de är tjejer för att se ifall de kan få fördelar. Det kommer alltid att finnas KILLAR som upplyser för omvärlden att de är tjejer för att se ifall de kan få fördelar. ”GIRL – Guy In Real Life” ni vet. Jag kommer att fortsätta som jag alltid gjort – som en könlös spelare i första hand och som tjej i andra hand. För det gör ingen skillnad alls om det är en tjej eller kille som sitter bakom skärmen och spelar – det som faktiskt spelar roll är huruvida personen kan spela. (…ja, kan hen inte spela så kan hen lära sig, och det kan man hjälpa hen med – oavsett om det är en tjej eller kille)

Jag tänker inte säga att tjejerna jag känner som spelar är duktigare än killarna. Men jag tänker säga såhär:
De är precis lika bra.

Gammalt UI

Vad har ni själva för upplevelser i det här fallet? Underskattar ni era med-/motspelare pga kön eller är det strunt samma? Dela med er i kommentarsfältet! :)

…………………………………………………

Läs mer

Om konsekvenserna av att inte äta

Så, igår skrev jag att jag gått över till Cola Zero istället för vanlig Coca Cola och att det kändes bra och så vidare. Men jag kom idag fram till att jag blir illamående av att dricka läsk, så jag skall försöka att upphöra med det helt och hållet. Känns onödigt att dricka något som ger mig äckel när jag skulle kunna börja dricka vatten istället. Behöver dock införskaffa en vettig flaska eller liknande att ha vatten i så att jag slipper gå och hämta ett par gånger i timmen, men det löser sig.

Jag känner att jag blir störd av de bisarra ideal jag själv eftersträvar. Inte baserat på vad omgivningen vill (även fast jag självklart påverkas av kommersiella idealbilder) men vad jag själv inbillar mig vore ett bra sätt att se ut samt vara formad på. Inte helt hälsosamt, och jag försöker tvinga tankarna ur huvudet innan de slår rot. Jag är rädd att jag skall försätta mig själv i väldigt ohälsosamma tankegångar där jag till slut börjar svälta mig själv, och det vill jag inte. Jag har redan genomgått en period på 12 år då mina matvanor var allt annat än acceptabla – inte på grund av ideal och skönhetshets utan på grund av att jag inte stod ut med att äta den undermåliga skolmaten. Detta satte sig något så fruktansvärt på min kropp och eskalerade till den grad att jag inte ens klarade av att spänna armen för att flexa mina obefintliga muskler. Det har tagit mig flera år att gå från att knappt kunna spänna min arm till att till och med klara av att spela innebandy, bära tunga saker och gå upp för trappor.

Folk tittar nog gärna på mig och ser mig som patetisk, när jag blir helt dödstrött av att springa tre minuter utan avbrott och sedan flåsar som en idiot. Men det handlar om en kropp som under en väldigt lång tid inte kunde klara av att bygga muskler i samma takt och med samma verkan som hos mina jämnåriga kamrater. Jag försöker så gott jag kan att skapa den kropp jag rent logiskt borde ha, och det går framåt. För mig är det en enorm vinst att veta att jag klarar av att springa i en gympasal i en timme och smälla till bollen med tillräcklig kraft för att den skall gå iväg över planen – och utan att av utmattning tappa klubban. Jag klarar till och med av att gå promenader i rask takt utan att totalt bryta ihop i en flåsande hög. Jag minns hur jag i Kävlinge vid ett par tillfällen tvingades ta långa benet för det korta för att hinna med tåget som redan hunnit in till perrongen – och sedan fick spendera hela tågresan in till Lund med att inte vika mig dubbel i utmattning. Flås flås, pust, stånk. Blixtrar framför ögonen. Hjärtat pickar som besatt, klarar inte av att lugna ner andningen. Detta på grund av att jag fick springa i cirkus 30 sekunder för att hinna på tåget.

Efter en timmes innebandy flåsar jag. Tro inte annat! Men ett par minuter efter avslutat spel så andas jag normalt igen. Förstår ni vilken enorm vinst det är för mig?

Så… ja. Jag vill bli hälsosammare. Jag tänker mer på vad jag äter. Jag försöker att inte tänka på kalorier, för det är för lätt att man börjar låta bli att äta då. Jag försöker äta nyttigt och jag försöker äta varierad mat. Ni tror kanske att jag bara äter kött så fort det dukas fram mat där hemma, men icke. Det är allt möjligt som får agera lunch och middag för mig. Och jag VILL vara nyttig och jag VILL gå ner en sisådär 5-6 kilon, men jag vill inte bli vad jag var för 10 år sedan.
Jag försöker väl så gott att det går att sikta på vettig träning snarare än att reducera mina portioner och vad jag får lov att äta.

Vi får se hur det går med allt.

Undernärd

Undernärd

Oviktigt, men samtidigt av intresse

lovecraft

För att få kalla sig nörd så förväntas man ha djup kunskap inom sitt specifika nördområde. Jag har tusen olika saker jag nördar på, men ingen direkt djup kunskap inom något av dem. Mer ytlig kunskap om många saker som gör mig glad men som räknas till nörd-dom. Så vad skall jag definieras som, om jag hade velat ha ett fack att stoppas in i?

Jag läser fantasy/skräck, jag läser seriealbum (Preacher/Sandman/Fables/Lucifer), jag lajvar, jag rollspelar, jag tittar på sci-fiserier (Babylon 5/Battlestar Galactica) och skräckfilmer (exploitation/zombie/Stephen King), jag spelar tv-spel (Halo 4/Skyrim/Fable 2) (inte för att jag är bra på det, om man nu vill definiera efter skill) och jag umgås nästan uteslutande med (andra) nördar. Men vad är jag? Är jag bara en poser eller är jag också nörd, trots att jag i egna ögon inte har den djupa kunskapen många andra nördar besitter?  Jag har för kort minne för att kunna memorera alla repliker, skådespelare, hack och regler.

Jag kan väl inte påstå att en etikett är det viktigaste för mig, men samtidigt är det kul att kunna presentera sig som …vad man nu är. Äh. Hit me with your definitions!

Also, nörduppropet. Ifall ni inte har signat. Mest för att det känns bra.

 

P.S: Inget hat, pls. Ogillar ni min frågeställning eller mitt lilla behov efter en korrekt etikett så  kan ni ju bara låta bli att besvara detta. Thx.

Redhead bedhead

bild-23

 

Sjukt seriös bild tagen med mobilkameran när jag gick till sängs igår. Mitt hår blir ett stort lockigt trassel av rött när jag har haft flätor i hela dagen.

Micke skrattade åt mig igår för att jag först postar att jag har svårt att genomföra alla mina projekt och sedan postar att jag inte orkar med blogglistan längre. Haha :D Point proven, antar jag ;) MEN jag har en massa andra projekt som jag faktiskt jobbar på för fullt, så jag är inte fullt så dålig som det kanske framstod där :)

I eftermiddag blir det innebandyträning och direkt när jag kommer hem och har duschat så skall jag se på senaste avsnittet av RuPaul’s Drag Race, whee! Av någon ärkedum anledning kommer jag inte åt avsnitten förrän tidigt på onsdagsmorgnar, till skillnad från tisdagseftermiddagar som tidigare. Det innebär att jag får vänta TVÅ dagar från det att avsnitten airades innan jag får se dem. Gnyyy! Lyckligtvis har jag inte följt något av alla nya queens på twitter/facebook än, så risken för spoilers är inte lika akut som tidigare. Jag har ju haft en förmåga att följa mina favoriter efter första episoden och sedan får man dodga Facebook tills man sett senaste avsnittet för att inte råka få spoilers. …eller så kan man ju gå in på wikipedia för att kolla upp en grej och råka läsa hur det slutar. Oops.

Två nätter kvar tills Martin kommer. Kan inte bara Aperture komma hit och ge oss en portal gun? Så enkelt det hade varit att ha en portal i hans hem och en i mitt. ”Skall vi sova hos dig eller mig inatt älskling?” Nice stuff. (”What’s your favorite thing about space? Mine is …SPACE!!”)

Och varför kan jag inte få sova klokt? Tredje natten i rad som jag vaknar till mitt i allt och är SUPERPIGG. När klockan sedan ringde var jag död. Låg i en kvart och stirrade på lampan innan jag orkade masa mig upp. Lyckligtvis är jag snabb på att få på mig kläder och stuff, gick hemifrån 20 minuter senare. Good girl. Förhoppningsvis är det bättre imorgon. Om jag inte drabbas av ZOMG TRÄNINGSVÄRK FRÅN HELVETET, typ.

Jag funtar på ett längre blogginlägg jag vill/behöver författa. Jag är bara lite orolig att jag skall tramsa bort det och inte få ut det jag vill ha sagt klokt. Å andra sidan är jag inte säker på VAD jag vill ha sagt. Hur lyckades min hjärna ruttna såhär illa? En gång i tiden var jag ju väldigt duktig på att skriva, nu blir det bara ”trololol bacon” varje gång jag försöker spotta ur mig något vettigt. Feck.

Vi får se hur det går med det.

Credda den som creddas skall

Alltid lika kul att inleda morgonen med irritation över en viss individ. Yay…

201109_480485088636376_1470487779_o

Anyway.

När jag gick till jobbet började en låt ur JCSS spela, och plötsligt hade jag tragglat mig tillbaka till gymnasiet och började tänka på ett par människor och händelser därifrån. Det jag främst tänkte på var den gången Roland faktiskt var cool. Okej, kort bakgrund: Vi hade en djävla massa olika lärare, i vanlig ordning. I matte hade vi Roland, som var Livets Ord:are och inte vare sig särskilt trevlig eller pedagogisk. Han avstod väldigt gärna från att inse faktumet att 90% av klassen inte låg högre än Godkänt-nivå utan höll all utbildning på MVG-nivå. MYCKET VI LÄRDE OSS DÅ, oh wait. Hur som haver. Vi hade Tofsen i Naturkunskap, och hon var förvisso inte Livets Ord, men vi gillade inte henne särskilt mycket ändå. Hon var elak och småsint och var alltid väldigt hård i rösten, så vi tyckte mest att hon var läskig. Och arg.

En dag så kom sådana en eller två kreationister (externt) och höll föredrag för de som ville. Jag och mina vänner gick dit, vi tyckte att det kunde vara intressant att se vad de här mupparna ville ha sagt och vi hade inget bättre för oss. Plus att vi var typ 17 år gamla och väldigt argumentativa och övertygade atheister/agnostiker :3
Det visade sig att även både Roland och Tofsen hade tagit sig till det här föredraget (som av okänd anledning hölls i Musikrummet, vetefan) och vi trodde väl faktiskt att Roland var där för att han höll med. Men icke! Plötsligt började han ifrågasätta allt den stackarn som stod där framme ville ha sagt, och djävlar vad han växte i våra ögon när han trots att han var troende vägrade gå med på att det inte funnits dinosaurier och att människan inte skulle kunna härstamma från aporna.

Tofsen var med i argumentationen så hon fick också cred, faktiskt. Vi gillade! :)

Idag jobbar jag fram till elva, sedan går jag på lunch och därefter skall jag åka buss i fyra timmar. Döden. Förhoppningsvis kan jag hålla mig underhållen under bussresan. Twitter, Facebook och min bok får roa mig. Huhuhu.

Rödhättan och Stora Stygga Förövaren

Screen Shot 2013-01-21 at 9.45.41 AM

När jag var åtta år gammal kom Bram Stoker’s Dracula som film. Jag såg nog aldrig någon trailer för den – jag kan inte minnas någon form av tv-reklam från den tiden, alls – men jag vet att jag såg posters. Och hjärnan satte igång direkt. Jag vet inte om jag har berättat att jag sedan jag var typ sex år gammal varit livrädd för Gremlins efter en traumatisk kväll då min syster visade mig alla gorey scener i ett sträck..? Jag har i alla fall väldigt livlig fantasi och jag insåg ju på en gång att jag kommer att bli dödad av en vampyr. OM jag inte blir dödad i krig eller uppäten av varulvar eller knivhuggen av onda dockan eller mördad av slemmiga gremlins, såklart. Det finns väldigt, väldigt många akuta hot mot en fantasifull åttaåring skall ni veta. Den här oron över att bli dödad av vampyrer var såpass stor att jag till slut hade en liten vitlök liggande i närheten av sängen. Jag hade gärna haft ett silverkors också, men man får nöja sig med vad man kan få tag i. Min vitlök fick mig dock inte att känna mig jättemycket tryggare – förmodligen för att den bara skulle rädda mig från ETT av alla dessa hot.

Nio år gammal såg jag ju DET på TV och sedan var jag livrädd för clowner också. Ehrm.

varför är jag skräck-fan egentligen? Haha :D

Anyway. Nu är jag vuxen och det går bra för det mesta. IBLAND får jag för mig att det finns någon i min lägenhet eller alternativt någon form av monster under sängen. IBLAND får jag för mig att någon stalkar mig när jag promenerar till jobb på morgnarna. I mitt huvud är jag någon form av rödluvan som ständigt tvingas fly från vargar. Det är jobbigt. Jag ser mig själv som mindre och svagare än jag förmodligen är, och iochmed att jag rent inbillat är ett offer så kommer jag inte ur tankegången på VAD SOM KAN HÄNDA. Bläh.

Men det blir ju bättre för varje år, så :) Nuförtiden har jag ju inte ens stalkers, yay ♥

 

Läs mer