Så, igår skrev jag att jag gått över till Cola Zero istället för vanlig Coca Cola och att det kändes bra och så vidare. Men jag kom idag fram till att jag blir illamående av att dricka läsk, så jag skall försöka att upphöra med det helt och hållet. Känns onödigt att dricka något som ger mig äckel när jag skulle kunna börja dricka vatten istället. Behöver dock införskaffa en vettig flaska eller liknande att ha vatten i så att jag slipper gå och hämta ett par gånger i timmen, men det löser sig.
Jag känner att jag blir störd av de bisarra ideal jag själv eftersträvar. Inte baserat på vad omgivningen vill (även fast jag självklart påverkas av kommersiella idealbilder) men vad jag själv inbillar mig vore ett bra sätt att se ut samt vara formad på. Inte helt hälsosamt, och jag försöker tvinga tankarna ur huvudet innan de slår rot. Jag är rädd att jag skall försätta mig själv i väldigt ohälsosamma tankegångar där jag till slut börjar svälta mig själv, och det vill jag inte. Jag har redan genomgått en period på 12 år då mina matvanor var allt annat än acceptabla – inte på grund av ideal och skönhetshets utan på grund av att jag inte stod ut med att äta den undermåliga skolmaten. Detta satte sig något så fruktansvärt på min kropp och eskalerade till den grad att jag inte ens klarade av att spänna armen för att flexa mina obefintliga muskler. Det har tagit mig flera år att gå från att knappt kunna spänna min arm till att till och med klara av att spela innebandy, bära tunga saker och gå upp för trappor.
Folk tittar nog gärna på mig och ser mig som patetisk, när jag blir helt dödstrött av att springa tre minuter utan avbrott och sedan flåsar som en idiot. Men det handlar om en kropp som under en väldigt lång tid inte kunde klara av att bygga muskler i samma takt och med samma verkan som hos mina jämnåriga kamrater. Jag försöker så gott jag kan att skapa den kropp jag rent logiskt borde ha, och det går framåt. För mig är det en enorm vinst att veta att jag klarar av att springa i en gympasal i en timme och smälla till bollen med tillräcklig kraft för att den skall gå iväg över planen – och utan att av utmattning tappa klubban. Jag klarar till och med av att gå promenader i rask takt utan att totalt bryta ihop i en flåsande hög. Jag minns hur jag i Kävlinge vid ett par tillfällen tvingades ta långa benet för det korta för att hinna med tåget som redan hunnit in till perrongen – och sedan fick spendera hela tågresan in till Lund med att inte vika mig dubbel i utmattning. Flås flås, pust, stånk. Blixtrar framför ögonen. Hjärtat pickar som besatt, klarar inte av att lugna ner andningen. Detta på grund av att jag fick springa i cirkus 30 sekunder för att hinna på tåget.
Efter en timmes innebandy flåsar jag. Tro inte annat! Men ett par minuter efter avslutat spel så andas jag normalt igen. Förstår ni vilken enorm vinst det är för mig?
Så… ja. Jag vill bli hälsosammare. Jag tänker mer på vad jag äter. Jag försöker att inte tänka på kalorier, för det är för lätt att man börjar låta bli att äta då. Jag försöker äta nyttigt och jag försöker äta varierad mat. Ni tror kanske att jag bara äter kött så fort det dukas fram mat där hemma, men icke. Det är allt möjligt som får agera lunch och middag för mig. Och jag VILL vara nyttig och jag VILL gå ner en sisådär 5-6 kilon, men jag vill inte bli vad jag var för 10 år sedan.
Jag försöker väl så gott att det går att sikta på vettig träning snarare än att reducera mina portioner och vad jag får lov att äta.
Vi får se hur det går med allt.
Undernärd