När jag var åtta år gammal kom Bram Stoker’s Dracula som film. Jag såg nog aldrig någon trailer för den – jag kan inte minnas någon form av tv-reklam från den tiden, alls – men jag vet att jag såg posters. Och hjärnan satte igång direkt. Jag vet inte om jag har berättat att jag sedan jag var typ sex år gammal varit livrädd för Gremlins efter en traumatisk kväll då min syster visade mig alla gorey scener i ett sträck..? Jag har i alla fall väldigt livlig fantasi och jag insåg ju på en gång att jag kommer att bli dödad av en vampyr. OM jag inte blir dödad i krig eller uppäten av varulvar eller knivhuggen av onda dockan eller mördad av slemmiga gremlins, såklart. Det finns väldigt, väldigt många akuta hot mot en fantasifull åttaåring skall ni veta. Den här oron över att bli dödad av vampyrer var såpass stor att jag till slut hade en liten vitlök liggande i närheten av sängen. Jag hade gärna haft ett silverkors också, men man får nöja sig med vad man kan få tag i. Min vitlök fick mig dock inte att känna mig jättemycket tryggare – förmodligen för att den bara skulle rädda mig från ETT av alla dessa hot.

Nio år gammal såg jag ju DET på TV och sedan var jag livrädd för clowner också. Ehrm.

…varför är jag skräck-fan egentligen? Haha :D

Anyway. Nu är jag vuxen och det går bra för det mesta. IBLAND får jag för mig att det finns någon i min lägenhet eller alternativt någon form av monster under sängen. IBLAND får jag för mig att någon stalkar mig när jag promenerar till jobb på morgnarna. I mitt huvud är jag någon form av rödluvan som ständigt tvingas fly från vargar. Det är jobbigt. Jag ser mig själv som mindre och svagare än jag förmodligen är, och iochmed att jag rent inbillat är ett offer så kommer jag inte ur tankegången på VAD SOM KAN HÄNDA. Bläh.

Men det blir ju bättre för varje år, så :) Nuförtiden har jag ju inte ens stalkers, yay ♥

Läs mer →