Det här är vad man pushar sig själv till efter att man känt sig jättenöjd över hur ens mage såg ut dagen efter 6 kilometer.

Nu tänker jag duscha i typ tre år. Tända lite ljus, sätta på lite bra musik, smälta ihop i en liten hög på golvet. Efteråt skall jag äta lite frukost, ovanstående tur avklarades med två bananer i magen.

Mängden bananer jag äter numera, alltså…

Var så djäkla sugen på något form av snacks idag, så jag köpte en påse chips och lite dipp och satte i mig under kvällen. Och sedan ångrade jag mig, för det var ju inte alls sådär gott som jag ville och jag kände mest att det bara satte sig som en igel på hela mig och det kändes inte bra. Kände efter, och insåg att jag faktiskt hade ork att ge mig ut och springa/powerwalka lite, så jag bytte raskt om och begav mig utför dörren. När jag var i nivå med kontoret startade jag det första uppdraget i ”Zombies, Run!” (INTE c25k-versionen!) och började jogga. Lyckades hålla igång med joggingen i sisådär tjugo minuter, sedan kom det zombies och jag var tvungen att bursta rejält för att inte bli uppäten (och tro mig; ljudet av hungriga zombies som nafsar efter en är INTE vad man vill höra när man försöker ta sig genom zombieinfesterat land!) och efter burst nummer två så orkade jag inte springa mer. Alls. Jag hade då sprungit cirka 4 kilometer utan att stanna, så det kändes ändå HELT OKEJ. Gick tre kilometer, och sedan var jag pigg i benen igen så jag började jogga. Väldigt nöjd med hur mycket jag orkat hittills, och utan några större förväntningar på resten av rundan. Klarade uppdraget utan att bli uppäten av zombies, så sprang mest runt och samlade in en massa extra supplies. Och så insåg jag helt plötsligt att jag sprungit 6 kilometer utan att stanna. Ja, ni läste rätt. SEX MUTHAFUCKING KILOMETER. I tid motsvarande kanske… 30-40 minuter?

Mitt tidigare rekord på 20 minuter bleknar i jämförelse. Så SJUKT NÖJD med kvällen!

Däremot så åt appen/telefonen upp mitt uppdrag innan jag hann lämna in det, så nu står det som oavklarat och jag blir bara sur så jag får vänta ett par dagar och sedan göra det igen. Fan också :(

Men hörni. SEX KILOMETER?? Var kom det ifrån? Vad hände just? o_O

JAG ÄR GUD.

Nu skall jag tända ljus, släcka i taket och ta en lång, välbehövd och välförtjänt dusch. Imorgon blir det sovmorgon. På fitbiten står det 37 000 steg vilket även det är rekord. Idag är jag fullkomlig.

Jag har ju planerat W6R3 till imorgon, som en fin inledning på arbetsdagen. Men iochmed att jag skall in på kontoret lite senare pga skall titta på en lägenhet halv nio så stod jag plötsligt inför två val: Spring på fredag istället, eller spring senare på dagen. Eller… spring halv sju på morgonen. En timme för att springa, en timme för att duscha och ta mig till lägenheten som ligger <10 minuter härifrån. Tja… varför inte?

Och så sitter jag alltså nu här och SER FRAM EMOT att gå upp klockan sex för att äta en banan, dra på mig träningskläderna och sticka utanför dörren. Oavsett om solen skiner eller det regnar. Jag är så djävla pepp på att bara få SPRINGA, pusha mig själv, bli bättre och bättre. Och det känns så djävla bra och samtidigt så djävla konstigt, rent ut sagt. Haha, hade någon sagt till mig för ett år sedan ”Du kommer inte bara att klara av att springa 15 minuter utan att stanna – du kommer att se fram emot det också!” så hade jag skrattat personen rakt i ansiktet.

Vem är jag??

Nej, men skämt åsido. Det känns så fruktansvärt bra detta, jag är så glad att jag efter tre månader fortfarande är jättepepp på att fortsätta och att jag snarare funderar på att lägga till fler och fler övningar i mitt veckoschema istället för att vilja ge upp och gå tillbaka till soffhäng.

Jag ville bara dela med mig av lite träningspepp och glädje :)

2 år sedan, 70 kilo

Vi kan väl helt enkelt konstatera att jag HAR varit avsevärt större än jag är i nuläget. Det gör lite ont i mig att se bilden här ovan, för den där kroppen mår inte bra. Det gjorde inte jag heller, det är illa när man ryser varje gång man ser sig själv i spegeln. Och jag kan ärligt säga att jag vid den tiden aldrig i livet hade ens kunnat drömma om att jag två år senare skulle kunna springa femton minuter utan stopp och utan att dö.

Framsteg!

Jag har kollat runt på lite olika hantelset idag, och det lutar just nu åt att jag införskaffar detta:

Upp till femton kilo vikter. FEMTON KILO. What! Jag skall börja lätt dock, oroa er inte. Det blir förmodligen en 2-3 kilo sådär i början, så får man jobba sig uppåt därifrån :)

Min plan att inmundiga fisk till kvällsmat blev snabbt utbytt mot vad som initiellt var tänkt att vara fajitas i pita, men som sedan fick bli färskskuren sallad i skål, med fajitakyckling till. Nyttigt? Ingen aning. Gott, dock, och det räcker till lunch eller kvällsmat imorgon också :)

Helt galet vad långt jag har kommit hittills! Jag slutar inte förundras över hur mycket jag klarar av, hur stark jag börjar bli, responsen min kropp ger när jag tränar den.

Plöstligt kan jag börja jogga lite och hålla igång i en minut innan det ens börjar kännas en tillstymmelse till jobbigt! Jag skulle dock inte jogga ikväll så jag hade helt fel BH på mig när jag tog min tvåtimmars långpromenad nyss, det väntar jag med tills morgondagens träningspass. Men det lilla jag tillät mig själv att springa var bra. Mycket bra. Och jag inser att en veckas semester med allt vad det innebär i vila och skräpföda ÄR inte farligt för mig. Det är ju inget jag gör hela tiden, så vad gör det för skillnad egentligen? Klart man skall få lyxa till det ibland, och få vila. Kroppen uppskattade nog all den vila den har fått. Bra shit!

Och jag tittar på bilderna jag har tagit en gång i veckan i nu tio veckor och jag ser vilken djävla skillnad det är. Magen börjar bli plattare, kroppen ser fastare ut, armarna har blivit tunnare och det syns ju i ansiktet på mig också. Jag mår så mycket bättre. NÖJD!

Det är viktigt att respektera och acceptera sin kropp. Jag har haft så djävla många komplex över den, över saker som för mig är så plågsamt uppenbara men för andra inte ens syns. Jag hatar ägnat så många ÅR åt att avsky så många delar av mig själv. Inget som riktigt fått mig att må bättre, kan jag säga.

I samband med att jag börjat träna har jag börjat uppskatta min egen kropp på ett helt annat sätt. Jag ser den för vad den är: En stark maskin som klarar av så mycket mer än jag någonsin kunnat ana. En formbar klump med lera som blir fastare och smidigare ju mer jag rör på mig. Något jag faktiskt KAN påverka. Och belöningen blir dubbel: Samtidigt som jag mår bättre av motionen och endorfinerna så löser även träningen de issues jag har med min egen kropp, och jag slutar skämmas över saker som egentligen inte ens kanske var ett problem från början. Plötsligt kan jag till exempel gå runt i en tröja som visar hela midje-/magpartiet utan att känna att jag vill skyla mig under en bylsig hoodie.

Men det är en lång väg att gå. Det är inget som sker under en natt, och jag har väldigt mycket kvar att jobba på och med. På två månader har jag redan tagit mig till en punkt där jag kan titta på mig själv i speglarna här hemma och känna att ”dang, jag ser ju bra ut!”, och den känslan är guld värd.

Det handlar inte om vad ANDRA tycker om min kropp – det handlar om att övertyga MIG SJÄLV att jag är bra. Och jag ÄR bra! Jag är så bra så ni anar inte ens!

…är jag förresten den enda som klämmer på sig själv när man är ute och joggar/går? Mina ben och rumpa börjar bli så fasta, och jag tycker om att känna hur musklerna arbetar när jag rör på mig. Det ser nog ganska dumt ut för andra, men vafan :)

Hela världen ställer sig emellan mig och min löpning just nu, och det gör mig väldigt frustrerad och besviken. Jag VILL springa, men jag måste ta det lugnt med foten ett tag till. Det är för djävla dumt att chansa och riskera att skada den etter värre, så jag hoppas helt enkelt på att en vecka till av vila kan vara nog för att jag skall våga jogga lite försiktigt sedan.

Hela helgen har gått åt att flytta, och jag har att roa mig med uppackning av kartonger hela kvällarna till, tills fingrarna blöder och ögonen går i kors. Försöker dock ta mig tid till promenader också, men det är i ärlighetens namn lite mer svårmotiverat när jag numera bor i en omgivning som består av gråa byggnader, hårt trafikerade gator och snirkliga gator. Jag vill ha parker, skogar, ängar, stigar att springa på.

Det BLIR BÄTTRE så fort jag ger mig själv lov att börja röra på mig igen. Jag vet att så fort jag kan börja springa igen så kommer jag att glömma bort hur tråkig miljön omkring mig är och jag kommer att känna mig sjukt pepp och glad och BRA igen. Fram tills dess… Meh.

Iochmed att jag imorgon kommer att åka till Varberg för företagets sommarfest kommer jag redan ikväll att publicera veckans bilder + mått. Håll i åtanke att jag inte har kunnat träna klokt på en vecka, så förmodligen är inte resultatet så kul som man skulle vilja.

…fortfarande bättre än vecka 1, i alla fall! :)