Först och främst:
Om jag hade fått en krona för varje människa som har stirrat på mig när jag powerwalkat/joggat idag hade jag haft runt med ett par sådana där shiny Nike-skor. Dafuq folket, sluta glo snälla? Jag vet inte hur många gånger jag har sneglat ner på mig själv för att se ifall jag har hål i tröjan/spräckt byxorna/blod som rinner ur munnen. Jag antar att det är mina skelett-leggings som får dem att stirra så djäkligt? Feh!

Sidnot, helt orelaterad till ovanstående: GodDAMN vilken rumpa jag börjar få! Ååh, jag blir så glad av att se hur mycket min träning påverkar kroppen! Jag har benmuskler av stål, jag har en rumpa som börjar se yummy ut, min mage blir plattare och mina armar kommer snart att börja visa spår av hantelträningen också. Boo-yah!

Här är hur min dag sett ut:

Dumbbel Side Bend kommer att kännas imorgon, kan jag lova. Såhär ser de ut:

Jag har även gjort en fjärde arm-workout, men den verkar inte finnas på Fitocracy eller så är jag blind/dum i huvudet, så här är en gif istället:

48 av den också. 6 x 8 set.

Men. En sak som är lite konstig, och jag måste komma över den känslan illa kvickt:
I fredags var första gången i MITT LIV jag sprang 6 kilometer utan stopp. Känslan efteråt var enorm, och jag var så ruggigt stolt och nöjd över min prestation. I söndags lyckades jag springa i en timme, och täckte då 11,5 kilometer – nästan det DUBBLA mot i fredags! Jag har fortfarande inte lyckats landa och inse vad jag har presterat. Kollegor jag har pratat med har varit enormt imponerade över det hela, själv känner jag mig mest förvirrad.

Idag sprang jag 5,3 kilometer på 35 minuter. Och jag känner mig …missnöjd. Besviken. Det är varmt som satan ute, jag sprang vid 19 istället för vid 9 (som i söndags) och jag hade andra förutsättningar idag efter en hel arbetsdag. Det är fullkomligt logiskt att jag inte kommer att klara lika mycket idag som jag gjorde i söndags. Så varför sätter jag sådan press på mig själv att hela tiden TOPPA? Det håller inte i längden, om jag inte släpper prestationsångesten kommer jag att börja ta skada av träningen istället.

Tålamod. Konsistent träning. Det kommer snart att lossna mer och mer. Träningen jag för några veckor sedan tyckte var dödsjobbig är idag vad jag gör som uppvärmning. Jag har gått så sjukt snabbt framåt helt plötsligt. Jag har två veckor kvar av c25k-träningen men har redan sprungit en mil.

Den enda som sätter krav på mig är jag själv.

Snälla Carina: Sluta kräv så mycket av dig själv! Go with the flow, ta det lugnt, du ÄGER och du kommer att nå till slutstation förr än du tror. Slappna av. Okej? Okej.