Helt galet vad långt jag har kommit hittills! Jag slutar inte förundras över hur mycket jag klarar av, hur stark jag börjar bli, responsen min kropp ger när jag tränar den.

Plöstligt kan jag börja jogga lite och hålla igång i en minut innan det ens börjar kännas en tillstymmelse till jobbigt! Jag skulle dock inte jogga ikväll så jag hade helt fel BH på mig när jag tog min tvåtimmars långpromenad nyss, det väntar jag med tills morgondagens träningspass. Men det lilla jag tillät mig själv att springa var bra. Mycket bra. Och jag inser att en veckas semester med allt vad det innebär i vila och skräpföda ÄR inte farligt för mig. Det är ju inget jag gör hela tiden, så vad gör det för skillnad egentligen? Klart man skall få lyxa till det ibland, och få vila. Kroppen uppskattade nog all den vila den har fått. Bra shit!

Och jag tittar på bilderna jag har tagit en gång i veckan i nu tio veckor och jag ser vilken djävla skillnad det är. Magen börjar bli plattare, kroppen ser fastare ut, armarna har blivit tunnare och det syns ju i ansiktet på mig också. Jag mår så mycket bättre. NÖJD!

Det är viktigt att respektera och acceptera sin kropp. Jag har haft så djävla många komplex över den, över saker som för mig är så plågsamt uppenbara men för andra inte ens syns. Jag hatar ägnat så många ÅR åt att avsky så många delar av mig själv. Inget som riktigt fått mig att må bättre, kan jag säga.

I samband med att jag börjat träna har jag börjat uppskatta min egen kropp på ett helt annat sätt. Jag ser den för vad den är: En stark maskin som klarar av så mycket mer än jag någonsin kunnat ana. En formbar klump med lera som blir fastare och smidigare ju mer jag rör på mig. Något jag faktiskt KAN påverka. Och belöningen blir dubbel: Samtidigt som jag mår bättre av motionen och endorfinerna så löser även träningen de issues jag har med min egen kropp, och jag slutar skämmas över saker som egentligen inte ens kanske var ett problem från början. Plötsligt kan jag till exempel gå runt i en tröja som visar hela midje-/magpartiet utan att känna att jag vill skyla mig under en bylsig hoodie.

Men det är en lång väg att gå. Det är inget som sker under en natt, och jag har väldigt mycket kvar att jobba på och med. På två månader har jag redan tagit mig till en punkt där jag kan titta på mig själv i speglarna här hemma och känna att ”dang, jag ser ju bra ut!”, och den känslan är guld värd.

Det handlar inte om vad ANDRA tycker om min kropp – det handlar om att övertyga MIG SJÄLV att jag är bra. Och jag ÄR bra! Jag är så bra så ni anar inte ens!

…är jag förresten den enda som klämmer på sig själv när man är ute och joggar/går? Mina ben och rumpa börjar bli så fasta, och jag tycker om att känna hur musklerna arbetar när jag rör på mig. Det ser nog ganska dumt ut för andra, men vafan :)