Jag har ju planerat W6R3 till imorgon, som en fin inledning på arbetsdagen. Men iochmed att jag skall in på kontoret lite senare pga skall titta på en lägenhet halv nio så stod jag plötsligt inför två val: Spring på fredag istället, eller spring senare på dagen. Eller… spring halv sju på morgonen. En timme för att springa, en timme för att duscha och ta mig till lägenheten som ligger <10 minuter härifrån. Tja… varför inte?

Och så sitter jag alltså nu här och SER FRAM EMOT att gå upp klockan sex för att äta en banan, dra på mig träningskläderna och sticka utanför dörren. Oavsett om solen skiner eller det regnar. Jag är så djävla pepp på att bara få SPRINGA, pusha mig själv, bli bättre och bättre. Och det känns så djävla bra och samtidigt så djävla konstigt, rent ut sagt. Haha, hade någon sagt till mig för ett år sedan ”Du kommer inte bara att klara av att springa 15 minuter utan att stanna – du kommer att se fram emot det också!” så hade jag skrattat personen rakt i ansiktet.

Vem är jag??

Nej, men skämt åsido. Det känns så fruktansvärt bra detta, jag är så glad att jag efter tre månader fortfarande är jättepepp på att fortsätta och att jag snarare funderar på att lägga till fler och fler övningar i mitt veckoschema istället för att vilja ge upp och gå tillbaka till soffhäng.

Jag ville bara dela med mig av lite träningspepp och glädje :)