BlackMilk Clothing har släppt en (liiiten!) kollektion med träningskläder. Det mesta var väl relativt ointressant, men… detta linne! GIEF! Åh, det hade jag gärna sprungit runt i innan det blir allt för kallt mot hösten. Och så får det ligga i lådan sedan så har man något att se fram emot mot våren till också ♥

Dessvärre är det a) inte direkt snorbilligt och b) slutsålt för tillfället. Får hålla ett öga på när det kommer i lager igen och se ifall jag skall offra mig på ett eller inte. Det känns ju faktiskt *väldigt* Zombie ;)

I byxväg vill jag ha något åt det här hållet mot hösten/vintern:

Mina nuvarande löparbyxor går ju till vaderna på mig, så jag vill ha något som täcker hela benen eftersom jag är väldigt lättfrusen av mig så fort det blir svalare ute.

Här är en kass bild från 4 juli, strax innan jag stack ut och sprang:

Har kikat lite på ifall jag kanske skall skaffa ett par Icebugs så att jag kan springa utomhus även när det är is och halka;

Så ja… Såhär dårå:

Det är för varmt. Ja, jag har mage att klaga. Jag ÄLSKAR att jag bor i ett land som har årstider, men den här stekhettan gör det väldigt svårt för mig att fungera normalt. Ni får absolut jättegärna tycka att vädret är underbart, men för mig är det bara en nagel i ögat.

Jag har knappt sovit något alls i nättras, och i stort sett alla mina leder är så svullna att jag har ont och svårt att röra mig klokt. Jag vill SPRINGA men det är så varmt att jag inte orkar. Det känns vanskligt också, att andas snabbt i denna hetta. Och jag behöver få träna, varje cell i min kropp SKRIKER efter det just nu.

Därför tänker jag idag efter jobbet promenera iväg till simhallen och träna i vatten. Simning. Aktiverar hela kroppen, väldigt bra cardio och något jag borde göra waaaay more often än jag gör just nu. Det är väl sisådär 4 år sedan jag simmade senast..? Att få röra på mig i svalt vatten kommer mest troligt att lösa problemet med svullnaden också, och hela kroppen verkligen längtar efter att få komma igång just nu.

Utöver brist på vettig cardio så har jag inte lyft på flera dagar nu heller. Det stör mig. Men det  pass jag kör tar mig runt 45 minuter och jag har inte alls känt att jag har haft möjlighet att ta mig den tiden.

Däremot har jag lyckats göra 1-minuters plankor både i morse och i igår, vilket känns riktigt bra. Jag minns när jag KNAPPT klarade 30 sekunder. Sedan klarade jag 45 sekunder och nu 60 sekunder. Det blir lättare. Kroppen blir bättre. Jag har träningsvärk i berörda muskler och det känns BRA.

Från och med idag skall jag ta tag i det klokt igen. Jag hoppas också på att vi går mot svalare tider, annars får jag helt enkelt gå upp tidigare och springa på morgnarna när det är lite skönare väder ute. I morse var det nog bara 17º när jag gick till jobbet och det var UNDERBART.

Önska mig lycka till med simmandet! Jag siktar på en timme, vi får se hur länge jag orkar dock ;)

Vad jag tycker är lite förvirrande är att det verkar gå bättre för mig när det är svårt än när det är lätt?

För att ta det från början: Jag tog med träningskläder upp till Varberg, och hade bestämt för mig själv att jag skulle träna minst 2 dagar av 3. Jag hade packat med hopprepet också, så i tisdags efter att introduktionen var klar och jag hade checkat in på hotellet så stack jag ner till gräsplanen nedanför hotellet och hoppade rep (fem minuter, klarar inte mer (än!)), gjorde crunches (60 stycken), plankan (30 sek) och sådana där SKITJOBBIGA benrörelser som tränar nedre magmusklerna men jag vet inte vad de heter. Försökte mig även på armhävningar utan större framgång. Det tog väl cirka en halvtimme allt som allt, och sedan duschade jag och tog en promenad i kvällssolen.

Igår morse gick jag upp halv sju och stack ut för att jogga. Planen var 5 km, men jag orkade bara strax över 3 innan jag stannade och långsamt promenerade resten av vägen hem. Kände mig besviken på mig själv, men samtidigt gjorde höger vadmuskel väldigt ont – förmodligen för att jag hoppat rep två kvällar i rad… Jag klarade dock 45 sek planka på kvällen; Win!

Så i morse var det dags igen. Jag gick upp halv sex den här gången, för att ha gott om tid för att antingen springa 1 timme, eller för att springa så länge jag orkade och sedan ta en längre promenad på tillbakavägen. Och jag sprang minsann 5 km och jag gjorde det på 32 minuter, vilket (äntligen!!) är en förbättring från mina vanliga 35 minuter. Och ja, frågan som jag ställer i början av inlägget berör det faktum att jag hade uppförsbacke under åtminstone halva tiden jag sprang, liksom den gången jag och Hanna sprang på Bulltofta – och båda dessa gånger (med uppförsbackar) så har jag gjort bättre ifrån mig än jag gjort när jag sprungit plant. Varför?

Jag lovar, på toppen av backen så vill jag bara skrika och slänga mig på gräsmattan, men jag fortsätter. Jag försöker att portionera ut energin för att jag skall orka backarna och för att jag inte skall tvingas stanna, och jag antar att jag gör det väldigt bra. Men det förvirrar mig ändå. Storligen, därtill! Uppförsbacke MÅSTE ju vara det jobbigaste för mig att springa i just nu?

Någon som har någon gissning på vad det handlar om? :)

För övrigt klarade jag 1 minuts planka ikväll! Go me! o/

Dagarna på Gotland genererade inget vettigt alls. Jag lyckades med nöd och näppe klara stegmålet (15 000 om dagen), men jag hade inga träningskläder med och utöver promenader så gjordes inget extra. Men det är skönt med ett par dagars ledigt mellan varven också ;)

5 km på 35 minuter. Igen. Det verkar vara vad jag klarar av att hålla, för det är tredje gången jag springer 5 kilometer på 35 minuter. Måste bli snabbare tills September :/

Det kändes såklart bra att komma utför dörren och jogga iväg. Jag valde en riktning och sedan sprang jag bara rakt fram tills jag komma 5 kilometer från dörren, då vände jag och gick hem (med en liten avstickare för 2 * 60 Jumping Jacks) och efter att jag har postat detta skall jag göra armträningen + crunches och sedan duscha.

MEN jag åkte på sådan djävla huvudvärk och det irriterar mig. Jag vill vara hög på endorfiner och tycka att livet är peachy keen – istället sitter jag här med ett huvud som hotar att implodera. Helsike också. Men ja, träna klart och sedan blir det långdusch i skenet av stearinljus och lite bra musik och efter det skall jag äta kvällsmat och sluka vatten som att det inte fanns någon morgondag.

Och jag fick sms igår att en person som träffat mig en gång tidigare (i September) hade kommenterat på att jag såg mycket smalare ut. Då börjar det alltså synas för andra än mig och Martin nu :D Yay!

För övrigt har jag gått ner TVÅ kupstorlekar! Så djävla skönt :D Min rygg kommer att må bättre och nu har jag ju faktiskt i alla fall en TILLSTYMMELSE till chans att hitta bh:ar i vanliga svenska butiker. Huzzah! :)

Ohwell. Armar, mage, duscha, mat. Hej svej!

Haha och här sitter jag och är REDAN nervös och uppspelt och wheee!

Jag valde att anmäla mig till grupp 4A – 55-60 minuter. Jag HAR som sagt klarat 10 kilometer på 50 minuter, men det har gått lite sämre för mig på sistone och jag vill inte ta mig vatten över huvudet, så hellre anmäla mig till en grupp som känns realistisk och sedan vara *bättre* än att anmäla mig till en grupp på 45-50 minuter och vara stoppklossen på banan.

Lördagen den sjunde september är det dags, och då hoppas jag att även om jag kanske inte har supporar längs banan åtminstone har er på distans som hejar på mig. Eller ni kanske också vill vara med? :D → länk ←

Vilken grej, va! Vem hade väl kunnat tro att soffpotatis-Zombie skulle anmäla sig till ett löparlopp på en mil? :D

60 dagar kvar – nu djävlar skall jag hålla igång med träning :D

Heja heja!

Gick till sängs tidigt igår, lampan var släckt redan vid halv tio och jag sov som en stock innan klockan hunnit bli tio. Larmet ringde vid halv fem imorse, jag insåg att jag hade sovit gott natten igenom och att jag inte var det minsta pepp på att gå upp då, haha. Dock måste man hålla vad man lovar, i synnerhet om det är sig själv man lovat något. Upp och hoppa, på med träningskläder, iväg till kontoret och så ut och springa.

Det blev 7 kilometer på 45 minuter idag. Jag har nu sprungit ”längre” sträckor tre gånger sedan min 10 kilometers-runda, och jag klarar inte av att komma upp i samma hastighet igen.  2 gånger har jag sprungit 5 kilometer på 35 minuter, och idag blev det som sagt 7 kilometer på 45 minuter. Det jag vill uppnå är att igen klara av 10 kilometer på 50 minuter. De två tidigare gångerna har jag sprungit på eftermiddagen/kvällen, så jag hade stora förväntningar och förhoppningar på att jag skulle klara av att tangera detta idag iochmed att jag återskapade förutsättningarna jag hade den söndagen – jag var utvilad och hade lite banan i magen, och det var svalt ute.

Jag vet att jag inte borde bli besviken på detta, varenda gång jag ger mig utför dörren och springer så bevisar jag för mig själv att jag är så mycket bättre än jag någonsin vågat tro …så varför blir jag så ledsen att jag inte klarar det? Om jag bara ger det lite tid och tålamod så kommer jag att springa 10 kilometer på 50 minuter igen, det är ju uppenbarligen ingen omöjlighet. Har jag kanske nått en platå igen? Är det därför det tar emot lite? Jag klarar av att upprätthålla nuvarande prestationer men inte att excellera dem ytterligare..?

Nåväl. En 7 kilometers morgontur är inte illa pinkat, jag är fortfarande nöjd med att jag stod fast vid gårdagens beslut och dagen kan bara fortsätta gå framåt nu :) Endorfiner, endorfiner ♥

I eftermiddag blir det promenad med Hanna (såvida inte vädret blir sämre, jag gissar på att hon inte är jättesugen på att ta med sin lilla bebis ut i skyfall ;)) och efteråt kör jag hantelträning. Imorgon innebandy, på torsdag får det bli en joggingtur igen och sedan kommer helgen och strular till det lite i vanlig ordning. Får se vad jag lyckas åstadkomma på fredagmorgon. Det får bli ”vila” på fredag kväll/lördag, och sedan gör jag vad jag orkar/hinner på söndagkväll när jag kommer hem. Mest troligt blir det lite promenad + hantelträning då, helt enkelt.

Men det går framåt, jag står fast vid mitt schema och jag ser fortfarande skillnad! Inte från dag till dag, men det jag ser i spegeln numera är så mycket bättre än jag vågat tro att jag kunde vara – och jag är inte ens HALVVÄGS klar än ;)

Hej alla träningsintresserade vänner och främlingar och så vidare. Dagens tips är appen/hemsidan Fitocracy, där man kan tracka all träning man gör och få achievements och gå upp i level och sådär. Bra motivation för oss datorspelsskadade människor ;)

Min profil/feed kan man se här, och det vore ju jättetrevligt om just DU som läser här gör en egen profil där och så kan vi följa och peppa varandra. Låter väl skitmysigt, eller hur? :D

Kom just hem efter en 35-minuters springtur. Vem hade kunnat tro det, haha, att jag ger mig ut för att springa 35 minuter bara sådär en söndagkväll? Helgalet. Men det känns så djäkla bra att ha KRAFTEN och ORKEN till att faktiskt göra sådant. Underbart! Jag är dock sjuuuukt trött/öm i vaderna just nu, så jag tänkte reach out och fråga er eftersom jag vet att ett par av er som läser här är djävligt kunniga när det kommer till träning:

Hur stretchar jag denna muskel?

Jag blev tipsad av vänlig kollega att man kan ställa upp foten mot en vägg och luta sig framåt, så skall det stretcha baksidan och insidan (som inringat ovan) av vaden, men det tar i stort sett bara på baksidan så jag är lite tveksam till huruvida det faktiskt är bästa metoden?

Jag får ont där när jag springer och jag vill kunna stretcha den muskeln klokt för jag inbillar mig att den blir kort och att jag aldrig mer kommer att kunna springa osv. Inget bra, alltså. Så… hjälp!

Nåväl. Nu är det dags att hit the shower, och sedan blir det sänggång. Var ute och dansade till halv tre i nättras så är lagom mör idag :P Kul grej dock: Jag har blivit såpass smal att mina korsetter sitter bra igen. Yay! :D