The voices in my head

Foto: Mia Schlyter

Kanske inte vemod, men eftertänksamhet. Cirkuläritet. Försöker få grepp någonstans så att jag kan dra det med mig in i ett mörkt hörn och sätta mig där en stund, gömma mig lite för omvärlden.

Saker jag vill kunna skriva här, men det finns omständigheter som förhindrar att jag kan få skriva av mig om detta bara sådär. Jag bär runt på det ensam. Det är tungt, men det är det enda sättet.

Nya intryck som satt det i gungning igen. Nog bara jag som överanalyserar. Det är väl ingen stor sak, kanske. Bara lite sådär… jag vet inte… dystert. Jag hade ju gärna haft någon som burit andra halvan, liksom? Men ja. Alltså. Jag försöker inte skapa oro, det är inga konstigheter så. Bara jag som fastnat i en del minnen och tankar, och inget värre än så.

Som sagt. Jag är inte vemodig, dyster eller nere. Jag är mest… begrundande. Och kanske lite orolig. Vissa saker som är på väg i samma riktning, kanske..?

Meh. Förr eller senare så tröttnar jag på att undanhålla allt och bara spiller ut det här. På gott och ont. Men tills dess… så packar jag ihop allt igen och trycker in det där längst ner i minnesförrådet. På en sådan där hylla man inte kollar så ofta, typ.

Vi säger så.

Här sitter jag och smular

Foto: Mia Schlyter

Det kommer in så mycket fina kommentarer på min klänning! Jag blir jätteglad, för det verkar som att all tid och pengar jag spenderat på att sy den djäveln faktiskt var värt allt ^^ Det är ju också faktiskt en totalt superawesome klänning att ha i sin garderob, även fast det dessvärre inte är något man direkt kan ha på sig när som helst. Men ja.  Tack för alla fina ord ♥

Galet trött idag. Sov inte alls bra, har drömt en massa konstigt och sängen har varit för mjuk och varm. Borde ju stå mig genom arbetsdagen oavsett, men jag kan inte lova att jag kommer att vara pigg och rolig :P Låg och planerade arbetsdagen i nättras när jag inte kunde sova, haha. Orka?

Tiden går för övrigt sjukt djävla snabbt. Sluta med det, typ. Tack.

Hattbaby

Foto: Richard Scholtz
Hatt: http://tegelstenclothes.com/

Hemma från Göteborg igen! Har 696 bilder att gå igenom, redigera och skicka till Ida (kunden). Hepp! Men ikväll tänker jag slacka på soffan med en skål chips och lite mythos, det blir en helkväll i Lovecrafts ära helt enkelt ^^

Så ja. Jag uppdaterar lite mer här imorgon, idag är jag trött, seg och frusen :P

Jag slipper ju såklart gärna att ha ett skitstort blåmärke på rumpan, men vad fan hände med att vara konsekvent?

Foto: Mia Schlyter

Så igår hittade jag då alltså ett nytt, för mig helt främmande blåmärke på högerknät. Det gör ont, det är format helt konstigt och det har en väldigt mörk brun nyans. Ingen aning varifrån det kommer, min enda teori är att jag på något sätt reser mig helt fel när vi skall upp från golvet på dansen, men jag vetefan.

Igår fick jag ett djävligt vasst knä MITT på högra delen av rumpan vilket gjorde så sjuuukt djävla ont och fick rumpan att dela bort (folk skall inte hoppa i sängen argh!), men detta verkar jag inte ha fått något blåmärke av!? Kul att min kropp är så konsekvent…

Drömde mardröm mitt i allt. Det låter förmodligen inte det minsta läskigt, men det var en sjögurka eller något. Det var en gurka. Med insektsben. Typ stora djävla gräshoppeben. Fyra stycken hade den. Och någon tyckte att det var kul att peta på mig med den här djäkla tingesten?! Vaknade upp med en gläfsande flämtning, men var för trött för att hålla mig vaken så däckade ganska snart igen.

Om två timmar går mitt tåg till Göteborg. Jag inser att jag är uppe i FÖRBASKAT god tid just nu, men jag vill inte glömma att packa något så jag har hellre gott om tid på mig :)

Lär inte posta något mer här innan imorgon kväll, men ni kan ju ta en titt senare om ni vill. Kanske mobilbloggar något eller så :) Kram!

Jag > alla andra

Foto: Monica Hansson

Sådär ja. Inte för att skryta (eller jo, faktiskt, BARA för att skryta) så kom jag just hem från min fjärde powerwalk i rad (en per kväll i fyra kvällar alltså, inte sådär att jag just varit ute och gått fyra gånger) och jag kan glatt konstatera att djävlar vad bra jag är!

Såhär va. Fyra kvällar i rad har jag gått i en timme, en ganska lång sträcka, i takt till diverse EBM-låtar (ni vet, tung, snabbt takt och sådär, svårt att stå stilla till, måste röra ig snabbt till, dansa dansa dansa) och jag är inte andfådd. Igen: Jag. Är. Inte. Andfådd.

True story bro, men för ett par månader sedan kunde jag inte ens gå upp för den första backen i NORMAL TAKT utan att bli andfådd. Nu går jag en ganska rejäl sträcka dagligen och det enda jag märker av är att jag blir svettig mot slutet. Jag är inte trött, mina muskler skriker inte, jag kan andas i helt normal takt och jag känner mig så djäkla bra. Pepp som fan!

Insåg också på hemvägen att jag har missat att konstatera att jag klarar av att vara med på hela uppvärmningen på dansen utan att ramla ihop eller stå och flåsa en längre stund efteråt. Det kanske inte låter så illa, men alltså, vi står i  tre minuter och hoppar på ett ben – mer eller mindre. Haltsteg, det är skitdrygt för vader och lår och resten av kroppen med för den delen.

Vet ni vad. Jag är faktiskt på väg att bli något annat än en knubbig, sur, stickad säl (jag tror inte ens att Leo fattar denna referens trots att det var han som kom på den). Jag är på väg att bli en zombie som mår myyycket bättre, är piggare, snyggare och har bättre hållning. Uthålligare, snabbare, bättre och ja. Allt sådant där. Superlativ!

Så länge jag får behålla boobs och rumpa så är detta helt enkelt djävligt bra ♥

 

Happygoth!

Foto: Mia Schlyter

Typ såhär ↑ nöjd känner jag mig just nu! Nathaniel hjälpte mig fixa biljett till Sisters of Mercy så jag känner att alla tillfälliga sorger och vedermödor helt enkelt bara flög sin kos! Så nästa helg får jag stå i ett publikhav fullt av gothare och dansa i exstas till de ljuva tonerna av ett trettio år gammalt gothband! ♥♥♥

Jag tror att rätt ord för detta är:
OMG WTF SQUEEE!

Lockar längre ut i mossen med min galna rovdjursdans

Foto: Nathaniel Johansson

Ja, jag vet att bilden ovan har publicerats förr, men här sitter jag och lyssnar på Hedningarna – Räven och kände mig mer huldra så fuck you, det är min blogg och bilden är snygg! (ingen har sagt något, jag tänkte bara förekomma eventuella klagomål ^^) Förresten är det rumpa på bilden, fan service!

Vad är det egentligen med hösten som får mig att vilja springa runt naken i skogen? Jag har i mitt huvud minst två-tre photoshoot-idéer där jag egentligen inte skall ha särskilt mycket kläder på mig. LYCKLIGTVIS börjar ju löven falla från träden nu, vilket förtar hela meningen med höstbilder, så ja. Jag får nog behålla kläderna på tills i vår i alla fall :) Annars vet man ju aldrig vad man kommer att åka på, i form av lunginflammation, feber och pest.

Men ja. Hösten är så sjukt vacker. Jag skulle kunna gå ut och lägga mig på rygg mitt i skogen och bara stirra på alla färger och löv och gudvetvad. Hur kan naturen bli så galet vacker? Och varför blir jag så djäkla påverkad av den? Känner mig som en höstjunkie.