Foto: Monica Hansson

Sådär ja. Inte för att skryta (eller jo, faktiskt, BARA för att skryta) så kom jag just hem från min fjärde powerwalk i rad (en per kväll i fyra kvällar alltså, inte sådär att jag just varit ute och gått fyra gånger) och jag kan glatt konstatera att djävlar vad bra jag är!

Såhär va. Fyra kvällar i rad har jag gått i en timme, en ganska lång sträcka, i takt till diverse EBM-låtar (ni vet, tung, snabbt takt och sådär, svårt att stå stilla till, måste röra ig snabbt till, dansa dansa dansa) och jag är inte andfådd. Igen: Jag. Är. Inte. Andfådd.

True story bro, men för ett par månader sedan kunde jag inte ens gå upp för den första backen i NORMAL TAKT utan att bli andfådd. Nu går jag en ganska rejäl sträcka dagligen och det enda jag märker av är att jag blir svettig mot slutet. Jag är inte trött, mina muskler skriker inte, jag kan andas i helt normal takt och jag känner mig så djäkla bra. Pepp som fan!

Insåg också på hemvägen att jag har missat att konstatera att jag klarar av att vara med på hela uppvärmningen på dansen utan att ramla ihop eller stå och flåsa en längre stund efteråt. Det kanske inte låter så illa, men alltså, vi står i  tre minuter och hoppar på ett ben – mer eller mindre. Haltsteg, det är skitdrygt för vader och lår och resten av kroppen med för den delen.

Vet ni vad. Jag är faktiskt på väg att bli något annat än en knubbig, sur, stickad säl (jag tror inte ens att Leo fattar denna referens trots att det var han som kom på den). Jag är på väg att bli en zombie som mår myyycket bättre, är piggare, snyggare och har bättre hållning. Uthålligare, snabbare, bättre och ja. Allt sådant där. Superlativ!

Så länge jag får behålla boobs och rumpa så är detta helt enkelt djävligt bra ♥