Hemma igen. Försöker fixa det här i datorn tills imorgon, men det krånglar som fan. Just nu vill sig programmet inte alls, och det stör mig något så in i bängen, så i värsta fall får jag bränna ut hela halvtimmen på en skiva och SPOLA fram tills de tre minuter vi skall ha. Jobbigt, men har man otur är det det enda valet.

Pappa hade missat att betala min restskatt (eftersom avin kom till Gotland och han har hand om mina pengar var det det naturligaste valet, i synnerhet eftersom han sade ”jag fixar det!”) så idag fick jag en sur avi med hot om kronofogden. Gulligt. Skall posta ner kravet till pappa så fixar han det, men ändå. Jag gillar inte alls att jag får kravhot bara för att ANDRA strular, har hänt någongång tidigare också. Blä.

Det spöregnar här, inte alls bra. Det är fint och allt sådant där, men jag känner mig som en halvt döende kattunge att gå ute i det, faktiskt. Måste fortfarande ta mig ut mer senare; om en timme eller två. Skall posta hem kravet till pappa, julkort åt mommo och de andra, samt köpa något att äta ikväll. Kvällen kommer för övrigt att ägnas åt att skriva iordning vårt arbete så att det hamnar upprätt istället för liggande – något jag redan ägnat mig åt att ändra en gång idag. Så, nu skall allt ändras tillbaka och hej och hå. Det blev i alla fall alltså min inspelning, med mig och mamma, såvida ni inte förstått det ännu ;)

On a melodramatic matter: Well, jag låter bli nu. Det här fungerar inte. Så… um… ja. Det får helt enkelt ligga ifred tills jag kommit på bättre tankar.

Riktigt ruskigt väder idag. Som jag undrade igår: Var är snön!?

På väg hem om en vecka. Det gläder mig. Jag skall sluta vara emo i min blogg så ofta, om så inte för er skull så åtminstone för min egen. Som jag ständigt tjatar om: Det ger varken mig eller er något, så why keep it up? Å andra sidan känns det ibland som att min känslo- och omständighetsblogg är ganska unik i en bloggdjungel full av politik, feminism, fester och modekläder. Jag har visserligen sett en del andra som också skriver mer dagboksliknande inlägg, men… well, kanske är alla mina känslostormar en del av det?

Funderar på att starta ytterligare en blogg. En sådan där anonym blogg som så många har, där man har mer fria tyglar att skriva precis vad som helst. Om folk, om sitt liv, om sin brist på sexliv och så vidare. Fast jag vet inte, jag trivs bra med den här bloggen även fast jag ibland känner att det hade varit skönt att ta lövet från munnen.

Går hemifrån vid kvart i, tror jag, så hinner jag förhoppningsvis läsa båda kapitlen. Får skumläsa som fan; sedan när jag kommer till skolan skall jag skriva ut de där papprena jag behöver ha ut, samt ta mig igenom den text vi skall diskutera idag och göra övningsuppgifterna till den. Och kanske vill jag då innerst inne sansa mig i två sekunder för att ilsket undra ”Varför i hela fridens namn gjorde jag inte det här igår, när jag hade gott om tid?” Och, well, jag gjorde mitt val igår och idag får jag stå för konsekvenserna för det, det är inte värre än så.
…jag är inte så stressad egentligen, vilket däremot kan ses som en nackdel. Jag känner mig lite …zen.

Alldeles för tidigt för mig. Drömde konstiga saker om bowlinghallen som låg på en strand vid en skola, och att jag och någon -Martin?- skulle gå till bakom perrongen i Kävlinge för att köpa pizza eftersom Pablo inte börjat jobba än. Hasse Järpheden var med och var doktor åt någon skum gothartjej som låg och rullade fram och tillbaka i sin säng och jag och någon annan, en tjej tror jag, dissade två blonda bimbos som stod på vattenbrynet i bowlinghallen i jättekorta kjolar och tighta svarta teeshirts, även fast jag hade en likadan kjol själv. Pärlan trodde inte att de kunde vinna, men de förberedde sig väl genom att plocka släke ändå.

Ehm.

Jag är trött och känner mig svullen, vet dock inte ifall det beror på att klockan är tjugo i åtta eller på att jag grät igår. Idag MÅSTE jag komma ihåg att packa med mig alla mina papper, böcker och min dator – jag har glömt saker till säkert två lektioner hittills, och det fungerar inte riktigt att dela papper med de andra hela tiden.
Behöver läsa två kapitel till idag också, får kika på det på tåget. Räknar med att ha helt sned rygg ikväll iochmed att min dator väger som en hel familj, men det får gå…

Nu skall jag klä på mig.

Jag vet att jag skulle låta bli att göra såhär, men …jag behöver få bort det här ur mig. Det ruttnar där i mig, och jag måste lyckas tänka på något annat. Skall gå upp tidigt och vill läsa mer, men borde försöka somna. Med den nackdelen att varje gång jag lägger mig till rätta och sluter ögonen så virvlar det runt som snöflingor; sinnesintrycken, alla dessa armar som hållit om mig genom mina dagar, och det ger mig svindel. Jag är så otroligt dålig på att hålla efter mig själv, kontrollera mina känslor och tankar. Tänk så mycket enklare allt hade kunnat vara! Så mycket färre människor som skulle känna sig obekväma i min närvaro. Jag har redan postat en ursäkt en gång. Den gäller för alla som detta rör, I guess, och det är kanske fegt och opersonligt av mig, men just nu orkar jag inte ranta en ursäkt till.
På så många sätt anses jag ha mognat, blivit vuxen, börjat lära mig ta ansvar för mig själv och vara min egen mor; på så många andra sätt känner jag bara ett stort U FAIL och jag undrar ärligt talat varför jag tillåter mig själv att göra såhär?

Jag vill inte att Du skall vara obekväm med mig. Jag vill att det skall vara som det var för inte alls länge sedan, när jag vaknade på morgonen och såg att Du petat till mig på msn någon timme tidigare, i hopp om att jag skulle vara närvarande. Och så när jag då svarade så blev Du glad och vi kunde prata skit i vad som kändes som en evighet och allt var bra. Och Du kunde säga ”kom hit” och jag ville gärna det och… ja, nu rantar jag igen. Ingen bryr sig om detta, inte på rätt sätt åtminstone. Som sagt, jag vet att det finns ett antal av er som kommer hit för att håna, peka finger och roat visa era vänner. Well, gör gärna det, men låt mig åtminstone få vara ifred när jag inte klarar av att andas.

Jag vill ha normalitet omkring mig. Jag skulle hellre stå utan känslor och vara mer robotaktig, än att dag ut och dag in känna hur jag går vilse i mig själv och i vad jag vill ha sagt och gjort. Jag vill inte behöva se hur jag driver folk ifrån mig genom att vara ärlig, jag vill inte att ni skall se på mig med medlidande i ögonen och känna att ni måste trösta mig.

Jag åker hem om en vecka. Hemma finns folk som vill krama på mig och som jag vill krama på.

(men ställ inte frågor om du inte vill utveckla de svar du får, låtsas inte som att du bryr dig för att sedan bara vända dig ifrån mig när jag darrande behöver din tröst mer än något annat. jag lägger inget på dig, men jag måste ju få lov att vara besviken jag också?)

Halvklar med segt skolarbete. Förberedelserna inför gruppdiskussion gör jag på plats i skolan imorgon, kamratkommenteringen saknar typ fem meningar men det står stilla i min skalle. Jag har redan fått med allt, två gånger om, och jag vill inte ordbajsa hur mycket som helst.

Jag …urgh, går väl under eller något. Jag vill som sagt inte emotjafsa här, det ger varken mig eller er något (förutom ett gott skratt, I guess, men ibland har man ingen lust att bjuda på sådana)
Jag känner bara att jag behöver få prata med Dig, men jag vill inte såvida inte Du vill. Och Du måste vilja, för annars spelar inte det jag har att säga någon roll. Det kanske det inte har ändå, jag kommer ju ändå att tappa alla mina ord om vi nu någonsin konfronterar saken tillsammans.

Nåväl. Skall försöka flumma ihop några ytterligare vackra formuleringar i min kommentering, och sedan hoppas att jag lyckas få det att fylla ett halvt A4.
Att sitta här och hälla ur mig diverse obegripligheter och halvdana meningar som inte innehåller ens en fjärdedel av vad jag egentligen vill ha sagt gör ingen nytta alls, och stjäl bara tid jag hellre skulle spendera med min bok.

Så. Kvällens sista post, är detta planerat att vara. I skrivande stund har jag 63 unika träffar på min blogg idag, och jag är enormt nyfiken på hur många jag får under morgondagen!

…

(jag avskyr att se dig online. det skär i hela kroppen på mig. det får mig att svära bittert och det lämnar min tunga sträv av avsmak och ruttenhet. skriv till mig då, för i helvete.)

Update:

Det faktum att du gör mig emo får mig att bli sur. Jag vill posta rant efter rant om hur jag känner, du vet, i sådana där fina formuleringar som används på helgon.net? Typ ”det skriker i mig” och sådana saker. Tänk HIM blandat med The Crow ungefär.

Brrr, jag behöver en hobby. Utöver min blogg, alltså. Typ …knyppling eller träskodans eller något.

Självdistans. Något som är väldigt, väldigt svårt för vissa. Kanske lockar det lite, att visa brist på nämnda egenskap? Att få lacka ur precis när man vill för att man anser att man blivit kränkt av någon som råkade öppna munnen en gnutta för mycket?
Folk vill ha sina stämplar i fred. Folk ger sig namn och vill leva därefter, och nåde den som går på deras tår! ”Kalla mig vad du vill, bara du kallar mig rätt saker”? Det känns så ibland.

Folk vill så gärna slita stämplarna av de andra, riva ut dem ur sina hemvana och trygga kategorier och slå, slå, slå tills de sedan ligger där, bleka, nakna och utan ett uns självtillit. Jag kan väl inte riktigt säga att jag fördrar alla kategorier, att jag faktiskt tycker att det är sött att det verkligen finns folk av alla möjliga slag här i min omvärld (och ifall ni nu råkar vara på missförståndshumör pratar jag fortfarande om stämplar, och inte om något som rör vare sig hudfärg eller trosbekännelse). Jag tycker inte att fjortonåringar med söndersvärtat hår och armarna fulla av skärsår och HIM i hörlurarna är särskilt söta. Jag gillar inte folk som tycker att det är jättebra att rösta på Fi!, för de vet minsann vad som är bäst för omgivningen! Jag har inget till övers för camwhores, tolvåriga pimps eller folk med flera lager för mycket smink i fejan, men trots att jag gärna hade sluppit se alla dessa …människor.

Vad jag vill ha sagt, även fast jag misstänker att jag snurrade in mig i värdelösa och ovärdsliga arugment, är att det är bara okej att kalla en för ”emo” om man själv anser att man är det; det är bara okej att kalla en för ”goth”, för ”feminist” eller för ”könsrockargubbe” om personen i fråga själv vill kallas det. NÅDE DEN som ger en fel stämpel. …eller så skaffar man lite självdistans och slutar se rött bara för att någon annan har en annan uppfattning om en än man själv har.

Låt folk basha en. Sluta ta åt er så förbannat över ord, för ord gör ingen skada. Och om ni får sådan otrevlig huvudvärk av ett felaktigt valt ord – well, läs inte då? Blunda, höll för öronen och skrik bingo – det gör jag när jag tröttnar på att höra folk omkring mig säga saker jag inte känner för att höra.

Uhm. Detta hade inte så mycket med något att göra, och jag tror att alla mina vackra argument tappar en aning av sin stjärnglans iochmed att jag är trött, hungrig och blir förvirrad av mina egna formuleringar i en ivrig strävan att få framföra just MIN åsikt i en fråga ingen har ställt mig. Nåväl.
Nu skall jag äta lite mat, och fortsätta förundras över mina i skrivande stund 50 besökare!