Jag vet att jag skulle låta bli att göra såhär, men …jag behöver få bort det här ur mig. Det ruttnar där i mig, och jag måste lyckas tänka på något annat. Skall gå upp tidigt och vill läsa mer, men borde försöka somna. Med den nackdelen att varje gång jag lägger mig till rätta och sluter ögonen så virvlar det runt som snöflingor; sinnesintrycken, alla dessa armar som hållit om mig genom mina dagar, och det ger mig svindel. Jag är så otroligt dålig på att hålla efter mig själv, kontrollera mina känslor och tankar. Tänk så mycket enklare allt hade kunnat vara! Så mycket färre människor som skulle känna sig obekväma i min närvaro. Jag har redan postat en ursäkt en gång. Den gäller för alla som detta rör, I guess, och det är kanske fegt och opersonligt av mig, men just nu orkar jag inte ranta en ursäkt till.
På så många sätt anses jag ha mognat, blivit vuxen, börjat lära mig ta ansvar för mig själv och vara min egen mor; på så många andra sätt känner jag bara ett stort U FAIL och jag undrar ärligt talat varför jag tillåter mig själv att göra såhär?

Jag vill inte att Du skall vara obekväm med mig. Jag vill att det skall vara som det var för inte alls länge sedan, när jag vaknade på morgonen och såg att Du petat till mig på msn någon timme tidigare, i hopp om att jag skulle vara närvarande. Och så när jag då svarade så blev Du glad och vi kunde prata skit i vad som kändes som en evighet och allt var bra. Och Du kunde säga ”kom hit” och jag ville gärna det och… ja, nu rantar jag igen. Ingen bryr sig om detta, inte på rätt sätt åtminstone. Som sagt, jag vet att det finns ett antal av er som kommer hit för att håna, peka finger och roat visa era vänner. Well, gör gärna det, men låt mig åtminstone få vara ifred när jag inte klarar av att andas.

Jag vill ha normalitet omkring mig. Jag skulle hellre stå utan känslor och vara mer robotaktig, än att dag ut och dag in känna hur jag går vilse i mig själv och i vad jag vill ha sagt och gjort. Jag vill inte behöva se hur jag driver folk ifrån mig genom att vara ärlig, jag vill inte att ni skall se på mig med medlidande i ögonen och känna att ni måste trösta mig.

Jag åker hem om en vecka. Hemma finns folk som vill krama på mig och som jag vill krama på.

(men ställ inte frågor om du inte vill utveckla de svar du får, låtsas inte som att du bryr dig för att sedan bara vända dig ifrån mig när jag darrande behöver din tröst mer än något annat. jag lägger inget på dig, men jag måste ju få lov att vara besviken jag också?)