Självdistans. Något som är väldigt, väldigt svårt för vissa. Kanske lockar det lite, att visa brist på nämnda egenskap? Att få lacka ur precis när man vill för att man anser att man blivit kränkt av någon som råkade öppna munnen en gnutta för mycket?
Folk vill ha sina stämplar i fred. Folk ger sig namn och vill leva därefter, och nåde den som går på deras tår! ”Kalla mig vad du vill, bara du kallar mig rätt saker”? Det känns så ibland.

Folk vill så gärna slita stämplarna av de andra, riva ut dem ur sina hemvana och trygga kategorier och slå, slå, slå tills de sedan ligger där, bleka, nakna och utan ett uns självtillit. Jag kan väl inte riktigt säga att jag fördrar alla kategorier, att jag faktiskt tycker att det är sött att det verkligen finns folk av alla möjliga slag här i min omvärld (och ifall ni nu råkar vara på missförståndshumör pratar jag fortfarande om stämplar, och inte om något som rör vare sig hudfärg eller trosbekännelse). Jag tycker inte att fjortonåringar med söndersvärtat hår och armarna fulla av skärsår och HIM i hörlurarna är särskilt söta. Jag gillar inte folk som tycker att det är jättebra att rösta på Fi!, för de vet minsann vad som är bäst för omgivningen! Jag har inget till övers för camwhores, tolvåriga pimps eller folk med flera lager för mycket smink i fejan, men trots att jag gärna hade sluppit se alla dessa …människor.

Vad jag vill ha sagt, även fast jag misstänker att jag snurrade in mig i värdelösa och ovärdsliga arugment, är att det är bara okej att kalla en för ”emo” om man själv anser att man är det; det är bara okej att kalla en för ”goth”, för ”feminist” eller för ”könsrockargubbe” om personen i fråga själv vill kallas det. NÅDE DEN som ger en fel stämpel. …eller så skaffar man lite självdistans och slutar se rött bara för att någon annan har en annan uppfattning om en än man själv har.

Låt folk basha en. Sluta ta åt er så förbannat över ord, för ord gör ingen skada. Och om ni får sådan otrevlig huvudvärk av ett felaktigt valt ord – well, läs inte då? Blunda, höll för öronen och skrik bingo – det gör jag när jag tröttnar på att höra folk omkring mig säga saker jag inte känner för att höra.

Uhm. Detta hade inte så mycket med något att göra, och jag tror att alla mina vackra argument tappar en aning av sin stjärnglans iochmed att jag är trött, hungrig och blir förvirrad av mina egna formuleringar i en ivrig strävan att få framföra just MIN åsikt i en fråga ingen har ställt mig. Nåväl.
Nu skall jag äta lite mat, och fortsätta förundras över mina i skrivande stund 50 besökare!