Foto: Nathaniel Johansson (2011)

En tanke;
Varje morgon när jag cyklar till jobbet så tittar jag alltid in genom mitt sovrumsfönster som jag cyklar förbi; samma när jag cyklar hem. Jag gör det av ren reflex och för att dubbelkolla att inga lampor står på, men samtidigt slås jag varje gång av tanken ”Tänk om det står någon/något där?!”.

Jag läser för mycket creepypasta för mitt eget bästa :P …men TÄNK OM!!!

Lyssnar på lite låtar jag förtärde när jag var sådär 16-17 år gammal. Nostalgin rusar som en puls genom kroppen och det känns bra, trots att skoltiden alltid bär med sig ett stygn av svårmod. Jag vill så gärna få krama om mitt yngre jag och säga att det blir bättre.

Jag har fortfarande svåra stunder. De blir färre, och jag försöker reda ut dem. Jag försöker väl inte längre fly, som jag tidigare gjort. En gång i tiden var min enda lösning att bara förtränga och mura in det som fick mig att må dåligt – nu försöker jag se något annat i det. Jag är inte bra på det, det skall gudarna veta. Men jag inbillar mig att det gör skillnad att jag FÖRSÖKER. Inte bara ger upp. Martin hjälper mig så mycket här, han ger mig styrka och visar ofta vägen. Älskade underbara ♥

Men ja. Nu skall vi inte bli tunga om hjärtat här bara för att jag råkade zappa till lite äldre låtar på Spotify. Och skoltiden bar ju ändå mycket BRA med sig också, även om det mest handlar om erfarenheter och ett sätt att se på omvärlden som kanske inte alla andra har. (naj, jag försöker inte säga att jag är alternativ och cool, jag menar mest att folk som hade andra förutsättningar i skolan har andra förutsättningar nu, på gott och ont)

I ALLA FALL. Om två timmar skall jag skutta mot buss och då även stanna inom och hämta ut en grej på vägen. Sedan blir det tre timmar lyxbuss och sedan blir det KRAMKALAS. Jag har en fin familj, en underbar pojkvän och vänner som jag älskar. Hej livet, du är bra ♥