En av mina största förebilder under min uppväxt var Modesty Blaise. Jag lånade pappas Agent X9 och andra tuffa tidningar och tyckte att det var jättespännande att läsa alla actionserier och äventyr. Modesty är en kvinna med skinn på näsan, hon kan ta hand om sig själv i vilken situation som helst och hon kan hantera vapen utan problem. Det finns INGET våpigt hos henne – inte ens i spelfilmsversionen som mest känns som en pårökt hippiefilm :D …och så har hon ju asball klädstil, det skulle inte förvåna mig om min förtjusning för catsuits och svart lack kommer från min infatuation i Modesty Blaise ;)

Visst. Karaktären Willie fanns – men han hade någon form av (blind?) flickvän (?) (Maude..?) och jag uppfattade aldrig att han på något sätt var mer kompetent än Modesty. Hennes klädval kändes heller aldrig som påtvingade – det kändes väl mest som att hon klädde sig som hon gjorde för att det gjorde henne smidig och såg ballt ut. Och vad fan, vem bryr sig egentligen?

Men jag såg ju såklart Disneyfilmer jag med. Jag identifierade mig bara väldigt sällan i någon av prinsesskaraktärerna. Det är så många som nuförtiden nästan vill bojkotta Disney för att de är oroliga att deras barn skall få förvrängda könsroller p.g.a. Disney och deras konstiga genusmotvals. Jag tycker väl kanske inte att man BÖR se Disneyfilmer – de är faktiskt inte särskilt välgjorda utan känns mest påtvingade och lökiga, men det finns såklart undantag.

Jag ville mest ha sagt att man kan växa upp med Disneyfilmer men ändå föredra någon som Modesty Blaise – en kvinnlig karaktär som inte tar någon skit.

Mina fem cent, bara :)

(förresten gillade jag Magica de Hex också, apropå Disney. Hon hade också bra klädstil :) Grön ögonskugga och den lilla svarta – helt rätt tänkt!)