Kolla! KOLLA! Ser ni? Detta är FEM KILOMETER utan att stanna en enda gång! Det har jag alltså inte åstadkommit sedan jag sprang Midnattsloppet i september 2015 :D Jag är så djäkla glad och nöjd och stolt över detta herregud! :D

Målet idag var att klara snäppet mer än jag sprungit den senaste tiden. De senaste gångerna jag sprungit har jag klarat strax över 2-2,5k innan jag har fått stanna. Idag var mantrat ”kilometer, inte minuter” och jag fokuserade på att hålla en lägre pace för att orka springa längre.

Jag har just nu igång att Nike+ skall berätta sträcka var 500:e meter. Efter första 500 meterna kändes det jobbigt, men jag höll igång. ”2k till sedan får jag stanna”, liksom. Fortsatte pusha, fortsatte försöka hålla samma pace. 1k, 1,5k, 2k… 3k! Yay! Och grejen är den att vid 3k så var jag ändå inte SÅ trött. Det kändes som att jag flög, faktiskt. Runner’s high, YES! Höll igång, bestämde mig för att ta mig så nära fem kilometer det gick. 3,5k, 4k, 4,5k… FEM KILOMETER. Hurra! Jag har applåderat för mig själv vid 2,5k, 3k, 4k och hurrade högt vid 5k. MAN FÅR FIRA NÄR MAN GÖR BRA. Det kändes så sjukt djävla bra detta!

Jag misstänker att mina två dagars intervallträning har gjort sitt till. Andningen gick bra, hållningen var bra, hastigheten var bra. ALLT var bra! Det var halvmulet och 18 grader och allt bara klaffade precis sådär som man vill att det skall göra när man springer. Runner’s high höll i sig i ett par timmar efteråt. Fortfarande nu så himla glad över hur bra det här gick. Just nu känns inte Midnattsloppet omöjligt alls! :D Let’s do this!