Jag försöker att inte ångra saker jag har gjort. Däremot kan jag ibland ha svårt att inte ångra saker jag INTE gjort. Jag menar, gjort är gjort, men alla de där saker man aldrig vågade säga/göra/tänka – det kan jag ångra.

Ett tillfälle där jag ångrar både något jag gjorde och något jag inte gjorde var min resa till Danmark i vintras. Det jag ångrar är att jag åkte dit. Det hände saker där som jag blev mer trasig i skallen av, och som jag inte vet när jag kommer att kunna släppa. Ni vet hur jag är – jag obsessar över saker tills de faller sönder och klarar inte av att släppa saker bara sådär. Forgive and forget? Det är inte jag.

Jag trodde att resan dit skulle vara en kul möjlighet att få träffa mina danska kollegor och se vad de var för ena. Jag skulle väl kunna säga att jag fick som jag ville på den punkten – på gott och ont. Eftersom ett par av dem har släntrat förbi här på bloggen vid tidigare tillfällen och jag faktiskt inte vet ifall de fortfarande läser här så vill jag inte skriva för uttömmande vad det gäller, tyvärr. Är ni väldigt nyfikna på detta så får ni väl fråga – jag är väldigt bra på att kräkas ur mig saker jag obsessar över (vilket ni förmodligen märkt by now…)

På grund av en kväll som spårade ur för mig iochmed att jag råkade höra vad vissa personer sade om mig så påverkades jag på ett sätt som gjorde att jag hamnade i situationen där jag ångrar saker jag INTE gjorde. Hade jag inte mått så dåligt så hade den kvällen slutat på ett annat sätt än vad som skedde. Det är så mycket saker i den resan jag vill ändra och helst skulle jag nog bara vilja sudda ut den helt ur mitt minne eller spola tillbaka tiden och låta bli att åka dit. Det var värt att åka dit för en enda persons skull, och i retrospekt väger det inte tungt alls. Faktiskt.

Jag vet, det här inlägget säger egentligen ingenting om man inte vet vad det handlar om. Men så länge jag har förbestämda titlar att blogga efter så försöker jag följa det så gott det går. Allt ni egentligen behöver veta här är att jag försöker att aldrig någonsin ångra saker jag har gjort, de kan inte göras ogjorda.

Ytterligare en sak jag VERKLIGEN ångrar:
Jag undvek kontakt med min syster de sista månaderna innan hon dog. Jag blockerade henne på MSN och skickade inga sms eller någon form av annan kommunikation oss emellan. Jag var irriterad på henne och frustrerad, för som med alla syskon tröttnar man ibland på varandra och behöver lite distans.
Vet ni hur mycket jag önskar att jag kunde få vrida tillbaka tiden och få ha de där sista månaderna med henne? Berätta för henne hur mycket jag älskar henne även när hon är jobbig? Få en chans att ha sagt någon form av hejdå (om än så bara ”hejdå, hörs imorgon” på MSN?)

När jag och mamma åkte upp till Stockholm och plockade ur Annas lägenhet så hittade jag en bild på mig som bebis på hennes nattduksbord. Om inte det krossar hjärtat på en så vet jag inte vad.

Så, mitt råd till er:
1. Om folk varnar er för att göra något, tänk över saken en gång till och stå inte på er bara för att ni är envisa. Flertalet kollegor och vänner sade att det var en dum idé med Danmarksresan – jag håller med dem nu i efterhand.
2. Var rädd om era familjer.

Grejen är det här: Jag har alltid varit jätteuppspelt över mina födelsedagar, och det slutar alltid med att jag blir fruktansvärt besviken och allt blir paj. Av någon anledning så är min födelsedag (27/3) min största olycksdag på året, så jag vet inte riktigt om jag kan välja ut en födelsedag jag faktiskt tyckte var riktigt bra.

Ett år fastnade jag i kedjan med min kjol på vägen hem från skolan. Det var min favoritkjol. Lyckligtvis hade jag av random anledning ytterligare en kjol till på mig under, så jag kunde ta mig loss från cykeln med någon form av ära i behåll.

Ett år åkte vi till USA på min födelsedag, vilket innebar att jag spenderade sisådär 9 timmar på ett flygplan och ett antal dötimmar på olika flygplatser. Ja, jag är väldigt tacksam att jag fick åka till USA, jag är inte gnällig för det. Jag tycker bara att det var tråkigt att vi tvunget skulle åka just på min födelsedag. Vi har även åkt till Spanien på min födelsedag. Kan man inte boka dagen efter istället..?

Min första födelsedag jag firade i Skåne så hade jag en fest dit det kom sju gäster. Det var en maskerad och fyra av de som kom var inbjudna av mig – de andra var gäster till mina gäster. Men jag var glad ändå, jag hade inte räknat med att någon alls skulle komma.

Den nästa födelsedag jag firade i Skåne fyllde jag 24. Då kom det säkert 20 personer, alla vänner till mig. När jag fyllde 25 tror jag att vi var uppe i kanske 30 gäster – OCH Eric och Elisabeth kom hela vägen från Gotland för att vara med och fira. Det är nog kanske därför min favoritfödelsedag – folk jag älskar kom för att fira med mig.

Vi säger så, så har jag avklarat ytterligare en post i bloggutmaningen. :)

Detta inlägg för lite oplanerat illustreras med en sjukt random bild på mig i Mötley Crüe-tröja.

Ett favoritminne. ETT? Inte vet jag. Jag har väldigt mycket minnen, sisådär 50/50 positiva/negativa I guess, och jag har inte en aning om vad som är mitt favoritminne.

Jag tyckte om att ta studenten. Jag var väldigt lycklig den dagen, det kändes oerhört att äntligen ha avslutat skoltiden och vara på tröskeln till vuxenlivet. Jag tror (anser) även att det är den enda dagen under hela gymnasietiden där hela klassen faktiskt var överrens och tyckte om varandra – även om vår vagn efter omröstning målats i en skitful guldfärg och även trots att det spelades Gyllene Tider och Håkan Hellström mellan varven (döööö!)

Jag tyckte om mitt första lajv. Jag var med i ett väldigt bra sällskap och träffade genom detta mina bästa vänner (som det skrivits om tidigare här). Det var en väldigt kul upplevelse och något jag har baserat resten av mina lajv på – mycket för att jag inte vill ha så kassa kläder igen ;))

Alla resor jag har gjort – det finns stunder i dem alla som är sådana där speciella och riktigt bra minnen. Maten man ätit, platserna man sett, folket man träffat, musiken man hört. Hav man aldrig badade i, djur man vägrade gå nära, karuseller man undvek för glatta livet. Ni vet.

Men att välja ut ETT minne och sedan får det vara nog?

Vi kör en rolig anekdot istället. Kanske inte bästa minnet, men helt klart en väldigt …eh… komisk händelse.
Det var för hundra år sedan, nämligen 6/6 2006 (060606 = 666) och vi hade fest, för vi är så balla och hej och hå. Så någonstans där efter att vi fått i oss ett par drinkar/öl/name your poison bestämde vi oss för att gå ut och spela fotboll. Vi var fem personer, så vi delades snabbt upp i lag om två med en målvakt som helt enkelt hade i uppdrag att vara på lag med målet. Jag minns inte vad han som stod i målet hette – en vän till Eric – men jag var på lag med Eric och Johan var på lag med Viktor. Jag och Eric låg under (såklart) men mitt i allt lyckades Eric lite sisådär på måfå med enorma djäkla skills pricka målet och dra en poäng åt oss. I fyllan och villervallan sprang jag mot honom och slängde mig upp i famnen på honom – min motivation var att krama honom, men jag råkade missbedöma måtten och hoppade för högt, något som resulterade i att Eric fick ett bröst rakt på läppen och därmed fick läppen spräckt. Eh. Förlåt.

Lite sådär awkward. Men jag har nog aldrig sett någon vara så nöjd över en spräckt läpp förut ;)

Det var sommaren mellan nionde klass och första året på gymnasiet. Medeltidsvecka, till och med. (skräll ;)) Jag hade träffat en trevlig kille på internet som jag hängde med i Nordergravar tillsammans med hans vänner, och jag var överväldigad. Från att ha varit den fula ankungen som ingen ens tittade åt så var jag omgiven av pojkar som faktiskt flörtade öppet med mig. Jag hade nyss fyllt sexton och solen sken och jag vet inte om det var på grund av uppmärksamheten eller ej men jag började ändå få lite känslor för han pojken jag hängde med.

Vi sms:ade som sjutton den veckan. En kväll var jag med dem nere på Norderstrands camping och när jag frös så trugade han på mig att låna hans jacka, så där satt jag och huttrade i hans för mig alldeles för stora jeansjacka och kände mig mer varm inombords än utanpå. Det var okej.

Så var det plötsligt fredag. Han och hans vänner skulle åka hem på lördagen, så det var sista kvällen vi skulle träffas. Vi satt och åt pizza i Nordergravar först och började sedan röra oss nedåt Östergravar där vi skulle hänga under kvällen. Killarna drack öl men jag såg bara på (började inte dricka någon form av alkohol förrän ett halvår efter att jag tagit studenten tbh) och livet kändes sådär fint och hoppfullt. Okej att jag hängde med ett par ganska sviniga killar, men …de tyckte ju att jag var SÖT.

Så när vi kom mot Österport från Nordergravar till så var vi uppe i någon diskussion angående att ekonomiröka och jag tyckte inte att det verkade något kul – jag gillade inte rökning då och jag gör det inte än idag. Men plötsligt, utan förvarning, så tryckte han plötsligt läpparna mot mina och blåste försiktigt in sin rök i min mun. Blev illamående av röken men det försvann liksom lite grann i det där att någon just tryckt sin mun mot MIN mun. MIN! Det händer liksom inte. Inte mig. Så ja. Rökäcklet försvann lite där jag sedan gick bakom honom ned för stigen och kände mig förvirrad och uppspelt och full av fjärilar.

Senare under kvällen satt vi i cirkel med massor av människor, människor jag aldrig sett förut utblandat med hans kompisgäng. Han satt bredvid mig och jag pratade glatt med killen om satt på andra sidan av mig. Vi pratade om gräsets vara och icke-vara, minns jag (fråga inte…). Han pockade på min uppmärksamhet och sade att han ville ha en puss. Innan jag han reagera (mer än att jag började rodna) så kysste han mig. Länge.

Hemma den kvällen kunde jag inte somna först. Jag låg bara där och filosoferade över den nya upplevelsen och försökte få in någon logik i hur någon kunde vilja kyssa MIG.

Jag var kär i honom länge efter det. Fjärilar i magen, ångest när han inte svarade på sms direkt och sedan så slutade han bara svara. Han bodde ju på fastlandet och jag var inget mer än ett litet nöje på medeltidsveckan. Men ja. Det var min första kyss och jag minns den än idag, sisådär 13 år senare. Hej :)

Det finns två saker man kan skriva om på ämnet ”mina drömmar”. Det ena är vad som händer i mitt huvud när jag sover, vilket man faktiskt kan ta del av typ här. Det andra är vad jag har för förhoppningar för framtiden. Eftersom jag har tusen inlägg som handlar om vad jag har drömt så tänker jag därmed fokusera på sistnämnda alternativ. FRAMTIDEN.

Jag har nämnt det mesta av detta tidigare, men jag tror att det ligger relativt utspritt över flera inlägg så jag fokuserar det här så behöver vi aldrig fundera igen.

Vad vill jag ha ut av framtiden?
Jag vill ha familj och jag vill ha ett bra jobb där jag trivs. Börjar på mitt nya jobb imorgon och jag har väldigt stora förhoppningar att this is it, för so far verkar det för bra för att vara sant. Men det känns lite som att steg ett är taget där. Klart jag är orolig att jag har gjort fel, klart det känns lite läskigt att lämna en fast anställning och på nytt bli provanställd på ett ställe där jag verkligen vill vara. Men passande nog tänker jag citera Dream här:
Och det är sant. Att sitta fast i ett jobb där man faktiskt egentligen bara trivs med kollegorna men inte direkt med resten ÄR ett misstag. Så jag tar chansen och klättrar upp för berget och hoppas att jag inte faller ner. Det enda jag behöver göra är ju att visa hur djävla bra jag kan vara är.

Andra delen av mina drömmar för framtiden innefattar en make och ett eller två barn. Ja, jag vill faktiskt gifta mig. Kanske inte ett kristet kyrkbröllop iochmed min tro, men jag vill ändå gifta mig. Detta är väl mest kanske någon form av hjärntvätt sedan unga år, men ja. Jag vet inte. Kalla mig löjlig om ni vill, men jag inbillar mig ändå att man har ett annat band till en person man är gift med än någon som kan resa sig och gå utför dörren any given moment.

Och barn. Jag har velat bli mamma sedan ~10 år nu. Det börjar kännas lite mer enträget, men jag är vill inte stressa. Jag vill hitta en pojkvän som vill samma saker i livet som mig, och efter att vi varit tillsammans länge nog för att konstatera att vi är rätt så kan det ju vara läge för barn. Jag vill bara inte att det tar för lång tid. Jag är ”bara” 28 men jag blir inte yngre och vackrare och så det blir ju bara svårare och svårare att hitta en partner allt eftersom.

Däremot är det ju aldrig fel att hångla lite på vägen mot en partner ^^
Men ja. Jag vet inte. Jag jobbar på det första (jobb) och hoppas på det bästa rörande det andra (kärlek) och så får vi väl se ifall allt löser sig.

…jag är precis lika tråkig som jag låter. Förlåt. Jag har även på känn att jag skrämde bort potentiella fanboys (om de nu ens läser min blogg :P) genom att återigen tjatat om barn och så vidare, men samtidigt så tror jag på att vara djävligt ärlig och öppen med vad jag vill. Det är ju ”bortkastad” tid både för mig och honom om man upptäcker att jag vill ha barn och han absolut inte vill det, amirite?

Foto: Monica Hansson

Sista veckan på mitt nuvarande jobb. Tre dagar kvar. Magen är ett litet monster och fyllt av stormar. Jag är förtjust och förtvivlad på samma stund, jag ser så mycket fram emot att få sluta på ett företag där jag inte trivs men samtidigt är det så bitterljuvt, för jag kommer att sakna mina gamla kollegor. Men ja. Detta blir ett djävligt spännande äventyr, hela förändringen och jag har så höga förhoppningar och förväntningar på mitt nya jobb. Så jag pendlar mellan panik och squeee och i slutändan är nog allt djävligt bra ändå.

Men oj, vad konstigt det känns att veta att man har sin sista måndag, sin sista tisdag, sin sista onsdag.

På fredag blir det gravöl (som tidigare nämnt) och på lördag söndag blir det en fotografträff i Helsingborg. På söndag kommer jag att sitta under en hög med kläder på golvet längst in i garderoben och gömma mig. Typ så. ;)

Har i alla fall äntligen fått börja träna min ersättare på jobb och kan därmed lugna ner mig lite, jag vet att jag lämnar jobbet i trygga händer och slipper oroa mig att någon skall sitta där och mess it up. JA JAG BRYR MIG. Folk säger att jag inte skall tänka på det, men jag gillar att ha kontroll. Ni vet. Kontrollbehov och hej och hå.

Ohwell. Dags att påbörja den sista onsdagen. Två dagar kvar sedan… Yikes/Yay!