Ett favoritminne. ETT? Inte vet jag. Jag har väldigt mycket minnen, sisådär 50/50 positiva/negativa I guess, och jag har inte en aning om vad som är mitt favoritminne.

Jag tyckte om att ta studenten. Jag var väldigt lycklig den dagen, det kändes oerhört att äntligen ha avslutat skoltiden och vara på tröskeln till vuxenlivet. Jag tror (anser) även att det är den enda dagen under hela gymnasietiden där hela klassen faktiskt var överrens och tyckte om varandra – även om vår vagn efter omröstning målats i en skitful guldfärg och även trots att det spelades Gyllene Tider och Håkan Hellström mellan varven (döööö!)

Jag tyckte om mitt första lajv. Jag var med i ett väldigt bra sällskap och träffade genom detta mina bästa vänner (som det skrivits om tidigare här). Det var en väldigt kul upplevelse och något jag har baserat resten av mina lajv på – mycket för att jag inte vill ha så kassa kläder igen ;))

Alla resor jag har gjort – det finns stunder i dem alla som är sådana där speciella och riktigt bra minnen. Maten man ätit, platserna man sett, folket man träffat, musiken man hört. Hav man aldrig badade i, djur man vägrade gå nära, karuseller man undvek för glatta livet. Ni vet.

Men att välja ut ETT minne och sedan får det vara nog?

Vi kör en rolig anekdot istället. Kanske inte bästa minnet, men helt klart en väldigt …eh… komisk händelse.
Det var för hundra år sedan, nämligen 6/6 2006 (060606 = 666) och vi hade fest, för vi är så balla och hej och hå. Så någonstans där efter att vi fått i oss ett par drinkar/öl/name your poison bestämde vi oss för att gå ut och spela fotboll. Vi var fem personer, så vi delades snabbt upp i lag om två med en målvakt som helt enkelt hade i uppdrag att vara på lag med målet. Jag minns inte vad han som stod i målet hette – en vän till Eric – men jag var på lag med Eric och Johan var på lag med Viktor. Jag och Eric låg under (såklart) men mitt i allt lyckades Eric lite sisådär på måfå med enorma djäkla skills pricka målet och dra en poäng åt oss. I fyllan och villervallan sprang jag mot honom och slängde mig upp i famnen på honom – min motivation var att krama honom, men jag råkade missbedöma måtten och hoppade för högt, något som resulterade i att Eric fick ett bröst rakt på läppen och därmed fick läppen spräckt. Eh. Förlåt.

Lite sådär awkward. Men jag har nog aldrig sett någon vara så nöjd över en spräckt läpp förut ;)