Kanske en del spoilers för dem som inte spelat Masks of Nyarlathotep/kommit så långt som vi har (typ torsdagsgruppen; shooo!), så läs inte vidare om ni inte klarar av att låta bli att metaspela på saker jag bloggar om ;)
Baronessan, Catherine, blev förra veckan (”igår”) uppmärksammad av Anne-Claire på att baronen, Norman, saknade spegelbild. Detta blev dock aldrig bekräftat, och föll sedan i glömska i all villervalla och uppståndelse. Vi har ju åter en gång brutit oss in i någons hem, det är ju bara …eh… fjärde gången vi begår inbrott. Vad hände med att vara en laglig och väl respekterad medborgare? Ingen vet. Catherine bryr sig inte ens längre, hon har förlorat halva förståndet (började på 55 sanity points, är nu nere på 26…) och med alla dessa monster och kultister de hittills fått slåss emot så är inte inbrott någon big deal, tbh.
Så vi bröt hos in hos en misstänkt typ, en egyptisk kryddhandlare. Under tiden vi rotade genom hans bostad efter vad som helst som skulle kunna rättfärdiga vårt inbrott så hittade Catherine och Jack en spegel med en väldigt märklig ram, och medan Catherine försökte lista ut varför spegelramen kändes så konstig att se på fick hon syn på att alla i rummet henne bakom syntes i spegeln – alla utom Norman. Hon vände sig såklart om för att bekräfta att han faktiskt FANNS i rummet, och när hon sett var i rummet han var så försökte hon återigen se honom i spegeln. No luck. …dang. Catherine kallade till sig Jack och lät honom försöka se Norman, samma resultat.
Efter en del ytterligare drama och en plötslig insikt från Catherines sida vad det kunde vara för fel på Norman så var vi alla till slut hemma i Normans Londonlägenhet igen. Catherine spärrade snabbt in sig i sovrummet för att med hjälp av en trollformel hon råkat komma över försöka återställa Norman till sitt vanliga jag igen. Han är ju trots allt hennes make, självklart vill hon att han skall vara normal och inte ha en massa demoniska egenskaper. Så ja. Hon chantade sin spell och efter en stund fick hon insikten att hon var klar. Men hon kände sig konstig. Kläderna satt inte som de skulle, och underkläderna spände åt. Hon reser sig, kollar i spegeln – och ser Norman. Snabb visitation av sin egen kropp, och det är en manskropp. Spegelbilden gör henne förskräckt, och hon viker snabbt undan för att slippa se spegeln. Ner i sängen, pistolen under kudden, täcket över huvudet. Kommer Norman in måste hon döda honom, för hennes enda hopp var att denna trollformel skulle kunna rädda honom.
Och in kommer Norman…