När jag gick hem från jobbet igår var det plötsligt en bil som tutade bakom mig och när jag vände mig om såg jag två glada snubbar som hängde ut ur bilen och flinade glatt och gjorde tummen upp åt mig. Åh. Jaha. På så vis. Nåväl, folk får väl tycka att jag ser bra ut om de vill, det är väl trevligt. Jag fortsatte gå, men så ser jag hur bilen kör in och ställer sig längs trottoaren jag går på sisådär 15 meter framför mig. Jag får en klump i halsen och försöker snabba på mina steg, men hur snabbt jag än försöker gå i mina lite svårmanövrerade skor så förtar det inte känslan av obehag när jag måste passera bilen där det just nu sitter två män och hojtar och visslar efter mig, försöker påkalla min uppmärksamhet. När de inser att jag kommer att fortsätta stirra stint framåt och inte ge dem ens en sideways glance så rycker de på axlarna och kör vidare. Jag fortsätter att hålla hastighet och rör mig lite oroligare mot min bostad än innan händelsen inträffade.
Det är såhär:
Jag VILL inte förutsätta att alla män vill mig illa. Det vore väldigt olyckligt, och det innebär att en enorm majoritet av män som faktiskt är helt ofarlig och verkligen bara vill mig väl blir dragna över samma kam som den minoritet som är elaka djävlar som är ett andetag från att dra in mig i sin bil och köra iväg med mig. Jag vill inte bli orolig så fort jag möter en ensam män, tre män i grupp, ett fotbollslag. Jag vill inte känna en klump i magen och hur hjärtat börjar slå snabbare, hårdare för att risken att någon inte tycker att det räcker att ge sig på mig verbalt utan vill eskalera det hela.
Men samtidigt måste jag ha självbevarelsedrift. Jag vet att det är MITT ansvar att inget händer mig, det har jag lärt mig av drivor och åter drivor av nyhetsuppslag där det enda det fokuseras på är offrets kläder, offrets sexvanor, offrets beteende – aldrig, aldrig (eller väldigt sällan) på gärningsmannen. Vi har ett samhälle där folk väljer att vända blicken åt annat håll när folk behöver hjälp, är rädda. Så hur skall jag våga lita på att de där två snubbarna jag möter på en mörk skogsstig när jag är ute och promenerar INTE kommer att följa efter mig och trycka in mig i en buske, för att de vet att jag efteråt inte kommer att kunna anmäla dem utan att frågorna ”Vad gjorde du där då? Varför var du ute och gick ensam på kvällen när känner till riskerna? Varför skrek du inte högre efter hjälp?” effektivt används för att få mig att förstå att det är MITT FEL, för jag hade kunnat göra annorlunda.
(och så den där rädslan att OM något händer och OM jag ropar på hjälp, kommer jag då att få hjälp eller kommer folk att antingen fnysa och gå vidare eller gå in på gärningsmannens sida? ”åh jag ser att ni fått tag i en tjej får man va med eller höhö”) (det är fånigt jag vet men det är ändå så)
Cat calling är något som används i det stora hela på två sätt: För att visa (tvivelaktig) uppskattning eller för att visa makt och få den andre att känna sig underlägsen. Huffington Post har ett par olika artiklar i ämnet.
I didn’t try to look good for YOU. Du får gärna tycka att jag är snygg, men när du nyper mig i rumpan (wtf?), sätter dig alldeles för nära mig eller ger mig en öl jag redan tackat nej till fyra gånger så ÄR DET INTE CHARMIGT. Det är creepy, och det gör mig och många andra tjejer djävligt obekväma till mods. När man får den där djävla ölen nertryckt i handen så vet jag inte alls vad du förväntar dig få ut av det här. Ville du verkligen bara vara schysst och bjuda på en öl, eller tror du att du har rätt till mig för att jag tog emot något av dig..?
Det handlar, som vanligt, inte om att man inte får ha en åsikt. Ni får jättegärna lov att tycka att jag eller annan tjej – eller kille! – är snygga, men lägg av med creepy köttmarknadsbeteende – I SYNNERHET i miljöer som inte är avsedda för det. När jag går hem från jobbet vill jag inte behöva oroa mig över folk som stannar sina bilar för att stirra. Det är så djävla otrevligt och obehagligt och ni kanske inte förstår men ni får ändå försöka inse att det för många är otroligt oönskat beteende. Ok? Jag tror inte att ni är onda och läskiga och whatnot, men samtidigt; Självbevarelsedrift.
Inser ni att resultatet av all denna ytterst oönskade och rent utav läskiga uppmärksamhet här sådant som till slut får en att börja överväga att inte gå utanför dörren utan ett lakan över huvudet? Vad skall jag göra för att få SLIPPA?
Thank God I’m pretty
The occasional free drink I never asked for
The occasional admission to a seedy little bar
Invitation to a stranger’s car
I’m blessed
With the ability to rend a grown man tongue-tied
Which only means that when it’s dark outside
I have to run and hide can’t look behind me
Thank God I’m pretty
Emilie Autumn säger det bra.
Som vanligt saknas en vettig röd tråd i detta och jag har väl ingen direkt slutsats jag ville göra. Jag ville mest få kräkas ur mig hur jag känner och tänker över det här. Jag kanske utvecklar senare. Har ni frågor får ni jättegärna ställa dem. Vill ni försöka shama tjejer och börja diskutera att ”klä dig inte så om du inte vill att folk tittar” så är ni på fel ställe. Ok?
Svagt relaterade inlägg:
Det kallas ”bröst”, du får väl googla på skiten eller något
Redogörelse för helgen
Strandraggare fast på badhus. Badhusraggare.
