Det är väl ändå lite konstigt, hur plötsligt det kommer över en. Man hinner inte ens tänka tanken – och att värja sig mot det är det inte ens tal om. I ena sekunden är allt frid och man njuter av att sitta i lugn på soffan, se på film och mysa med tända ljus och bara se fram emot hela julhelgen. Och utan att man ens förstått hur det gått till så smyger den sig på en, oanmäld och oönskad; Saknaden.
Jag oroar mig att jag tjatar för mycket om det. Jag bloggar såklart i första hand för mig själv, det har jag alltid gjort. Men ja, samtidigt har jag ju ett hundratal läsare som kommer hit dagligen och tar del av mitt liv. Jag vill inte att ni skall tröttna och känna att jag inte har något nytt att komma med. Men ni måste också förstå att nu särskilt kring julen, som är den största familjehögtiden för mig, så har jag svårt att inte känna hur hjärtat vrids åt och gör ont. Älskade, finaste syster. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Så fruktansvärt, fruktansvärt förtvivlat mycket.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Det går inte en stund utan att jag önskar att du fanns kvar i livet. Att kunna ringa dig när jag vill, att veta att fast vi kanske är oense och inte talar med varandra så älskar vi varandra och du finns där för mig när jag behöver dig, hur arga vi än är just då. Du som förstår mig på ett sätt mina bröder aldrig kan. Du som varit där sedan jag föddes. Du som hade en bild på mig på ditt nattduksbord när du dog (och hjärtat brast itu när jag såg det när jag och mamma rensade ur din lägenhet, älskade älskade). Saker du lärde mig när jag var liten som jag alltid kommer att bära med mig. Saker du skrattade åt mig för som jag alltid kommer att känna en viss skam för. Alla dumheter du lärde mig, alla hyss du lurade ut mig på, alla filmer och all musik jag känner till tack vare dig (och som fortfarande följer mig nu, trots att det är 20 år sedan du först spelade dem för mig). Alla gamla tidningar jag fick ärva av dig, som jag vördade högt och låg på min säng och läste på kvällarna och önskade att jag var äldre – som du. Vuxen och med huvudet på skaft. Alltid visste du vad du ville.
En bit av mig dog med dig den dagen, förstår du det? En bit av mig jag aldrig får igen. En bit av mig som aldrig kommer att få utvecklas tillsammans med resten av mig. Åh älskade syster, jag saknar dig så förtvivlat och jag upphör aldrig att önska att du fanns kvar i livet.
Jag lever i ständig oro. Livrädd att något skall hända min mor, min far eller någon av mina bröder. Jag kan inte uthärda att förlora en till, det kommer att förtära mig.
I vanlig ordning tänder jag ett ljus vid ditt porträtt. På så sätt kan jag nästan låtsas att du är närvarande. Men det blir ju aldrig detsamma igen. Aldrig någonsin.
Min kärlek för dig dör aldrig.
En glad artonåring i sin första korsett :3 (och en fruktansvärd utväxt, till råga på allt)
En bild Olle Sahlin tog på mig på medeltidsveckan 2011. Tillfreds och problemfri. Ser fram emot julen ♥
