Zombie, Sega och Zzucken

De fyra syskonen Hellberg. Fyra nyanser av blond. Fyra nivåer av dryg.

♥

Äldst var Anna, hon var fem år äldre än mig. Fredrik är två år yngre än mig och Ricard är sex år yngre än mig. Folk som ser mig och mina bröder ihop har dock svårt att greppa att det är jag som är äldst, eftersom jag bland annat är ungefär sisådär hälften så lång som dem.

Anna var pionjären, rebellen, den roliga. Hon berättade alltid roliga historier men bröt alltid ihop i skratt innan hon kom till poängen, så det kom aldrig något slut på hennes historier. Istället satt man och skrattade med henne men utan att egentligen veta varför. Anna flyttade till Grekland när hon var 19-20, och stannade där ett par månader innan hon hamnade i Stockholm, där hon bodde fram tills hon gick bort.

Fredrik är den musikaliske, den rolige, den som alltid har en kul story att berätta. Han är den tuffe, den som aldrig hade problem att hitta vänner i skolan och den som på något sätt alltid lyckades övertala mig att plocka ur diskmaskinen/laga mat/städa av köket när det egentligen var hans tur. Fredrik fyller för övrigt 26 på torsdag, måste komma ihåg och säga grattis då :) Fredrik bor tillsammans med sin fästmö i Göteborg, och håller på att starta ett företag för att sälja väldigt unika armband.

Ricard är den som påminner mest om mig. Vi är de två lite lugnare, mer awkward och mer datorintresserade. Vi kommer väldigt bra överrens, i alla fall när han inte är allt för dryg ;) Ricard bor i Helsingborg, ett par stenkast bort från mig.

Jag har mammas ögon och pappas hudfärg. Fredrik har mammas ögon och mammas hudfärg. Ricard har pappas ögon och pappas hudfärg. Anna har pappas ögon och mammas hudfärg. Ingen är den andra lik. Faktum är att vi rent utseendemässigt inte är det minsta lika varandra. Vissa andra syskon är väldigt lika varandra, men just i vår familj så har vi svårt att yttre likheter. Däremot så pratar vi på samma sätt (och då menar jag inte gotländska…), vi har samma kroppspråk och vi tänker väldigt lika. Vi skrattar åt samma lökiga skämt, vi reagerar ganska lika när vi blir arga och vi vet precis var vi har varandra.

Jag älskar mina syskon väldigt högt. De är de här i världen som mest av allt kommer att kunna förstå mig, för de kommer från samma bakgrund, med samma uppväxt och samma förutsättningar (mer eller mindre). Jag vet att de finns där för mig, så som jag finns där för dem. Efter att Anna gick bort så har jag blivit väldigt lätt oroad när det gäller mina bröder, dock. Om de inte går att få tag i när jag försöker ringa dem så blir jag väldigt snabbt orolig att det värsta skall ha hänt. Jag kommer inte att klara av att förlora ett syskon till, så jag har en relativt ständig oro att något skall hända dem.

Jag har tyvärr ingen bild på oss alla fyra tillsammans. Men Anna var mer i samma längd som Fredrik och Ricard, så det är jag som är kortast i familjen på mina 164 centimeter :P

Bilden ovan är tagen vid vårt besök på Disney World i Florida för sex år sedan.

Min tro. Jag vet inte vem som hittat på de här olika rubrikerna, men är folk allvarligt talat så intresserade av att läsa vad andra tror på – i synnerhet i ett land känt för att ha så stor andel icke-troende?

Ohwell, jag skriver om det ändå. Kanske någon som känner sig upplyst och tycker att det är trevligt att få reda på en del till i pusslet som är Carina..?

Min familj har aldrig varit särskilt troende. Vi har inte pratat om det, någonsin, men jag har aldrig fått uppfattningen att vare sig min far eller min mor är troende människor. När jag var liten hade  vi en gammal barn-bibel stående i hyllan, jag TROR att min syster hade gått på kyrkans barntimmar och fått den, men jag är osäker. Jag brukade läsa den på samma sätt jag läste sagoböcker; det är ju ändå en del fantastiska historier däri. Som liten var jag väl på sätt och vis agnostiker; Jag trodde inte på att det fanns en gud, men jag tänkte att det kanske var bäst att lite sådär halvhjärtat ändå tänka lite på gud mellan varven – ifall att.

Det var nog först när jag kom upp i gymnasiet som jag till fullo var över på atheistsidan. Inte så mycket för att jag tidigare gått runt och tänkt på religion, utan snarare tvärtom; religion och min egen del i det hela var inte direkt intressant för mig, så det var först när jag fick en lärarinna som var väldigt troende som min egen eventuella tro kom upp till ytan för mig. Jag gav wicca ett försök, eftersom det är den ”religion” som jag fann mest sympatisk. Jag tyckte att hinduism var väldigt intressant också  – det tycker jag fortfarande, i båda fallen. Men nej. Jag tror inte på någon form av gud. Jag har försökt, men nej.

Jag respekterar folk för deras tro, oavsett vad de tror. Eller ja, i sekunden de attackerar mig för att jag INTE tror (det har hänt) så kommer jag att vända taggarna utåt och försvara mig. Jag har haft vuxna människor som hånat mig när jag var tonåring för min brist på tro. Vem gör sådant? Jag skulle aldrig attackera någon. Vad fasen stör det mig att folk tror på gud, oavsett manifestation?

Det var i Tyskland, faktiskt. En lärare som kom fram till mig – jag, den lilla svartklädda med det på den tiden djävligt fula håret (försökte av skum anledning få ut det blonda, så hade sådär 5-6 centimeter blonda rötter på det svarta håret) – och såg på mig med något som nästan var förakt. ”Jag vet vem du är” började han. ”Och när jag dör så hamnar jag i Himmelen. DU, du hamnar INGENSTANS!” och sedan flinade han hånfullt och gick sin väg. Allvarligt..? Nej, jag tror inte, jag är fullt medveten om att när jag dör så hamnar jag i jorden och sedan är allt slut. Men alltså. wat.

Jag använder kraftuttryck som Herregud, Djävlar, Fan, Helvete. Jag använder ord som Inspiration. Det betyder inget. Jag skulle kunna hitta på egna uttryck, men ens ståndpunkt ligger sällan i vilka ord man använder som svordomar ;)

Och vet ni vad? Jag kan ibland känna en viss avundsjuka gentemot de som är troende. De verkar väldigt trygga. De har en gemenskap jag saknar. Och för den delen är det väl aldrig omöjligt att jag hittar religion på gamla dagar. Dock tvivlar jag på det. Har jag hittills varit icke-troende hela mitt liv (bortsett från som sagt var de förvirrade försöken att lite halvhjärtat tro på en gud som KANSKE fanns när jag var barn) så har jag svårt att se att jag skulle hitta något som ger mig en helomvändning.

Jag använder fortfarande pentagram och sådant dock. Jag gillar dem och det de ändå står för. Jag skulle kunna bära ett kors om jag hade haft någon form av positivt åsikt för vad det står för. Ni vet. Men det är en annan diskussion, jag vill inte trampa någon på fötterna. Ta inte illa upp. :)

Men jag gillar Jesus Christ Superstar. Uh. Som random sidenote :D

Något av alla de ögonblick jag alltid kommer att ha starkast minne av är det ögonblick när min far återvänder till bowlinghallen efter att först ha rusat iväg med ett par korta ord till obegriplig förklaring sedan återkommer några timmar senare. Han går in i köket, får min uppmärksamhet och går hela vägen fram till mig innan han säger ”Carina, det har hänt något hemskt”. Min första tanke är, konstigt nog, tvådelad. Den ena delen säger ”Farmor?” och den andra viskar förtvivlat ”Anna?”. Jag hinner inte ens öppna munnen för att ställa den fruktansvärda frågan innan han bekräftar. Anna.

Jag minns ändå detaljer. Lukter. Ljud. Att Roffe stod bredvid och såg på oss båda med sorg i blick. Jag ramlar ihop, på väg ner på golvet, lealös. Pappa fångar mig. Och sedan håller vi om varandra sådär hårt man måste för att inte falla i bitar.

Det är sju år sedan. Jag minns det som igår, eller som en ond dröm man inte riktigt kan skaka av sig. Min älskade syster. Det går inte en dag utan att jag saknar dig så att jag vill gråta. Det gör inte längre ont att tänka på dig (även om det här inlägget skrevs med en klump i halsen), men ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar och behöver dig.

Inte ens tjugosex år fyllda somnade du in. Och jag hoppas (fortfarande) att du sover gott.

♥

Japp, jag hoppar över ”Dag 06 – Min dag”. Klockan är sex på morgonen och det känns som att ”Min dag” är vad jag skriver om varje dag ändå. Så därför är det just nu dag 7. Shut up. Det är det. Jag har inte fått sova mer än ett par timmar två nätter i rad så jag tänker inte ens argumentera om saken :P

♥

Jag har ju alltid haft olika nivåer av vänskap med folk under hela skolgången, men det är egentligen först efter studenten som jag lärde känna människor som jag till 100% kunde vara mig själv med och som ändå trivdes i mitt sällskap, och för den delen – vars sällskap jag inte skulle ge upp för någonting. Inga konstiga dramer, inga dumma intriger, utan bara ren och pur kärlek (vänskap-kärlek).

Det finns tre människor här i världen som betyder allt för mig, och det är Eric, Leo och Amanda. Amanda är en knivskarp kvinna som är väldigt skicklig på allt hon tar sig för, och hon tar inte skit från någon. Vi kan ha väldigt intressanta diskussioner med varandra men samtidigt har vi inga problem att för ett litet tag släppa all seriositet och go all squeeee on each other. Ni vet, vara pipglada över söta pojkar, gulliga filmer eller kläder/skor man bara MÅSTE ha. Amanda är den enda jag kan vara riktigt tjejig med och utan att det känns onaturligt för mig :)

Leo är nog världens roligaste människa. Han öppnar alltid munnen innan han tänker och ibland är det som kommer ut så urbota korkat (men inte för att HAN är korkad, för det är han absolut inte) att man nästan kiknar av skratt. Är man det minsta ledsen så behöver man bara lite Leo i sin värld så blir man snabbt på glatt humör igen. Sist jag träffade Leo matade han mig med scones, té och MST3k. Och kramar i överflöd <3
Vi läser manga tillsammans, och har våra interna skämt som ingen annan förstår.

Och sedan har vi Eric. Eric är den manliga motsvarigheten till mig, fast tio gånger bättre på allt. Jag har nog aldrig känt mig så på samma nivå med någon någonsin förut. Vi tänker och fungerar väldigt lika, och därför förstår vi varandra precis. Eric är den jag kan ringa mitt i natten och gråta för, Eric är den som skickar roliga länkar när jag är ledsen och är den av mina tre bästa vänner jag har bäst kontakt med just nu. Eric är 6 år äldre än mig, och vi har nu känt varandra i 9 år – men det har redan från början känts som att vi har känt varandra hela livet.

Jag har för den delen känt dem alla tre lika länge, och det känns som att livet inte började förrän jag träffade de här tre. Inte för att på något sätt förringa Amanda och hur viktig hon är för mig så har jag alltid haft mer kontakt med både Eric och Leo. Tillsammans är vi tres ninjos. Tillsammans ställer vi till med mer dumheter än någon kan hålla koll på. Vi talar vårt eget ”hemliga” språk som till fullo består av interna skämt. Vi underhåller folk omkring oss när vi drar igång, för de förstår inte vad vi snackar om men tycker att vi är hysteriskt roliga när vi gör det. Vi plottar hur vi skall sätta en bergsprängare längst upp i ett låst torn och oavbrutet spela Dschinghis Khan-låtar om och om igen tills vi återkommer till byn (själva skulle vi ju då dra in till stan och köpa mat) bara för att psyka folk. När jag gör osedvanligt korkade saker inlajv så är de båda två faderligt stolta över mig och tycker att alla mina konstiga självmordsuppdrag är JÄTTEBRA. När jag sågade mig i fingret så åkte båda med mig in på akuten och höll mig i handen och försökte hålla mitt humör uppe fast jag var livrädd och hade jätteont. Eric har fortfarande blod på skorna (fast jag hoppas att han har kastat dem nu) efter att jag i panik blödde ner dem med mitt sågade finger.

Och så kommer vi till det solkiga i kråksången, för inte en enda av mina underbara vänner bor i närheten av mig. Jag lämnade dem alla tre när jag flydde flyttade till fastlandet. Telefon, internet, sms. Det är det moderna sättet att hålla kontakt. Men när vi väl ses så kramas vi tills man får ont i ryggen.

Underbara älskade ni. Ingen kommer någonsin att kunna möta sig med någon av er. Amanda. Eric. Leo. Ni har ju ökat mina förväntningar på vänner något så oerhört., så det är inte konstigt att jag har svårt att hitta nya vänner här ;)

Jag älskar er ♥

Lite idolbilder:

Japp. Mina bästa vänner är så sjukt mycket snyggare än dina bästa vänner :3