Något av alla de ögonblick jag alltid kommer att ha starkast minne av är det ögonblick när min far återvänder till bowlinghallen efter att först ha rusat iväg med ett par korta ord till obegriplig förklaring sedan återkommer några timmar senare. Han går in i köket, får min uppmärksamhet och går hela vägen fram till mig innan han säger ”Carina, det har hänt något hemskt”. Min första tanke är, konstigt nog, tvådelad. Den ena delen säger ”Farmor?” och den andra viskar förtvivlat ”Anna?”. Jag hinner inte ens öppna munnen för att ställa den fruktansvärda frågan innan han bekräftar. Anna.

Jag minns ändå detaljer. Lukter. Ljud. Att Roffe stod bredvid och såg på oss båda med sorg i blick. Jag ramlar ihop, på väg ner på golvet, lealös. Pappa fångar mig. Och sedan håller vi om varandra sådär hårt man måste för att inte falla i bitar.

Det är sju år sedan. Jag minns det som igår, eller som en ond dröm man inte riktigt kan skaka av sig. Min älskade syster. Det går inte en dag utan att jag saknar dig så att jag vill gråta. Det gör inte längre ont att tänka på dig (även om det här inlägget skrevs med en klump i halsen), men ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar och behöver dig.

Inte ens tjugosex år fyllda somnade du in. Och jag hoppas (fortfarande) att du sover gott.

♥