Jag är nog den enda tjejen i hela Skåne som behöver sminka sig för att vara snygg. Jag brukar småkika lite på tjejer på tåget, i skolan, på stan, och ALLA kör naturligt. Kanske lite mascara. Oftast inte ens det. Jag har aldrig sett mig själv som en som översminkar sig; det enda jag använder är mascara, ögonskugga och eyeliner (sistnämnda är ett måste för den där fina fifties-cateye-looken jag gärna nyttjar ^^) och that’s it. Vill jag vara extra spiffy blir det lite rött på läpparna, men det är ytterst sällan eftersom jag inte är helt förtjust i att hålla efter en målad mun hela dagarna.

Men… Ingen annan. Och de är så söta ändå! Deras ögon syns. Det gör inte mina när jag är osminkad. Jag har så små ögon och jag känner mig obehaglig till mods när jag inte har mitt smink. Jag är en sådan där ytlig tös som gömmer mig bakom ett sminkat yttre. Typ. Å andra sidan tycker jag att smink är ett bra sätt att framhäva sin personlighet och sin stil. Vad vore en gothare utan mängder av svart ögonskugga och kajal? Och vad vore en bimbo utan sin blåa ögonskugga och sina rosasockrade läppar?

Jag funderar ofta på det där. Vad tänker folk när de ser mig och min gråa ögonskugga? Tycker de att jag är översminkad? Eller reflekterar de inte alls över att jag spacklat på mig?
För mig har det ju alltid bara varit ett sätt att vara lite sötare. Jag tycker om att vara söt.

Det är dock fortfarande en intressant sak att filosofera över, samt lägga märke till. Det är alltså mer som skiljer mig från skåningarna än dialekten.

Jag kommer inte att sluta sminka mig. Jag tycker om att sminka mig. Jag tycker om att man har möjlighet att ändra sitt ansikte utan några mystiska kirurgiska ingrepp. Jag kan en del små tekniker; idag vill jag ha stora ögon, då gör jag såhär. Idag vill jag framhäva ögonfärgen, då gör jag såhär. Idag vill jag se ut som en docka, då gör jag såhär.
Det roar mig. Det låter mig vara kreativ, och det låter mig ha en morgonrutin. Jag behöver rutiner för att fungera.

Lotta ringde. Trevligt samtal i säkert en halvtmme. Vi har fått tillbaka den uppgift vi lämnade in häromdagen. Och, eh, tydligen har vi missförstått allt. Det står nämligen så, sade Lotta: Ni har missförstått allt, men ni visar att ni kan använda er av SAG! Det var ju det uppgiften egentligen gick ut på. Så… har vi klarat den, eller har vi inte klarat den? Vi är förvirrade. Om Marit inget säger och vi får ut våra poäng för kursen så vet vi. Vi vågar nämligen inte fråga ^^

Ryktet går att vi får tentaresultaten på onsdag. Ett mer illasinnat rykte säger att vi har en gigantisk uppgift som skall lämnas in på torsdag. Individuell uppgift på fyra-fem sidor. Oj. Fullständig satslösning, mer fraser och en massa sådant. Hrrm. Ja, då vet jag vad jag skall roa mig med på onsdag då.

Idag var tydligen en inte helt spännande dag i skolan. Lotta hade smitit efter halva lektionen. Tydligen hade Marit bara diskuterat verbändelser på olika språk, och dragit en massa skämt ingen förstått. På sätt och vis är jag ledsen att jag missade det – jag saknar att träffa folk och är inte alls tillfreds med min isolation.

Idag skall jag gå till affären och lämna tillbaka filmen. (det där med att lämna tillbaka filmer får mig alltid att tänka på American Psycho, Pat Bateman tjatar ju ständigt om att lämna tillbaka sina filmer…) Skall då även införskaffa något att äta.
Senare idag skall jag som sagt var ta mig till Helsingborg och fika med Smegnus. Då skall jag passa på att fylla på mitt Skånekort så att jag kan ta mig till skolan på onsdag. Och så måste jag betala lite räkningar samt försöka göra ett överslag på hur mycket pengar jag behöver ha till målarfärg, Parisresan och februari månads räkningar… Frr.

Jag vill också bli mobbad på min blogg! Eftersom Aftonbladet skriver ut adresser eller sökord till deras bloggar kommer ju genast en nyfiken hoper och besöker bloggen. Ni vet, samma hoper människor som gärna petar i andras sår, nyfiket stirrar på bilolyckor och som fnissar lite tyst åt Big Brother-skandalerna. Fatta hur många nya läsare de får! Hur många som genast susar in på deras bloggar i ren skandallyster och hoppas hitta de elaka mobbing-inläggen. Som i de flesta fall självfallet redan är raderade.

Jag har också blivit ”mobbad på internet” (herregud vad fånigt det låter!) men inte gick jag till tidningarna och grät ut. Det skall jag göra nästa gång! Så snart någon skriver något elakt till mig, i synnerhet om det anspelar på mitt utseende snarare än mina texter, så skall jag ringa tidningarna och snyfta och be dem skriva om mig också, för jag är också mobbad! Eller så låter jag bli, och behåller lite självrespekt.

Jag förstår att det kan vara djävligt jobbigt att få illsinnade och elaka kommentarer. ”Du är tjock”, ”Du är ful”, ”Du skriver som en idiot” eller vadhelst det nu kan gälla. Men, och nu tänker jag vara ruggigt klyschig: Den som sig i leken ger får leken tåla. Lägg inte ut bilder på er då. Skriv inte saker som folk kan rikta mot er som vapen. Låt helst av allt bli att blogga, för det drar ju besökare. Besökare är inte alltid positivt, vilket folk har fått uppleva nu. Men startar du en blogg, skriver du personligt eller om saker folk kan ha åsikter om, eller lägger ut bilder på dig själv och skriver att din högsta dröm är att bli Bunny – då måste du alltid räkna med att NÅGON kommer att fatta eld och vara elak. Och kan du inte tåla det – don’t. Så enkelt är det.

Mobbare finns på alla platser och i alla former. Vissa får väl ut någon form av sadistiskt nöje i att skriva elaka saker och sedan se hur brydd den utsatta personen blir, hur ledsen hen är i ett antal bloggposter därefter (”Jag har rensat ur alla elaka kommentarer…” och så vidare). Det måste ju vara den ultimata kicken. Och när ”offret” sedan gråter ut i media..?

Är det inte sagt att seriemördare gärna vill läsa om sig själva i tidningen? Jag tror att de har muttrat om det i en evighet av thrillers och actionfilmer. Mobbare fungerar likadant: De vill se resultat. De vill ha sina offer i tårar, de vill se sina offer svaga. Et voila, nu har de fått göra det.

Men vänta ni bara! Nu är det snart min tur att bli bloggmobbad, och då djäklar regnar besökarna in som aldrig förr skall ni se!

Det gick åt två brännskivor och en djävla massa energi, men nu är det hela skickat. Det är ju inte precis som att det är rätt ändå, men… nu är det skickat. En halvtimme senare än planerat.

Suck. Jag är matt. Skall se ifall jag kan somna om så att jag kan sova några timmar till. Har inte så mycket krafter kvar efter min lilla panik jag just upplevde och delade med mig av.

…jag kunde inte riktigt somna igår. Dels blev det sent vid datorn, och sedan gjorde jag skolarbete tills riktigt sent, och efter det kände jag mig manad att dela med mig av mina ondskapta tvångstankar angånde hyllan vid min säng. Och sedan någon gång, vilket jag dock inte minns, lyckades jag somna. Jag höll på att inte vakna av väckarklockan, först, men till slut och efter halva låten hade gått så insåg jag att ”Vakna, din fjant, du skall maila in din läxa!” och vaknade till. Tappade drömmen någonstans på vägen, kan inte minnas något alls av att jag ens drömt.

Så… Försöka sova några timmar till, vakna pigg och utvilad och sedan spela lite WoW tills jag skall fika med Smege ikväll. Det borde fungera.

Jag får panik. Jag blir tokig. Jag river mitt hår. Men jag vet inte vad jag skall göra!

Internet vägrar fungera på lilldatorn. Jag kan inte bränna ut arbetet för det går inte att öppna i den här datorn eftersom det är redigerat i Microsoft Office Word eller wtf det heter. Och det fungerar inte att trycka i nätverkskabeln: Den lilla datorn gav helt enkelt upp alla drömmar om internet igår, och jag fattar inte när, var, hur eller varför. Och nu sitter jag här, och kan inte lämna in mitt arbete.

Först vägrade datorn hitta arbetet. Jag var osäker på vilken mapp det låg i, och gjorde en dokumentssökning. Hittade det inte. Letade i alla mappar jag kunde tänka mig att det låg i – hittade det inte. Kände hur hjärtat slog hårdare och hårdare, och till slut hittade jag det märkligt nog. Men nu kan jag alltså inte skicka in det.

Vad skall jag göra? Jag orkar inte tänka, än mindre stressa runt såhär. Är helt yr. :(

Jag har tvångstankar om hyllorna bredvid min säng. Tankar som förföljt mig ett tag nu. När jag ligger där för att sova kommer de smygande: Tänk om du går upp ur sängen, halkar, och slår tänderna i en hylla? Och sedan är hjärnan med på noterna, och bjuder mig på sinnesbilder av smärtan som börjar i munnen och sprider sig över hela käkpartiet, ner i nacken och över hela kroppen. Och jag ser framför mig hur jag i ren panik spottar ut ett par blodiga framtänder i min uthållna hand, och det är blodstänk över hela min arm.

Kanske grundas detta i något avlägset minne från när jag som sexåring föll och slog ut båda framtänderna på en lekställning. Det var väldigt läskigt, och jag hånades och kallades för ”vampyren” jättelänge efteråt. Då var jag rädd. Det gjorde ont, men det kom så mycket blod att jag var skrämd snarare än i smärta.

Men det går inte att komma ifrån när jag skall sova. Jag försöker slappna av, låta tankarna flyta och stilla somna, men allt jag ser framför mig är mina tänder mot ett hyllplan, och så hör jag det där lilla ljudet som det måste ge ifrån sig. Klonk.

Dumma IKEA-hyllor.

Hrm, det gick väl kanske inte så bra, det där. Med läxan, alltså. Eh. Jag har inte gjort något sedan jag sist skrev att jag skulle göra det. Oops. Jag, host host, fastnade på MSN. Diskuterade längd och dialekter med Lowe, och nazism och utlandsresor med Alex. Som sig bör!

Nu är det dock dags för mig att återgå till Lilla Gumman och försöka få något vettigt gjort. Genitivattribut, appositioner, adjektivattribut… Blargh.

Jag vill sova…