Jag är nog den enda tjejen i hela Skåne som behöver sminka sig för att vara snygg. Jag brukar småkika lite på tjejer på tåget, i skolan, på stan, och ALLA kör naturligt. Kanske lite mascara. Oftast inte ens det. Jag har aldrig sett mig själv som en som översminkar sig; det enda jag använder är mascara, ögonskugga och eyeliner (sistnämnda är ett måste för den där fina fifties-cateye-looken jag gärna nyttjar ^^) och that’s it. Vill jag vara extra spiffy blir det lite rött på läpparna, men det är ytterst sällan eftersom jag inte är helt förtjust i att hålla efter en målad mun hela dagarna.

Men… Ingen annan. Och de är så söta ändå! Deras ögon syns. Det gör inte mina när jag är osminkad. Jag har så små ögon och jag känner mig obehaglig till mods när jag inte har mitt smink. Jag är en sådan där ytlig tös som gömmer mig bakom ett sminkat yttre. Typ. Å andra sidan tycker jag att smink är ett bra sätt att framhäva sin personlighet och sin stil. Vad vore en gothare utan mängder av svart ögonskugga och kajal? Och vad vore en bimbo utan sin blåa ögonskugga och sina rosasockrade läppar?

Jag funderar ofta på det där. Vad tänker folk när de ser mig och min gråa ögonskugga? Tycker de att jag är översminkad? Eller reflekterar de inte alls över att jag spacklat på mig?
För mig har det ju alltid bara varit ett sätt att vara lite sötare. Jag tycker om att vara söt.

Det är dock fortfarande en intressant sak att filosofera över, samt lägga märke till. Det är alltså mer som skiljer mig från skåningarna än dialekten.

Jag kommer inte att sluta sminka mig. Jag tycker om att sminka mig. Jag tycker om att man har möjlighet att ändra sitt ansikte utan några mystiska kirurgiska ingrepp. Jag kan en del små tekniker; idag vill jag ha stora ögon, då gör jag såhär. Idag vill jag framhäva ögonfärgen, då gör jag såhär. Idag vill jag se ut som en docka, då gör jag såhär.
Det roar mig. Det låter mig vara kreativ, och det låter mig ha en morgonrutin. Jag behöver rutiner för att fungera.