Ett steg på vägen mot självacceptans

Ett stort och väldigt viktigt steg i att komma närmre att börja älska sig själv är att sluta leta fel hos alla andra. Hitta saker som är RÄTT istället.

Ni vet vad jag menar; Det är så djävla lätt att möta någon på gatan och direkt döma vad hen har på sig, hur hen ser ut och/eller hur hen beter sig. Och i samma veva som man dömer hen så sänker man sig själv.

Jag jobbar aktivt med att inte leta fel. Det är inte lätt, samhället har lärt mig under hela mitt liv vad som är rätt och vad som är fel och hur folk borde se ut och bete sig och man måste hela tiden värja sig mot inlärda instinkter. Det är inget som är lätt att åtgärda, alls. Det går inte över på en natt. Det kräver tålamod och att man ständigt är på sin vakt mot förrädiska tankar. Men det går att programmera om sig, faktiskt.

Och vet ni vad? Det är så djävla stor belöning i det. För när man istället för att se allt dåligt hos människorna omkring sig kan beundra deras innovativitet, deras känsla för estetik, deras mod eller deras humor så kommer man att må så djävla mycket bättre – OCH ha lättare för att upptäcka och identifiera alla rätt hos sig själv.

Det är precis lika belönande som när man slutade läsa tjejtidningar som hela tiden berättar för oss hur vi skall se ut, hur vi skall prata, hur vi skall bete oss och hur vi skall göra för att pleasa vår omgivning.  Många av er känner nog igen precis vad jag pratar om här, faktiskt. En dag tröttnar man på VeckoRevyn, Cosmo, Frida och allt vad det heter och bara SLUTAR LÄSA, och plötsligt inser man att man fan duger ganska fint som man är, ändå. Ingen skuld. Inget pådyvlat självförakt. Bara en groende känsla av att man faktiskt är en bra person trots allt.

Det var allt. Tjipp och hej :)

En lite oplanerad resa

DSC_05811

God middag och sådär! Jag jobbar hemifrån idag, så jag har haft händerna fulla och inte riktigt tagit mig tid för bloggen förrän typ …nu. Jo. Um.

Om femtio minuter har jag en tid hos en läkare som förhoppningsvis kan ge mig något för mina problem med mensvärk och depressionstillstånd före mens. Det hade varit fint. Ni får hålla tummarna för mig, tycker jag :)

Fick igår besked från min mor att min mommo ligger på sjukhus sedan i lördags. Läkarna misstänker vinterkräksjuka och har tagit prover som det var sagt att de skulle få svar på idag. Jag känner mig orolig och har kollat på att resa ner till Gotland i början av Maj. Jag kan ju inget göra åt att hon är sjuk, men jag tror att hon skulle uppskatta sällskap och stöd ett par dagar. Och det handlar inte bara om att hon skulle behöva mig; JAG behöver HENNE. Hon är den enda mommo jag har, och jag får ont i magen bara av att tänka på att hon en vacker dag inte längre kommer att finnas där längre. Jag vill inte skjuta och skjuta på ett besök till ön och ta för givet att hon alltid kommer att finnas tillgänglig, det är inte hållbart.

Så ja. Mest troligt blir det en helg på Gotland. Jag tar kameran med mig. Jag skall ta promenader, fotografera och inandas den där livsviktiga öluften. Mest av allt skall jag dock finnas där för min mommo. Laga mat åt henne, se på dödstråkiga tv-program med henne, lösa korsord med henne, prata med henne och visa henne semesterbilderna från Japan. Ta tillvara på tiden. Älskade mommo. ♥ (och så skall jag passa på att krama på Eric, och förhoppningsvis även Elenaria och Leo om de är på ön, och så mina favoritpojkar (näst Bobby såklart ;)) Eneas och Elric!)

Skall kolla på biljetter i eftermiddag. Skall även sätta färg i håret så att jag slutar se ut som en skräphög. Nu skall jag göra mig redo för att gå till läkaren. Jag har hjärtat i halsgropen, jag vill inte ta ut saker i förskott men jag är så orolig att det inte skall tas på allvar, de besvär jag har. Jag hoppas att hon kommer att lyssna på mig och kunna ge mig den hjälp jag behöver.

Jag återkommer senare, tjipp!

Cat calling – nejtack

När jag gick hem från jobbet igår var det plötsligt en bil som tutade bakom mig och när jag vände mig om såg jag två glada snubbar som hängde ut ur bilen och flinade glatt och gjorde tummen upp åt mig. Åh. Jaha. På så vis. Nåväl, folk får väl tycka att jag ser bra ut om de vill, det är väl trevligt. Jag fortsatte gå, men så ser jag hur bilen kör in och ställer sig längs trottoaren jag går på sisådär 15 meter framför mig. Jag får en klump i halsen och försöker snabba på mina steg, men hur snabbt jag än försöker gå i mina lite svårmanövrerade skor så förtar det inte känslan av obehag när jag måste passera bilen där det just nu sitter två män och hojtar och visslar efter mig, försöker påkalla min uppmärksamhet. När de inser att jag kommer att fortsätta stirra stint framåt och inte ge dem ens en sideways glance så rycker de på axlarna och kör vidare. Jag fortsätter att hålla hastighet och rör mig lite oroligare mot min bostad än innan händelsen inträffade.

tumblr_miwfqpZy1t1qkywtfo1_500

Det är såhär:
Jag VILL inte förutsätta att alla män vill mig illa. Det vore väldigt olyckligt, och det innebär att en enorm majoritet av män som faktiskt är helt ofarlig och verkligen bara vill mig väl blir dragna över samma kam som den minoritet som är elaka djävlar som är ett andetag från att dra in mig i sin bil och köra iväg med mig. Jag vill inte bli orolig så fort jag möter en ensam män, tre män i grupp, ett fotbollslag. Jag vill inte känna en klump i magen och hur hjärtat börjar slå snabbare, hårdare för att risken att någon inte tycker att det räcker att ge sig på mig verbalt utan vill eskalera det hela.

Men samtidigt måste jag ha självbevarelsedrift. Jag vet att det är MITT ansvar att inget händer mig, det har jag lärt mig av drivor och åter drivor av nyhetsuppslag där det enda det fokuseras på är offrets kläder, offrets sexvanor, offrets beteende – aldrig, aldrig (eller väldigt sällan) på gärningsmannen. Vi har ett samhälle där folk väljer att vända blicken åt annat håll när folk behöver hjälp, är rädda. Så hur skall jag våga lita på att de där två snubbarna jag möter på en mörk skogsstig när jag är ute och promenerar INTE kommer att följa efter mig och trycka in mig i en buske, för att de vet att jag efteråt inte kommer att kunna anmäla dem utan att frågorna ”Vad gjorde du där då? Varför var du ute och gick ensam på kvällen när känner till riskerna? Varför skrek du inte högre efter hjälp?” effektivt används för att få mig att förstå att det är MITT FEL, för jag hade kunnat göra annorlunda.

(och så den där rädslan att OM något händer och OM jag ropar på hjälp, kommer jag då att få hjälp eller kommer folk att antingen fnysa och gå vidare eller gå in på gärningsmannens sida? ”åh jag ser att ni fått tag i en tjej får man va med eller höhö”) (det är fånigt jag vet men det är ändå så)

Cat

Cat calling är något som används i det stora hela på två sätt: För att visa (tvivelaktig) uppskattning eller för att visa makt och få den andre att känna sig underlägsen. Huffington Post har ett par olika artiklar i ämnet.

tumblr_lkm90qVzWr1qcsqcwo1_500

I didn’t try to look good for YOU. Du får gärna tycka att jag är snygg, men när du nyper mig i rumpan (wtf?), sätter dig alldeles för nära mig eller ger mig en öl jag redan tackat nej till fyra gånger så ÄR DET INTE CHARMIGT. Det är creepy, och det gör mig och många andra tjejer djävligt obekväma till mods. När man får den där djävla ölen nertryckt i handen så vet jag inte alls vad du förväntar dig få ut av det här. Ville du verkligen bara vara schysst och bjuda på en öl, eller tror du att du har rätt till mig för att jag tog emot något av dig..?

tumblr_lgfkmvLWxg1qzc78lo1_500

 

Det handlar, som vanligt, inte om att man inte får ha en åsikt. Ni får jättegärna lov att tycka att jag eller annan tjej – eller kille! – är snygga, men lägg av med creepy köttmarknadsbeteende – I SYNNERHET i miljöer som inte är avsedda för det. När jag går hem från jobbet vill jag inte behöva oroa mig över folk som stannar sina bilar för att stirra. Det är så djävla otrevligt och obehagligt och ni kanske inte förstår men ni får ändå försöka inse att det för många är otroligt oönskat beteende. Ok? Jag tror inte att ni är onda och läskiga och whatnot, men samtidigt; Självbevarelsedrift.

Inser ni att resultatet av all denna ytterst oönskade och rent utav läskiga uppmärksamhet här sådant som till slut får en att börja överväga att inte gå utanför dörren utan ett lakan över huvudet? Vad skall jag göra för att få SLIPPA?

Thank God I’m pretty
The occasional free drink I never asked for
The occasional admission to a seedy little bar
Invitation to a stranger’s car
I’m blessed
With the ability to rend a grown man tongue-tied
Which only means that when it’s dark outside
I have to run and hide can’t look behind me
Thank God I’m pretty

Emilie Autumn säger det bra.

Som vanligt saknas en vettig röd tråd i detta och jag har väl ingen direkt slutsats jag ville göra. Jag ville mest få kräkas ur mig hur jag känner och tänker över det här. Jag kanske utvecklar senare. Har ni frågor får ni jättegärna ställa dem. Vill ni försöka shama tjejer och börja diskutera att ”klä dig inte så om du inte vill att folk tittar” så är ni på fel ställe. Ok?

 

Svagt relaterade inlägg:

Det kallas ”bröst”, du får väl googla på skiten eller något
Redogörelse för helgen
Strandraggare fast på badhus. Badhusraggare.

Äh…

Folk skämtar om vad som skall hända ifall ”ryssen invaderar Gotland” och jag får mest väldigt ont i magen av allting. Min mommo, mina vänner, min bäste vän och hans familj – jag vill inte ens tänka på vad som händer ifall det blir en krigssituation där Gotland är inblandat.

Må så vara att jag är jättekänslig och fånig här, men jag ser inte riktigt humorn i det.

mvh Tråkig och fånig.

Nu skall jag diska.

Cowabunga!

IMAG1794_1

Godmorgon! Turtles-teeshirt och pizzahalsband, jag är fett fancy idag trots jeans och tröttmule. Solen låg som en gigantisk apelsin längst ner på himlen när jag gick till jobbet, det var nästan lite månstirrarblick på den ett tag men jag lyckades slita mig. Till skillnad från att stirra på månen så är det inte jättebehagligt för ögonen att stirra rakt in i solen, såatteh…

Harold Ramis dog igår. I vanliga fall brukar jag inte reagera nämnvärt på när kändisar går bort, men han var ju Dr Egon Spengler – en av mina ungdomscrusher. Jo, Spengler var alltid förmodligen min favorit av Ghostbustersgänget; han var smart, sympatisk, söt och hade glasögon = bra egenskaper. Venkman är ju alltid Venkman, men han är också ganska douchig, så. Plötsligt kändes det lite creepy på något sätt att jag hade min Ghostbusters-teeshirt på mig igår. Timingen? Det betyder ju ofc inget, men ja. Det blev lite märkligt.

IMG_106936613793231

 

När man nördar på saker från 80-/90-talet så kommer det att bli allt svårare. Folk börjar bli gamla, och det innebär att allt fler av mina gamla idoler kommer att försvinna inom en relativt överskådlig framtid.

Nåväl. Det är inget man kan göra något åt, och i framtiden kommer alla deras huvuden att vara reanimerade och bevarade i glaspodier, det har jag sett på Futurama så det måste vara sant.

Idag skall jag upp till Helsingborg en sväng i eftermiddag! Nu skall jag komma igång med arbetsdagen klokt så att jag kan lämna kontoret med gott samvete. Tjipp!

 

 

Edit: Mer sammanträffande, här är ett inlägg från precis ett år sedan.

Min presentation, IGE Day

Hej! Mitt namn är Carina, jag är nästan 30 år gammal och jag har jobbat på Procera i snart två år. Jag jobbar inom signaturutvecklingsteamet, så mina arbetsuppgifter går främst ut på att testa datorspel och mobilappar, och sedan dokumentera hur trafiken ser ut och skriva hur man identifierar vilken app folk använder eller vilket spel som är populärast.

OLD-SCHOOL-cell-phone

När jag växte upp så ”fanns inte” mobiltelefoner. Min far skaffade en mobiltelefon som var gigantisk, stor som satan och väldigt omständlig att ta med sig. Min mor minns mobilen med orden “den var större än en tegelsten och vägde typ 10 kilo” Jag kan ha varit 10-12 år då.

Efter att jag slutade nian (för 15 år sedan!) tog jag mina besparingar och köpte min första egna telefon, efter att ha strulat med min systers väldigt kassa Motorola ett tag.

Det var en Nokia 5110. Den hade Snake, och man kunde både ringa och skicka meddelanden på den. Internetåtkomst på mobilen var det inte ens snack om, det var ju långt ifrån standard att ha internet HEMMA på den här tiden. När internet kom var det slött som tusan, man använde Netscape Navigator fram tills Internet Explorer kom. Om någon ville ringa ett samtal fick man koppla ner internet så länge – det gick nämligen inte att ha både hemtelefon och internet uppkopplade samtidigt. Vi hade även en fax hemma, och detsamma gällde där: väntade pappa på ett fax fick man stänga ner internet och sätta sig och vänta. Och vänta. Och vänta. Allt emedan man fick lyssna på det där väldigt speciella ljudet som en fax ger ifrån sig.

Att installera ett spel på datorn krävde ett tjugotal disketter man skulle byta mellan och det tog en timme eller två innan man kunde få komma igång och spela sitt spel – ifall inte datorn kraschade innan man hann färdigt. Jämför med idag, när du kan köpa ett spel på DVD eller via Steam och ha det installerat och klart på mindre än en kvart. Eller ja, inte ens det. Tar det en kvart så skall det banne mig vara ett bra spel för att man skall orka vänta så länge.

 

På den här tiden delade jag och mina två småbröder dator, så efter att pappa skaffade internetabonnemang så slogs vi om vem som skulle få sitta vid datorn. Vanligtvis fick vi turas om att sitta en halvtimme åt gången. Jag fick min fars gamla laptop när jag var 17, och det tog ungefär 45 minuter från det att man startade datorn tills man faktiskt kunde ANVÄNDA den till något, som att surfa. Den hade 2 gig hårddisksutrymmet och 512 Mb RAM, att kalla den “långsam” vore inte ens halva sanningen. Det gällde att planera i god tid ifall man ville sätta sig och surfa lite.

 

Det tog nog runt fem år till innan jag hade en mobiltelefon (från 3, ensamma om att erbjuda videosamtal!) som hade möjligheten att surfa på internet, men det hela var väldigt åbäkigt och begränsat så jag använde aldrig funktionen. Det var egentligen mest någon nyhetssida man kunde komma åt, vad jag minns. tumblr_mylsv93S9s1t1xmv9o1_500

Min iPhone 3Gs som jag köpte för runt 6 år sedan är den första mobiltelefon jag haft som har haft ett smidigt sätt att använda internet, och den är då heller inte den första som har haft en vettig funktion för detta. Det jag försöker säga är att vi har gått från att ha mobiltelefoner där sms och Snake var det häftigaste man kunde göra (och få spel idag kan slå Snake, för den delen!) till att ha mobiltelefoner redan i ung ålder, där vi med en lätt beröring med fingret kan komma åt allt från de senaste spelen, bloggarna och nyheterna till att kunna kommunicera med vänner och främlingar på andra sidan jorden – min far bor på Filippinerna och trots att det är dyrt som sjutton att ringa vanliga samtal till honom så kan jag nå honom gratis via t.ex. Skype och Viber. På min tid fick man cykla en halvtimme i regn för att ta sig till videobutiken för att hyra videofilmer – nu tar man fram sin smartphone eller surfplatta och startar Netflix och streamar det man vill se direkt.

 

Tekniken går väldigt snabbt framåt. Vi har idag valuta som är helt och hållet digital (Bitcoin och dogecoin, t.ex.), åldern för folk som har egna mobiltelefoner sjunker hela tiden och i takt med det så släpps mer och mer program anpassade efter unga barn och tonåringar. Det dyker upp allt fler bloggar på internet, trots att det för några år sedan verkade ha nått sin kulmen. Vi har sidor som tumblr och instagram, som gör det väldigt lätt och väldigt lättillgängligt för folk att dela sin vardag. Microbloggande i form av Twitter, allt fler funktioner på Facebook som gör sidan mer underhållande för gemene man där du via din telefon och ett par snabba knapptryck kan lägga upp en bild eller text för att berätta vad du gör just NU.

tv_project_runway02

När allt går framåt i den hastighet det gör nu så är det viktigt att vi hänger med. Det som är det senaste idag kan vara förbisprunget och bortglömt imorgon. Tänk er som Project Runway: One day you’re in – the next day you’re out. Det innebär att vi som jobbar med tekniska yrken hela tiden möter nya, spännande uppgifter. Det står aldrig still. Vi har dagligen nya projekt att sätta tänderna i, och när vi väl har dötid att slå ihjäl så kan vi alltid ta ett steg tillbaka och se över det vi gjort tidigare för att ständigt förbättra och hålla det up to date.

 

Har man ett intresse av data, datorer och teknik så kommer man att trivas med ett sådant här yrke. Jag följer bloggar som dagligen uppdaterar med de senaste spel-releaserna, jag läser tekniknyheter och försöker hålla mig a jour med vilka nya konsoller som skall släppas, vad som förväntas bli den nya stora telefontrenden, vilka appar som är populärast för chat och spel.

 

Det viktigaste är inte alltid vilken utbildningsbakgrund man kommer ifrån – jag själv är grafisk designer med utbildning i lingvistik – det handlar snarare om att man skall vara intresserad och open-minded. Jag älskar att lära mig nya saker och letar ständigt efter nya spännande utmaningar.

 

De egenskaperna är vad som gav mig jobb här på Procera. Jag har inte läst en rad programmering i mitt liv, men jag kunde bidra med ett nytt sätt att se på saker och ett annat tankesätt. Det var svårt i början, det var en hel del för mig vitt främmande saker att sätta mig in i – men samtidigt som det ibland kunde bli lite överväldigande så har jag njutit av varje sekund på Procera. Det är inte ovanligt att man kan känna längtan att komma in till kontoret för att få plocka upp det man jobbar med och attackera problemet från en ny synvinkel och få lära sig något nytt. (vanligt att kollegorna tar med sina datorer hem och fortsätter jobba!)

 

Vi är inte många tjejer på kontoret. Bortsett från jag så är det två tjejer till som jobbar här på Malmökontoret, Hanna och Sara. Båda är just nu mammalediga, så jag är för tillfället ensam tjej här. Är det något jag märker av? I ärlighetens namn inte. Det som främst skiljer mig från killarna här är att jag ibland har kjol eller klänning på mig, och att de vanligtvis INTE har det – även fast det inte skulle vara något dåligt om de en dag kom in i kjol ;)

 

Det gäller att hitta rätt. Jag har arbetat på mansdominerade arbetsplatser där jag som tjej varit utesluten ur gemenskapen, där jag varit utsatt för en del förlöjligande kommentarer och där det stått klart och tydligt att de (tyvärr!) ser ner på mig för att jag är kvinna. Man får stå på sig, man får fortsätta att veta att man visst är kick-ass och helt enkelt beklaga de som inte förstår vad de går miste om när de decimerar mig till ett kön och fråntar mig rätten att vara en tänkande individ. Stanna ALDRIG på ett ställe som får dig att ifrågasätta ditt värde och får dig att tro att du inte är skicklig, kunnig eller en tillgång. Leta vidare, och hitta RÄTT. Jag lovar att det finns en plats för er där ute – ibland får man slåss för sin rätt att vara där man är och ibland får man helt enkelt bara försöka sålla bort rötäggen och gå vidare innan man hamnar där.

img0.tv4cdn.se

De hinder jag kan stöta på i arbetet på Procera har inget med att jag är tjej att göra, utan det handlar om min kunskapsnivå. Eller visst, det kan vara lite svårt när vi spelar innebandy och jag krockar med någon som är fysiskt större än mig eftersom det oftast slutar med att jag ramlar omkull, men det kan jag också undvika genom att vara snabbare och smidigare än de jag spelar med.

Vad gäller kunskap så kan jag alltid försöka springa om även där. INGET står i vägen för att jag skall lära mig mer, och i ärlighetens namn är det inget som säger att jag inte skulle kunna bli bättre än killarna jag jobbar med (som för övrigt är riktigt djäkla duktiga på det de gör!) Det handlar bara om vilja och motivation och möjligheter att få lära sig och att hela tiden vilja utvecklas.

 

I ett företag som Procera så uppmuntras viljan att lära sig. Procera vill ha anställda som trivs med sitt jobb, som vill utvecklas, som vill förbättras och kunna bidra med något nytt. Ett bra exempel: När jag precis hade börjat jobba här blev jag skickad på en veckas kurs på Varbergskontoret för att lära mig mer om vår produkt och vad vi faktiskt sysslar med. Jag satt i en vecka och var enormt kluven mellan två ganska överväldigande känslor: Glädje över att få vara här och att få LÄRA mig något – och total panik över att jag förstod väldigt lite av det de sade. Det var rena rama ryskan för mig. Efter veckan var slut åkte jag tillbaka till Malmökontoret och kände en viss oro över att jag inte hade lärt mig så mycket som jag hade velat eller räknat med. Ett halvår senare satt jag i medarbetarsamtal med Sandra från HR och min högste chef från Kanada, som frågade mig bland annat vad jag hade tyckt om den utbildningsveckan. Jag sade som det var: Jag hade stormtrivts men samtidigt inte lärt mig så mycket som jag hade velat, för det var för mycket och för nytt för mig. Inga problem, sade de, vill du gå kursen en gång till? Jag tackade ja, och förra sommaren deltog jag på nytt i new hire-utbildningen (som den här gången var nerbantad till ungefär 3 dagar istället för 5) och jag är väldigt tacksam för den möjligheten. Jag förstod så mycket mer, och kunde till och med bidra genom att svara på frågor istället för att sitta och stirra ner i bordet och hoppas att de inte skulle fråga mig.

transsymbol1Det är helt enkelt viktigare vad du har i huvudet och hur du vill använda det, än om du är tjej, kille eller något där emellan.

 

Frågor?

 

Lite intressanta länkar:

http://malmo.coderdojo.se

http://devopsreactions.tumblr.com (igenkänningshumor programmering)

http://womengineer.org

http://datatjej.se

https://www.facebook.com/groups/176386717211/ Geek Women Unite! (Sweden)

Att respektera förhållanden & människor

Screen Shot 2014-02-05 at 14.25.37

Okej, man kan ju inte rå för vem man blir kär i. Det är ju inget man kan styra över för fem öre. Råkar man bli kär i sin kompis flickvän/pojkvän så får man helt enkelt gilla läget och försöka hålla känslorna i styr i den mån det går, ifall det inte handlar om en relation som är öppen för flera parter.

 

Screen Shot 2014-02-05 at 14.27.10Jessies flickvän verkar ju dock vara enbart intresserad av sin Jessie, så hans polare (som är subjekt i låten) får ju helt enkelt försöka respektera att det är ett förhållande där han inte får plats.

Polaren kanske borde sluta fantisera om Jessies flickvän, det verkar ju inte precis underlätta för honom att hela tiden tänka på att hon sover i Jessies famn osv.

 

Screen Shot 2014-02-05 at 14.29.01

Men det börjar liksom bli lite kymigt, det där. Han undrar varför hon inte vill ha honom, polaren, istället. Han är ju snygg och han är ju en schysst kille! Han skämtar och gör allt han kan för att försöka vinna henne, trots att det är tydligt att hon vill vara med Jessie och ingen annan. Det är djävligt douchigt, och det är så förbannat ofräscht med hela ”snäll kille”-tänket. NEJ du har inte rätt till henne för att du är schysst. Skall du ha en djävla pokal eller vad är meningen? Du beter dig som en vän och blir sur för att du blir bemött som vän..? Fräscht. 4 realz.

Och grejen är såhär: Jag har varit utsatt för situationer där en dåvarande partners bäste vän (??) rakt ut frågat mig ifall jag kan tänka mig att vara med honom istället. Eh. Nej. Jag kan respektera att någon kanske blir förtjust i mig, det är ju inget jag kan styra trots att jag har partner liksom, men det handlar också om att respektera mig och honom, OSS. Jag är väldigt öppen med att jag är monogam och totalt ointresserad av sidospår, om jag då har en partner så finns det inte i min värld att jag skulle ge någon en kölapp (???) för när jag är singel. Du har ingen rätt till mig, ALLS.

Jag diskuterade för övrigt med min dåvarande att jag tyckte att det var lite olustigt att hans vän raggade på mig VARENDA DJÄVLA GÅNG vi träffades, men han skrattade mest och sade ”Ja, han står ju först på tur om vi gör slut någongång!” mm, tack för stödet. Kan vi sluta tro att det finns ett kösystem till människor?

Fler som gillar det där med kölappar:

Screen Shot 2014-02-05 at 14.35.54

”Jo jag står i kö och hoppas att du väljer mig nästa gång, jag är en schysst kille och jag har väntat jättelänge på att få vara med dig!!” okej what

Det är lite som i badhussitationen igår:
Jag kan inte styra över vilka som potentiellt vill ragga på mig. Jag försöker respektera folk som raggar på mig även när jag inte alls är sugen på att bli raggad på (vilket när jag är i ett förhållande är 100% av tiden) MEN folk måste också respektera mig. Om jag är uttalat monogam och i ett förhållande så är jag inte alls intresserad av att bli inblandad i något drama där min pojkväns kompis (eller någon annan, för den delen!) får för sig att jag borde vara med honom istället, eller att det finns en kö så fort jag blivit singel.

Eh. Jag hade någon form av grundtanke på vad jag ville få sagt här, men jag tror att det tappades bort. Jag vill mest ha sagt att jag tycker att det är ofräscht att ragga på någon som är i ett förhållande OM inte det förhållandet har uttalat andra ”regler” vad gäller sådant. Är det ett monogamt förhållande – låt folk vara. Blir jag singel så får man försöka ragga på mig då, men låt mig vara ifred med min pojkvän. Jag vill ha det så, tack.

…då gick det lite sämre för Elvis:

Screen Shot 2014-02-05 at 14.43.34

MEN han har inte heller rätt till Marie. Också en viktig grej: Kanske Marie sade att hon skulle vara med Elvis 4EVER, men hon är fortfarande en tänkande varelse med egna känslor och rätt till sina egna beslut. Elvis polare likaså, kanske han var mer rätt för Marie än vad Elvis någonsin kunde vara.

VAR INTE BITTER ELVIS DET BLIR BÄTTRE. Om inte annat skaffar du ju barn med Little Egypt längre fram.

Screen Shot 2014-02-05 at 14.45.41

…Elvis hade inte med resten att göra. Eh. Det var bara ett sjukt random sidospår :D (fräscht också att Elvis håller sin Little Egypt som hembiträde och sådär, men det var ju femtiotal och det fungerade annorlunda då såatteh)