Det är ändå udda. Allt detta pyntande och iordningställande och myspeppande och vinterlängtande – mitt i ett grått men torrt Malmö där det fortfarande är sju grader utanför mitt fönster. Är det inte trist, så säg?
Jag menar, jag minns jular som barn där snön kom i mitten av november och ibland låg kvar fram tills min födelsedag i slutet av mars. Jag vet, jag vet – det låter som en sådan där ”NÄR JAG VAR BARN” som ens mormor alltid drar, men samtidigt var det så. Vi hade snöbollskrig och pulkaåkning och snölyktor och snöänglar och snögubbar och skidor och plötsligt …plötsligt drabbades vi av Global Warming. Något som bland annat en stor mängd amerikaner – däribland deras kommande president, Donald – vägrar att tro på. ”Propaganda!” sägs det. Skitsnack, säger jag. Amerikanerna hänger sig fast vid att EN (amerikansk) vetenskapsman har sagt att global warming inte finns. Samtidigt finns fler utom-amerikanska vetenskapsmän än du kan räkna som säger att DET FINNS JU VISST och visar upp tydlig och lättydd information om hur djävla illa det faktiskt är. Hur fucked vi börjar bli, iochmed all is som försvinner och hur värmen stiger för varje år.
Det är ändå läskigt.
I alla fall.
Världen utvecklas och en saker blir bättre och en del saker blir sämre och ibland går dessa hand i hand. En sak som är bra, med stora nypor ”detta är ju så himla dåligt ändå”, är ju internet. HALLÅ! Inser ni hur mycket enklare all form av julklappsinköp blivit med hjälp av internet? Ett par klick så är man färdig. Plötsligt har man paket på väg från USA och Tyskland och andra sidan Sverige och det är så enkelt. Ett klicks betalning med PayPal. En månad innan jul så har man nästan alla saker färdiginslagna under granen.
Det finns stora fördelar i att handla julklappar på stan också, och att skippa internethandeln. Jag inbillar mig att det är något som gynnar lokala företag – eller lokala bihang av olika franchiser. Om alla handlar online finns ju inget syfte att ha alla dessa butiker liggande – och gör de inte sälj så finns ingen inkomst. En annan fördel är ju själva mysfaktorn, ändå? Det är MYSIGT. Man gör en lista över folk man skall handla till och vad man vill hitta åt dem och sedan lurkar man runt i alla butiker man kan och kommer hem med fem kassar och fingrar som är helt knöggliga efter allt tungt man har burit, och sedan får man packa upp och gå igenom vad man har kvar att fixa och vad man är klar med. Att gå till Hemköp och köa i fem minuter för att hämta ut ett par paket är inte riktigt samma grej, faktiskt.
Och julskyltningen! Hur många kulor och tomtar folk än lägger upp på sina olika reklambanners på webben så är det inte samma sak som tomtedockor och renar och glitter och ljusslingor och brända mandlar och glöggstånd och allt sådant man hittar om man faktiskt går ut på stan!
Men visst. Det är enklare med internet. Jag föredrar det. Jag föredrar att fixa så mycket jag kan online och sedan lösa de sista grejerna på stan. Det bästa av två världar? Jag föredrar att jag slipper trängas med folk som försöker panikshoppa. Folk som är stressade och arga och frustrerade och trängs och fräser åt folk. Folk som inte har koll på vad de har i famnen och plötsligt har petat en i halsen med en galge? Nah. Då är fem minuters kö på Hemköp ändå mysigt.
Men som barn var det fint. Man fick en femhundring av mamma och förmaningen ”det skall räcka till julklappar åt alla!” och sedan tog man sig till Östercentrum och gled runt i affärer och jämförde priser och försökte hitta de där perfekta grejerna till alla. Och vilka djävla kapitalmissar man gjorde! Alla dessa vrålfula slipsar man köpte till pappa för att ”han gillar ju slipsar!” och han tog emot dem och tackade med hela hjärtat men i retrospekt så har ju de här slipsarna nästan uteslutande varit skitfula :D (fast jag minns en som jag köpte som jag än i dag tycker är så himla fin :)) Böcker till mamma. Ljus och smink till Anna. Leksaker till Fredrik och Ricard. Och på något sätt så hade man tillräckligt mycket kvar av dem där femhunkan på hemvägen för att köpa med sig en påse godis eller en blomma till mamma.
Kanske var jag ett fjäskande barn. Jag har dock aldrig upplevt det så. Det var en kärlekshandling. Jag gjorde det för att jag ville göra mamma glad. Och pappa glad! Jag gick till ICA Kometen på berget och köpte godis till mig själv och varsin liten påse åt mamma och pappa. Surt åt mamma, salt åt pappa. För mina egna pengar! För att glädja. För att visa kärlek och uppskattning.
För mig ligger mycket kärlek i presenter. Jag älskar att få ge presenter. Jag köper saker till Martin så ofta jag kan och har råd. Det är allt från öl och ost till spel och nya strumpor. Hade jag haft lite mindre konsekvenstänk och ansvar än jag har idag hade jag absolut tagit hela lönen och bara köpt saker åt folket jag älskar. Jag skojar inte ens. I vissa fall verkar folk bli obekväma med att jag ger dem saker. Jag förstår det. Man vill gärna vara förberedd och eventuellt kunna ge något i gengäld. Får jag saker utan möjlighet att ge igen så känner jag mig obekväm. Undantag är ju födelsedagen såklart, men då har jag alltid möjlighet att på kommande födelsedagar för givaren faktiskt få ge något tillbaka.
Så, öh. Det här var ett oerhört ostrukturerat svammelinlägg om cirka ingenting egentligen? :D
TL;DR: Jag saknar snö. Jag gillar internet men vill stödja lokalt i den mån jag orkar. Det är kul med presenter, och jag försöker aldrig fjäska utan ger för att jag genuint vill göra personen glad.
