Jag försöker att inte ångra saker jag har gjort. Däremot kan jag ibland ha svårt att inte ångra saker jag INTE gjort. Jag menar, gjort är gjort, men alla de där saker man aldrig vågade säga/göra/tänka – det kan jag ångra.

Ett tillfälle där jag ångrar både något jag gjorde och något jag inte gjorde var min resa till Danmark i vintras. Det jag ångrar är att jag åkte dit. Det hände saker där som jag blev mer trasig i skallen av, och som jag inte vet när jag kommer att kunna släppa. Ni vet hur jag är – jag obsessar över saker tills de faller sönder och klarar inte av att släppa saker bara sådär. Forgive and forget? Det är inte jag.

Jag trodde att resan dit skulle vara en kul möjlighet att få träffa mina danska kollegor och se vad de var för ena. Jag skulle väl kunna säga att jag fick som jag ville på den punkten – på gott och ont. Eftersom ett par av dem har släntrat förbi här på bloggen vid tidigare tillfällen och jag faktiskt inte vet ifall de fortfarande läser här så vill jag inte skriva för uttömmande vad det gäller, tyvärr. Är ni väldigt nyfikna på detta så får ni väl fråga – jag är väldigt bra på att kräkas ur mig saker jag obsessar över (vilket ni förmodligen märkt by now…)

På grund av en kväll som spårade ur för mig iochmed att jag råkade höra vad vissa personer sade om mig så påverkades jag på ett sätt som gjorde att jag hamnade i situationen där jag ångrar saker jag INTE gjorde. Hade jag inte mått så dåligt så hade den kvällen slutat på ett annat sätt än vad som skedde. Det är så mycket saker i den resan jag vill ändra och helst skulle jag nog bara vilja sudda ut den helt ur mitt minne eller spola tillbaka tiden och låta bli att åka dit. Det var värt att åka dit för en enda persons skull, och i retrospekt väger det inte tungt alls. Faktiskt.

Jag vet, det här inlägget säger egentligen ingenting om man inte vet vad det handlar om. Men så länge jag har förbestämda titlar att blogga efter så försöker jag följa det så gott det går. Allt ni egentligen behöver veta här är att jag försöker att aldrig någonsin ångra saker jag har gjort, de kan inte göras ogjorda.

Ytterligare en sak jag VERKLIGEN ångrar:
Jag undvek kontakt med min syster de sista månaderna innan hon dog. Jag blockerade henne på MSN och skickade inga sms eller någon form av annan kommunikation oss emellan. Jag var irriterad på henne och frustrerad, för som med alla syskon tröttnar man ibland på varandra och behöver lite distans.
Vet ni hur mycket jag önskar att jag kunde få vrida tillbaka tiden och få ha de där sista månaderna med henne? Berätta för henne hur mycket jag älskar henne även när hon är jobbig? Få en chans att ha sagt någon form av hejdå (om än så bara ”hejdå, hörs imorgon” på MSN?)

När jag och mamma åkte upp till Stockholm och plockade ur Annas lägenhet så hittade jag en bild på mig som bebis på hennes nattduksbord. Om inte det krossar hjärtat på en så vet jag inte vad.

Så, mitt råd till er:
1. Om folk varnar er för att göra något, tänk över saken en gång till och stå inte på er bara för att ni är envisa. Flertalet kollegor och vänner sade att det var en dum idé med Danmarksresan – jag håller med dem nu i efterhand.
2. Var rädd om era familjer.

Grejen är det här: Jag har alltid varit jätteuppspelt över mina födelsedagar, och det slutar alltid med att jag blir fruktansvärt besviken och allt blir paj. Av någon anledning så är min födelsedag (27/3) min största olycksdag på året, så jag vet inte riktigt om jag kan välja ut en födelsedag jag faktiskt tyckte var riktigt bra.

Ett år fastnade jag i kedjan med min kjol på vägen hem från skolan. Det var min favoritkjol. Lyckligtvis hade jag av random anledning ytterligare en kjol till på mig under, så jag kunde ta mig loss från cykeln med någon form av ära i behåll.

Ett år åkte vi till USA på min födelsedag, vilket innebar att jag spenderade sisådär 9 timmar på ett flygplan och ett antal dötimmar på olika flygplatser. Ja, jag är väldigt tacksam att jag fick åka till USA, jag är inte gnällig för det. Jag tycker bara att det var tråkigt att vi tvunget skulle åka just på min födelsedag. Vi har även åkt till Spanien på min födelsedag. Kan man inte boka dagen efter istället..?

Min första födelsedag jag firade i Skåne så hade jag en fest dit det kom sju gäster. Det var en maskerad och fyra av de som kom var inbjudna av mig – de andra var gäster till mina gäster. Men jag var glad ändå, jag hade inte räknat med att någon alls skulle komma.

Den nästa födelsedag jag firade i Skåne fyllde jag 24. Då kom det säkert 20 personer, alla vänner till mig. När jag fyllde 25 tror jag att vi var uppe i kanske 30 gäster – OCH Eric och Elisabeth kom hela vägen från Gotland för att vara med och fira. Det är nog kanske därför min favoritfödelsedag – folk jag älskar kom för att fira med mig.

Vi säger så, så har jag avklarat ytterligare en post i bloggutmaningen. :)

Detta inlägg för lite oplanerat illustreras med en sjukt random bild på mig i Mötley Crüe-tröja.

Ett favoritminne. ETT? Inte vet jag. Jag har väldigt mycket minnen, sisådär 50/50 positiva/negativa I guess, och jag har inte en aning om vad som är mitt favoritminne.

Jag tyckte om att ta studenten. Jag var väldigt lycklig den dagen, det kändes oerhört att äntligen ha avslutat skoltiden och vara på tröskeln till vuxenlivet. Jag tror (anser) även att det är den enda dagen under hela gymnasietiden där hela klassen faktiskt var överrens och tyckte om varandra – även om vår vagn efter omröstning målats i en skitful guldfärg och även trots att det spelades Gyllene Tider och Håkan Hellström mellan varven (döööö!)

Jag tyckte om mitt första lajv. Jag var med i ett väldigt bra sällskap och träffade genom detta mina bästa vänner (som det skrivits om tidigare här). Det var en väldigt kul upplevelse och något jag har baserat resten av mina lajv på – mycket för att jag inte vill ha så kassa kläder igen ;))

Alla resor jag har gjort – det finns stunder i dem alla som är sådana där speciella och riktigt bra minnen. Maten man ätit, platserna man sett, folket man träffat, musiken man hört. Hav man aldrig badade i, djur man vägrade gå nära, karuseller man undvek för glatta livet. Ni vet.

Men att välja ut ETT minne och sedan får det vara nog?

Vi kör en rolig anekdot istället. Kanske inte bästa minnet, men helt klart en väldigt …eh… komisk händelse.
Det var för hundra år sedan, nämligen 6/6 2006 (060606 = 666) och vi hade fest, för vi är så balla och hej och hå. Så någonstans där efter att vi fått i oss ett par drinkar/öl/name your poison bestämde vi oss för att gå ut och spela fotboll. Vi var fem personer, så vi delades snabbt upp i lag om två med en målvakt som helt enkelt hade i uppdrag att vara på lag med målet. Jag minns inte vad han som stod i målet hette – en vän till Eric – men jag var på lag med Eric och Johan var på lag med Viktor. Jag och Eric låg under (såklart) men mitt i allt lyckades Eric lite sisådär på måfå med enorma djäkla skills pricka målet och dra en poäng åt oss. I fyllan och villervallan sprang jag mot honom och slängde mig upp i famnen på honom – min motivation var att krama honom, men jag råkade missbedöma måtten och hoppade för högt, något som resulterade i att Eric fick ett bröst rakt på läppen och därmed fick läppen spräckt. Eh. Förlåt.

Lite sådär awkward. Men jag har nog aldrig sett någon vara så nöjd över en spräckt läpp förut ;)