Idag ser jag tydligen inte presentabel ut i håret, enligt min mor.
Vi skall åka på systemet nu, sedan måste jag kika för att se ifall jag kan hitta mitt saknade bankkort som jag sist använde två-tre dagar före julafton. Eller var det fler? …dang.
Gotta go nu, skriver mer sedan. Wish me luck med bankkortet!
Hemma från Elenaria nu, efter en väldigt trevlig och tjejig kväll! Otroligt uppskattat, något man faktiskt saknar väldigt mycket när man är hemma i Skåne: en kvinnlig bundsförvant att diskutera rollspel, lajv, män, japan och anime med, bland annat. Och att ooh:a sig över skor med. Så, kvällen var helt enkelt underbar, raring!
Skall strax sova: imorgon skall jag på systemet med mamma, ta ett lååååångt bad, gå på personalfest och sedan spela rollspel. Mycket att göra, jag? Någonstans däremellan skall jag även hinna få i mig resten av smörgåstårtan samt lite övrig mat och dryck. Men jag klagar inte, mitt tighta schema gör mig glad och underhållen, och DET är att föredra framför apatisk och uttråkad!
Lotta skulle maila över lite saker hon tagit fasta på angående analysuppgift 4, så skall jag komplettera med vad jag har tänkt på och så vidare, och det är bra! Måste komma ihåg att ringa henne på söndag också – min lista över folk jag skall ringa och lyckönska inför det nya året är snart min kompletta telefonbok i mobiltelefonen (min väldigt rosa, feminina och sööööta mobiltelefon, as it is!)
Jag och Elenaria såg för övrigt på Howl’s Moving Castle och Constantin, två filmer jag redan sett men none the less gillar. Mrrrr, Howl. We like. Vi åt chokladpudding tills vi andades choklad, och vi åt godis och drack. Hon té, jag cola. Nackdel. Å andra sidan ligger jag redan på rätt sida gränsen mellan ett kilo och ett annat, om än bara tre hektogram på den säkra sidan.
Keep on moving, så håller sig nog kilona på sin plats. Jag kan bara beklaga att de inte lade sig på höfter och stuss – jag hade inte haft något emot att vara lite mer baktung för att underlätta för min redan ganska-så-tunga framsida. Brrr, boobies at their best men ibland väger de mer än jag har lust med. (och folk OPERERAR verkligen sådana här storlekar frivilligt! De är galna; gaaaalna, I say!)
Nu skall jag läsa lite i The Dragonlance Chronicles och sedan sova. Imorgon skall jag ringa Simon och pladdra lite – vissa är jag alldeles för dålig på att höra av mig till, och det är sorg och saknad om jag skall vara ärlig. Plus att Simon är en total raring och erbjuder mig bilplats hem – jag slipper alltså konka tunga väskor på och av tåg! PUSS PÅ DIG, om du läser detta. Vi snackar en sann riddare i nöden! <3
Ganska lång post. Enjoy, jag har ju varit ganska dålig på att maxposta här den senaste tiden. Skyller på mycket att göra och lite sömn.
Så… Rollspel.
SL: Så, ni slår läger utanför kryptan. Håller ni vakt?
K: Nej, vi lägger ut lite grus.
SL: Grus?
K: Ja, det knastrar som fan när folk går i det.
…det slutade med att Krister vaknade av ett svärd i magen. Dumma tystknastrande grus.
Yatta yatta, vi är fast på en ö, ingen kan simma, vattnet är fullt av blodiglar och monster.
C: Jag har kvar uttorkningspinnen! Vi bygger en lerbåt och torkar den så kan vi segla vidare sedan!
Alla: Skitbra idé!
SL: Uh… okej…
…vår båt sjönk så fort den lades i vattnet. Dang!
Sedan var vi klara med Drakar och Demoner vid typ nio, och då skulle vi bryta upp och fara hem. Men det var vi alla ganska emot, och plötsligt föddes idén att vi skulle starta en ny äventyrargrupp i Dungeons and Dragons, Dan hade ett äventyr vi kunde spela och plötsligt satt vi i två timmar och skapade nya karaktärer. Jag spelar …”Muränan”, den stenhårda halv-alven som tankar och gör feeeet skada. Ingen vet ”Muränans” riktiga namn, hon går bara under sin pseudonym. Level FJORTON! Fatta vad mighty man är! Jag har tre attacker, jag gör sjukt snygg skada och jag har massor av trevliga feats. Och magiska vapen! Startsumma på level fjorton är 150 000 guld. 150k?! Omg. Fast magisk rustning och magiska vapen kostar en del, så…
Vi slutade spela efter tre i nättras, jag var i säng vid fyra och sov vid halv fem.
Jag kom hem efter rollspelandet vid fyra i morse. Vaknade nyss – en timme försent. Jag uppdaterar er på allt möjligt när jag kommer tillbaka senare – nu skall jag äta, sedan fika med mommo och Inga och därefter gå på stan med mamma. Ikväll skall jag och Elenaria ha filmkväll, men jag har några timmar däremellan då jag hinner berätta om vårt roliga rollspelande och hej och hå.
Puss på er!
Nu är jag sådär DARKNEZZ igen (min ögonskugga heter Darkness, bara det är bevis nog!) med svart hår och klädd helt i svart och yatta yatta.
Niles: I met someone once flying home from college. I got bumped into first class, found myself sitting there next to a positively ravishing woman. She was a bit older and I was trying desperately to be suave, so when she leaned over and suggested we join the Mile High Club, rather than admit I was unfamiliar with the term, I whispered back, ”I really don’t travel enough to make that worthwhile.” God, that was twenty years ago.
[starts to chuckle, then]
Niles: Nope, still can’t laugh about it.
Hoppas att mamma kommer snart. Då skall jag äta lite med henne… Och sedan byta om inför kvällens rollspelande – just nu glider jag runt i jeans och teeshirt, och inte så mycket mer.
Ständig orgasmisk känsla: Za Frûmi – Vrapogat. OMG vad jag älskar orcher!
Nu har jag huvudet täckt av en sörja som minner mig om svart blod. Om en halvtimme skall jag duscha och kommer då att få kroppen dränkt i svart vatten. Mrr, mysigt. Eller inte. Nåväl, back in black och förhoppningsvis blir det bra.
Ser på Extreme Makeover medan jag väntar, jag upphör aldrig att förvånas.
Idag känner jag mig snygg, bortsett från buskiga ögonbryn.
Imorgon skall jag och mommo promenera till Inga och fika lite, och sedan skall jag på stan med mamma. Behöver då införskaffa följande:
Remembah, remembah, remem-BAH!
NP: And One – Tramfrau
Ibland känns det som att min sorg och saknad inte längre gills, för att det finns andra som tampas med än större sorg, än större saknad. Jag vet inte… kanske är det konstigt att inte kunna sluta sakna så förtvivlat efter ett och ett halvt år?
Tänk vad tiden flyger. Tänk vad det ibland känns som en ren evighet sedan jag pratade med Anna, och ibland känns som bara igår. Jag minns fortfarande hennes skratt, men det har börjat blekna nu märker jag. Snart är det borta, och vad har jag då kvar? En bild tagen på henne närapå två månader innan hennes död.
Det hjälper inte. Jag vill fortfarande kunna ringa henne, krama henne, skratta med henne och gräla med henne, för det är sådant man har systrar till. Jag vill att hon skall vara stolt över sin lillasyster, och jag vill visa henne att jag trots allt är stolt över henne.
Kanske är det min idoliserade bild av henne som håller mig uppe? Det faktum att jag kan fabulera ihop en stor piedestal åt henne, se henne som den perfekta systern och vägra se hennes fel och brister – är det det som eldar på min brasa?
I vilket fall som… saknaden är as big as ever. Älsk.