NP: And One – Tramfrau

Ibland känns det som att min sorg och saknad inte längre gills, för att det finns andra som tampas med än större sorg, än större saknad. Jag vet inte… kanske är det konstigt att inte kunna sluta sakna så förtvivlat efter ett och ett halvt år?

Tänk vad tiden flyger. Tänk vad det ibland känns som en ren evighet sedan jag pratade med Anna, och ibland känns som bara igår. Jag minns fortfarande hennes skratt, men det har börjat blekna nu märker jag. Snart är det borta, och vad har jag då kvar? En bild tagen på henne närapå två månader innan hennes död.

Det hjälper inte. Jag vill fortfarande kunna ringa henne, krama henne, skratta med henne och gräla med henne, för det är sådant man har systrar till. Jag vill att hon skall vara stolt över sin lillasyster, och jag vill visa henne att jag trots allt är stolt över henne.

Kanske är det min idoliserade bild av henne som håller mig uppe? Det faktum att jag kan fabulera ihop en stor piedestal åt henne, se henne som den perfekta systern och vägra se hennes fel och brister – är det det som eldar på min brasa?

I vilket fall som… saknaden är as big as ever. Älsk.