Ibland (ofta) skulle jag vilja sätta mig ner och få prata med mitt yngre jag. Den Carina jag var på mellanstadiet, på högstadiet, på gymnasiet. Få ge henne en stor djävla kram, hålla om henne och låta henne gråta ut och sedan berätta för henne att det blir så mycket bättre. Tänk om man hade den chansen? …egentligen har man kanske det. Hon bor ju kvar där inom mig, långt inne i de skrymslen som är alltid höljda i skuggor. Ibland är det hon som tittar ut genom mina ögon, som styr min mun och som tar kontroll över min hjärna.
Jag har väl sagt det här någongång, någonstans förut. När jag var 11 år gammal så ville jag dö. Jag vill inte behöva gå tillbaka till skolan. Jag ville inte behöva träffa de där andra igen. Jag ville inte behöva gråta mig till sömns på nätterna. Men sedan insåg jag att min familj skulle bli ledsen ifall jag tog livet av mig, så jag lät bli. Försökte stå ut istället. Pratade aldrig med dem om det. Varför gjorde jag aldrig det? Jag vet inte. De hade ju kunnat hjälpa. Ge mig styrka. Kramat om mig när skolångesten blev för stor. Istället bar jag allt själv. Inom mig. Långt, långt inom mig. Ville aldrig visa hur jag mådde. Kanske förstod de, kanske misstänkte de vad som försiggick inuti. Jag vet inte det heller. Jag ville bara inte vara till besvär.
Och nu är jag vuxen. För det mesta innebär det att jag har gått vidare från allt det där som gjorde mig så ledsen och gjorde mig så ont. Ibland är det som sagt var på ytan och det som styr mig och mina tankar. Mer och mer sällan tar det sig ut. Jag har familj och vänner och en underbar pojkvän som hjälper mig att må bra. Det är så länge sedan allt hände nu. Det är en hel livstid sedan.
Fast hon behöver fortfarande en kram ibland, den 11-åriga Carina. Men hon är trygg hos mig nu. Jag tar hand om henne, och alla andra versioner av mig som jag bär runt på.
Eh. Det blev väl kanske lite djupt detta. Jag vet inte. Jag ville bara säga något om det. Hur det fungerar ibland. Erm.