Jag är så enormt mycket mer stressad än vad jag tror att jag är. På ytan ser allt bra ut, men när jag börjar pilla lite på skalet och det spricker lite så ser jag alldeles för många stressmoment som just nu får mig att sova dåligt, må dåligt och vara dålig. Jag är inte på topp, jag presterar långt under min potential och jag vill nog egentligen mest bara krypa ihop i en liten boll och gråta. Men det får lösa sig. Jag skall göra en lista över alla tusentals saker som skall fixas inom de närmaste tre veckorna och sedan försöka få till en bra plan över hur jag skall lyckas ordna med allt. Jag är bara lite orolig att jag kommer att släppa allt och gå in i apati här, som vanligt är när jag blir för stressad. Men andas. Andas. Skriv lista, följ lista, håll fast i vettet. Typ så.

Igår skickade Fredrik mig ett gäng bilder på sin son, min brorson. Vilket sött barn! Bilden på när han var nyfödd var fin men det är ju svårt att se hur han ser ut när han är röd och skrynklig, men nu så! Och jag är avundsjuk. Jag vill ju också! Det kommer i sinom tid, men ååh. Jag vet inte. Jag saknar. Majoriteten av de jag har koll på från skoltiden har barn och/eller är gifta redan. Jag känner avundsjukan bita sig fast i mig fast jag inte vill låta den. Jag har ju det bra! Jag har ett jättebra jobb och en jättebra pojkvän som jag älskar, så varför måste jag tvunget jämföra mig med andra då? Jag är inte gammal. Jag har flera år kvar på mig att skaffa barn innan det är ”för sent”.

Jag får jobba lite på det där. Bort med alla monster nu. Sjas!

För övrigt: Det är FREDAG idag. Inte tisdag. Okej? Okej.