Foto: Benny Tillberg

Jag hade en massa idéer om vad jag ville skriva här idag, om mig och om honom och om oss. Just nu står det ganska still dock, jag vet inte ens var jag skall börja eller hur jag skall formulera mig. Låt oss bara kortfattat och inledningsvis säga att jag älskar den här mannen något så galet. Han får mig att må bra och jag är så sjukt lycklig att han är en del av mitt liv.

Det är oerhört jobbigt att vi fortfarande inte bor tillsammans. Att det kostar stora mängder pengar och en djävla massa tid varje vecka för att vi skall hinna ses i två dagar innan det är dags för den ena att åka hem igen. Det sliter och förtär och det får oss båda två att må mindre bra, för även fast vi kanske har det bättre än många andra som har LDR och bor ÄNNU längre ifrån varandra så gör det ju det inte enklare för oss. Jag är ju inte mindre frusen för att någon frusit till döds på en bergstopp, osv.

Är det värt det? All tid, alla pengar, alla tårar och all frustration? Ja. Utan en sekunds djävla tvekan, det är värt allt och lite till att få älska honom och bli älskad av honom. Hade vi spolat tillbaka tiden och jag hade haft möjligheten att välja en annan riktning i det här hade jag fortfarande valt samma.

Han är en så vacker människa. Han får mig att skratta. Han får mig att skratta även fast han inte ens är där, jag kan inte ens räkna antalet gånger jag har kommit att tänka på något han sagt eller gjort som får mig att dra på smilbanden så att jag ler som en idiot. Och ibland saknar jag så att allt bara stormar och förtvivlar och sliter, men han är ju egentligen aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Jag älskar honom något så fruktansvärt, och jag hoppas att jag kommer att få anledning till att fortsätta skriva de här en-gång-om-året-inläggen under resten av mitt liv. Om oss. Om vårt och våra och vad vi gör.

Tre år tillsammans. Jag älskar dig, Martin ♥♥♥