27-30/7
Inlajv! Jag orkar inte riktigt försöka skilja på vad som hände dag för dag, såvida det inte är något som behöver poängteras att det skedde vid ett visst tillfälle.
Vi vaknade inlajv, det är enklast så. Man kan börja på given signal mitt under dagen om man vill, men det känns så konstlat och stelt, så jag föredrar när det börjar i samma sekund man slår på ögonen på morgonen.
Vi fick en hel del gäster i mässen första dagen, vilket bådade gott tyckte vi. Passade även på att smita iväg till en sjö och nakenbada lite, och på köpet skrämma livet ur någon stackars karl som dragit sig dit och kanske hoppats på lite ensamhet. Istället fick han tre fnittrande, nakna flickor som stod i vattnet och skrek eftersom vattnet var kallt, brunt och fullt av sniglar och fiskar. Ew. Man blev för övrigt inte ren av vattnet, istället såg man ut att vara hårigare än NÅGONSIN eftersom alla små hårstrån som i vanliga fall inte syns helt plötsligt var mörkbruna. Dubbel-ew.
Kände första dagen att jag inte riktigt gick fullt ut, vilket jag försökte åtgärda andra dagen. Jag höll mig själv tillbaka på grund av mitt kontrollbehov, helt enkelt. Försökte därmed släppa kontrollen lite när jag vaknade dag två, och lyckades väl någorlunda i alla fall. Dag två fick vi springa ut med vatten till utposterna, vilket var skönt. Hade ingen lust att sitta fast i lägret hela lajvet, det var ju inte precis något som hände där. Första natten gick jag ut med paj och cider till de som spenderat hela eftermiddag åt att bygga ett torn på mittenutposten, det var kul.
Jag har ju som plan att NÅGONGÅNG på lajv bli kidnappad/bortrövad/whatever, men det går inte så bra med det. Trots all tid jag spenderade ensam och obeväpnad på öde skogsvägar så var jag tydligen lika trygg som om jag sovit i ett vapenförråd med låsta dörrar. Pah!
Mina fötter var väl inte sådär jätteglada över att springa runt till alla utposter med vatten, men vad fan. Det slog att sitta i ett övergivet mässtält och halvsova :P
Fick även hjälpa till med att släpa tillbaka de skadade till lägret, och försöka hålla deras humör uppe när livet såg ut att rinna bort.
Sista heldagen (fredagen) spenderades också åt att bära ut vatten, även fast jag i ärlighetens namn mest låg och sov, haha. På kvällen drog Odelia i sig en hel flaska sprit och var därmed ett alltför lätt byte när kanonjärerna/artilleriet kom dragande med sitt kontrakt och lockade ut henne på dåligheter. Därmed står numera Odelia Brunner med på kontraktet för Der Zorn Rudigers, och det var väl mer eller mindre min dödsdom jag skrev under på ;) Hamnar man på det kontraktet har man mindre än två år kvar i livet, oops.
Så. Dagen därpå hann jag knappt äta frukost (drog mig i sängen liiiite för länge på morgonen, hepp!) för plötsligt var det uppställning. Eftersom Odelia nu var kanonjär så fick jag ju självklart vara med och ställa upp, tillsammans med den enda andra kanonjären som orkat sig upp. Han manade på mig att stå i främsta ledet så att han stod bakom mig. Under uppställningen uppmärksammade profossen resten av armén på att de som jobbade för Rudiger hade slagit ihjäl en av de sina och att de skulle hängas för detta. Eh, liten klump jag fick i magen där? Jag kom ju in i besättningen långt efter de andra dödat honom, men jag räknades ju ändå som besättning nu.
Vi skulle i alla fall dra i strid mot cordoverna nu, så rättegång gällande mordet skulle hållas efter. Okej. Jag kommer alltså antingen bli hängd för ett mord jag inte är inblandad i, guilty by association, eller så kommer jag att dö i striden.
Jag fick lite snabblektion i hur kanonen fungerade, vilket mest gick ut på att ”dör du inte av det ena så dör du av det andra”, mer eller mindre. Charmigt. På med kläderna sedan, jag stod ju fortfarande i pyjamas, och så ut i strid. Kände mig mest i vägen men gjorde så gott jag kunde för att underlätta för de andra kanonjärerna, vilket tydligen föll i god jord då de ansåg att jag hade gjort ett bra arbete och även berättade detta för mig off :)
Gillet vann så klart slutstriden, och sedan drog vi tillbaka kanonen till vårt läger när vi vägrade ställa upp och arkebusera krigsfångar med kanonsalva. Sedan var lajvet slut.
The end.
Eller ja. Sedan var det efterlajvsfest på lördagen, jag blev av med min skjuts in till Linköping eftersom Leo och Alex var tvugna att åka ett dygn tidigare då Alex hade ont i ryggen och inte kunde ligga illa längre, och vi som stannade kvar på området festade till hårdrock och annan trevlig musik. Natten var skitkall eftersom jag fick skicka tillbaka hälften av mina filtar med Leo, så sov knappt något innan solen gick upp och värmde på. Fyfan.
Sedan fick jag skjuts in till Linköping sådär på väldigt kort varsel så hann inte ens säga hejdå till folk innan jag for in. Vi åt lunch på IKEA och jag har nog aldrig ätit så goda köttbullar tidigare ;)
Och sedan kom jag hem. Till en nystädad lägenhet och en kramgo Nathaniel som saknat mig.
The end, 2.