Väldigt konstig dröm som hela tiden gränsade till mardröm. Obehaglig som sjutton. Vi var Astartes. Det var någon kombination av lajv, rollspel och verklighet, så vi sprang runt och var våra roller. Vi var hela tiden tvugna att lämna folk bakom oss, världen var på väg att gå under eller bli överfallen eller liknande, så när vi satt oss i vår lilla båt på floden för att åka vidare (”båten” var helt fyrkantig och såg ut att vara gjord av korgmaterial) så var det en kille som inte hann med. Han skrek efter oss och vi låtsades först inte höra honom, men det var så hjärteslitande att höra hans förtvivlan att ha blivit kvarlämnad att ledaren (Big?) till slut vände tillbaka för att hämta honom. Båten skrapade nu mot flodbotten eftersom vi var för tunga, och de var alla missnöjda att den extra killen nu var med. Jag behövde inte oroa mig, för jag vägde minst.
Vi kom in till stan, som var området runt Bingebyhallen. Vi skulle dela på oss för att scanna området – nu hade vi plötsligt inte rustning på oss längre utan sprang runt som vi vanligtvis är klädda och som oss själva, inte som våra Astartes. Jag sprang först iväg med två stycken bort mot snällkiosken, och en av de två var killen som blev kvarlämnad tidigare. Den andre, som var med i spelgruppen, bad mig att gå tillbaka för att hjälpa den andra halvan av gruppen. Jag var inte direkt nöjd över att behöva ta mig tillbaka den sträckan ensam, man visste ju aldrig när faran var över oss, men jag sprang tillbaka ändå. Det var underförstått att han som inte tillhörde gruppen skulle bli dödad, och jag ville inte vara vittne till det.
Tillbaka vid Bingebyhallen satt vår ledare och försökte laga båten, men blev hela tiden påhoppad av folk som ville åka med. Folk anföll honom, och en liten pojke blev stucken i halsen med ett svärd när han försökte hjälpa vår ledare. Jag skuttade bort till honom och kollade att han var någorlunda OK, och gav honom en helande injektion med min nartheticum (jag har INGEN aning hur det stavas :D). Just nu hade jag på mig en gul/röd-randig tröja och var ganska poppig, och jag fnissade lite åt att vi låtsades vara Astartes. Men trots att jag hade svårt att hålla masken och allvaret uppe så visste jag att vi alla var i så djävla stor fara om vi inte kom vidare här ifrån.

Men då ringde väckarklockan. Djävla wall of text där, men det är så detaljerat jag minns. Eller ja, jag minns ju andra saker, men inte som tillför någon substans till min redan för stora wall of text.

Unrelated note: Vi skall grilla och spela rollspel imorgon. Deathwatch, om ni undrar. Håhå jaja. Bortsett från det så vet jag inte varifrån jag kan ha hämtat inspiration till den där galenskapen, mer än att jag skall på lajv i juli.

Såhär blå var jag igår, först på jobb och sedan när vi gick ut och åt med pappa: