What is tiny, red and doesn’t give a *beep*?

Vaknade tio istället för åtta. Varför skulle jag vakna åtta? För att vi har möte i skolan tio. För tolv minuter sedan, alltså. Skickade iväg mitt material till dem iaf, nu skall jag klä mig snabbt som en gnu och sedan skall jag susa till tåget som aldrig förr.
Det var i alla fall skönt att få sova ut! Det behövde jag, även fast jag drömde konstiga saker… Det var ingen mardröm, men det var ju ingen sjukt bra dröm heller. Mest förvirrande, som vanligt.

Så, kläder smink hår väska och wheeee till skolan. Argh.

(rätt svar på frågan i titeln är ju självfallet min mobil, om vägrade ringa i tid i morse ;))

Som vanligt får han mig på rätt köl. Det känns mycket bättre nu. <3

Förvisso åt vi det i lördags…

…men han är så söt när han ringer och säger
”vad skall vi äta ikväll? jag blev så sugen på pannkakor!”
”men du har ju sagt att du inte gillar pannkakor?”
”jo jag vet, men dina är ju så goda, jag var så sugen”

<3

Försöker få ihop en panda i illustrator. Vilket skit. Jag kan verkligen inte visualisera hur jag skall göra, alls.
Jag mår illa, jag har fruktansvärt ont i ryggen (mensvärk?) och jag vill bara gråta. Jag är seriös. Jag är 24 år gammal och jag vill gråta som en fyraåring tills alla djävla tårar är slut så att jag slipper gråta mer.

Det känns bara så satans hopplöst. Jag försöker hålla humöret uppe men Nath hörde i telefonen att jag lät ledsen. Jag sade nej, jag vill inte att han oroar sig på vägen hem. Fast jag misstänker att jag kommer att börja böla när han väl är hemma. Som ett barn som slår sig: man håller tårarna inne tills man cyklat den där kvarten hem, och när man kommit innanför dörren och får syn på mamma börjar man gråta som aldrig förr.

Jag bara hatar att vara såhär dålig. Det finns liksom ingen djävla lösning på det, jag är bara för djävla korkad för att klara det här och det gör ont. Jag hatar att bli såhär djävla emo också, men vad skall jag göra då? Låtsas som ingenting? Jag vet inte.

Och så hatar jag så förtvivlat mycket att de där jag inte alls kan känna respekt för beroende på hur de beter sig är så mycket bättre än mig på ALLT.

…Soda söker pizzabagare/kökspersonal. Hade jag inte vetat hur jag reagerar på mjöl hade jag nog sökt. Allvarligt.

Det är bara så djävla skit att hitta något som verkar kul, något som kan ta en i rätt riktning, och så börjar man hoppas. Jag vet ju att jag aldrig skall vara så positiv, att jag inte skall hoppas, för det är när jag hoppas som jag blir ledsen, för det blir aldrig BRA. Det är bara Nathaniel som är bra, han är enda gången jag verkligen lyckats.
Det är ju inte som att jag inte försöker? Jag kämpar så hårt det bara går, jag stressar för att få klart allt och jag sover dåligt eftersom jag är så stressad. Jag vill ju så gärna göra bra, men det blir bara skit, vecka efter vecka. En sak har gått bra hittills, men vad hjälper det? Jag ligger efter på allt annat. Skit. Djävla mig, jag blir så trött på det.

Nu skall jag återgå till min panda som mest liknar ett djävla roadkill. Mycket svordomar i den här posten, men det är väl så det blir, antar jag.

Men jag vet ju hur det går för min vilja den är svag; redan nästa dag så tänker jag ”kanske idag?”

Det är inte kul längre. Jag vill bara gråta och gömma mig.

Jag mår illa för att jag oroar mig och stressar och jag börjar få ångest, och jag vet inte vad jag skall göra. Det blir ju bara skit av allt.

Jag får prata med Nathaniel när han kommer hem och se vad jag skall ta mig till… Det är inte alls lika enkelt för mig som för alla andra. Jag är ett djävla unikum på det sämsta sättet. Kan ingen bara komma och rädda mig? :(

(rubriken är för övrigt refrängen ur ”Jag sitter på ett värdshus” av Sorkar och Strängar…)

Jag hatar att ta sjutåget. Och jag hatar att börja åtta, eftersom det innebär att jag måste gå upp sex. Urgh. Fyra timmar matte/fysik idag, ouch?

Började gråta när jag såg på Scrubs igår. Det handlade om döden, och jag fick upp Annas begravning i färskt minne igen och fick samma panik en gång till. Jag vill inte gå in djupare på vad som hände i avsnittet  för det är en spoiler, men… usch. Nath snyftade också, av andra anledningar, men slutade abrupt när han såg hur upprörd jag var och höll om mig en bra stund. Jag känner mig som en fjant, men samtidigt så har jag ju en vettig anledning till det. Jag saknar henne bara så djävla mycket.

Drömde förvirrande drömmar i mystiska skogar. Musikal, otrohet och stora monstermän med yxor som hotar att hugga mig. Vi skulle uppträda, jag glömde alla mina repliker, men jag vaknade innan det var vår tur. Mamma jobbade i affären, jag tuggade ett tuggummi som var större än en jawbreaker (typ äpplestort) och allt var bara skumt.

Nu skall jag leta rätt på en tröja av något slag och sedan försöka förbereda mig mentalt inför att ta sjutåget. Sjutåg och femtåg suger (17:00-tåg, alltså) eftersom det är de tågen alla tar till och från jobbet tydligen.

Ibland känner jag mig som världens minsta människa.
Jag låg bredvid en sött sovande Nathaniel och lät tankarna flyga fritt, och gled sakta men säkert in på ämnet människor och mig. Ja, främst började jag tänka på en person jag var väldigt nära vän med för lite över ett år sedan, dock en person jag bara hade kontakt med via internet och sms. Och jag tänkte att jag skulle vilja höra av mig till honom, fråga hur han mår och ta reda på varför han helt plötsligt bröt all kontakt med mig… Men sedan insåg jag att han förmodligen inte skulle minnas vem jag är.
Jag gör inget intryck hos folk. Jag är en sådan där liten och tyst sak som försynt smyger ur huvudet på folk efter att de har träffat mig.

I somras har jag sett både gamla ragg, vänner och klasskamrater, men inte hälsat på en enda. Främsta anledningen: jag är livrädd att de skall titta förvirrat på mig och säga ”Förlåt, men vem är du?”. Inte för att jag har bytt utseende sedan dess (långt svart hår vs. relativt kort blont hår är en bra start) utan helt enkelt för att jag aldrig gjorde tillräckligt mycket intryck för att hålla mig kvar hos dem som ett irrande minne fram tills nu.

Herregud, jag minns folk jag var vän med när jag var 12, pojkvänner jag hade när jag var 10 och folk jag beundrade när jag var till och med yngre, och inte en enda av dem skulle idag säga ”Ah, Carina Hellberg! Jag minns dig så väl!”

Jag var ihop med Patrick i två år, men skulle jag gå fram till honom på gatan och hälsa när jag såg honom, skulle han inte veta vem jag är.
Jag vet att det finns ett fåtal människor som minns mig, men å andra sidan är majoriteten av dem sådana jag samtalar med via msn eller liknande relativt ofta. Alla de där andra… nej.

Apan känner alla men ingen känner apan. Det är min version av det gamla ordspråket. Är jag verkligen så fruktansvärt ointressant? Jag har alltid sett mig själv som exceptionell och rolig, men allt talar ju emot mig på den här punkten. Ingen har någonsin kommit fram till mig och sagt ”Men det är ju du!”

Jag tror inte ens att personen som ”utnyttjade”* mig för två år sedan har ägnat mig en enda tanke sedan dess, och då var han till och med en vän fram tills att det skedde.
Så liten är jag i världen.

Nu skall jag krypa ner hos min varme man igen, och försöka glömma hur liten och trist jag är.

*Ordvalet kanske får mig att tänka mindre på det som skedde?