Men jag vet ju hur det går för min vilja den är svag; redan nästa dag så tänker jag ”kanske idag?”

Det är inte kul längre. Jag vill bara gråta och gömma mig.

Jag mår illa för att jag oroar mig och stressar och jag börjar få ångest, och jag vet inte vad jag skall göra. Det blir ju bara skit av allt.

Jag får prata med Nathaniel när han kommer hem och se vad jag skall ta mig till… Det är inte alls lika enkelt för mig som för alla andra. Jag är ett djävla unikum på det sämsta sättet. Kan ingen bara komma och rädda mig? :(

(rubriken är för övrigt refrängen ur ”Jag sitter på ett värdshus” av Sorkar och Strängar…)