Jag stör mig enormt på amerikanskt tal i filmer om Tyskland. Allt för många filmer faller på det: De må vara bra regisserade, ha en intressant story och duktiga aktörer, men när de öppnar käften, iklädda sina Totenkopf-uniformer, och en harang på ren amerikansk accent flödar ut… Stämningen förstörs totalt. Varför blandar de så gärna tyska och amerikanska? De kan stolt säga ”Heil Hitler” med tyskt uttal, men resten av deras tal är så genomamerikanskt att det finns inte.

Detsamma gäller ju i Phantom of the Opera. La Carlotta bryter bra på italienska, men alla andra pratar ren engelska/amerikanska. Eh, Opera L’populaire (eller hur den nu heter) ligger ju i Paris, så skall hon bryta på italienska borde väl de andra bryta på franska?

Småsaker, jag vet. Jag hänger upp mig på allt för många småsaker.

Andra titlar att se fram emot:

• Alice – Baserad på American McGee’s Alice *klick*
  Fast jag stör mig som fan på att det är Gellar som skall spela Alice :(

• Dragonlance – Baserad på böckena av Margaret Weis och Tracy Hickman *klick*
  Den här tror jag kan bli riktigt bra! Jag har sett lite concept art, och det ser grymt ut! <3

• Sweeney Todd – Ny film av Tim Burton, med Bonham Carter och Depp *klick*
  ^{Det är en musikal/thriller/deckare, och det är Johnny Depp. Hallå? Det kan ju inte bli annat än rart :)}
  

Att andas genom näsan är som att spruta eld. Det gör ont. Det är varmt. Det är obehagligt.
Nu skall jag äta och läsa Get Fuzzy, och sedan skall jag bädda ner mig i sängen och se på nazifilmer. Jag är inte så rolig idag. Blir ni uttråkade av dagens inlägg kan ni ju gräva runt lite i arkivet, någonstans måste det ju stå något kul.

Jag hyrde två nazirullar.

• Konspirationen (*klick*)
• Führerns Elit (*klick*)

Detta i samband med den lista över böcker jag publicerade igår (*klick*) kan säkert se märkligt ut i vissa ögon, men jag stör mig på att jag måste försvara ett intresse. Jag är inte mer nazist än jag har blå ögon, så stupida kommentarer undanbedes.

Återkommer med recensioner på filmerna när jag sett dem, tänkte jag.

Stephen Kings Cell i verkligheten? :)

THERE’S A REASON CELL RHYMES WITH HELL.

On October 1, God is in His heaven, the stock market stands at 10,140, most of the planes are on time, and Clayton Riddell, an artist from Maine, is almost bouncing up Boylston Street in Boston. He’s just landed a comic book deal that might finally enable him to support his family by making art instead of teaching it. He’s already picked up a small (but expensive!) gift for his long-suffering wife, and he knows just what he’ll get for his boy Johnny. Why not a little treat for himself? Clay’s feeling good about the future.

That changes in a hurry. The cause of the devastation is a phenomenon that will come to be known as The Pulse, and the delivery method is a cell phone. Everyone’s cell phone. Clay and the few desperate survivors who join him suddenly find themselves in the pitch-black night of civilization’s darkest age, surrounded by chaos, carnage, and a human horde that has been reduced to its basest nature…and then begins to evolve.

There’s really no escaping this nightmare. But for Clay, an arrow points home to Maine, and as he and his fellow refugees make their harrowing journey north they begin to see crude signs confirming their direction: KASHWAK=NO-FO. A promise, perhaps. Or a threat…

There are one hundred and ninety-three million cell phones in the United States alone. Who doesn’t have one? Stephen King’s utterly gripping, gory, and fascinating novel doesn’t just ask the question ”Can you hear me now?” It answers it with a vengeance.
…fast okej, kanske inte RIKTIGT samma. Men ändå. :P

Vaken igen. Efter tre timmars sömn/icke sömn ger jag upp och går nu upp. Chattar lite med Greg, och funderar på att gå till affären. Jag behöver stasha lite mat. Något att äta inför kvällen. Och jag är dödligt sugen på limpmacka med makrill. Bröd, och så något jag kan laga till ifall jag orkar äta varm mat… och så vill jag ha mjölk, och kanske lite glass. Jag har fyrahundra spänn att klara mig på, det kommer man långt på.

Det gör lite ont bakom mitt ena öra. Och så har jag TEH BEDHEAD med håret stående åt fyra vilda håll. Fördel med att bo ensam när man är sjuk: Man behöver inte visa upp sitt sjuksvullna, hårstående, fula jag! (fast går jag till affären så har jag ju inget val… hm… det får bli rånarhuva och cowboyrånarnäsduk!)

Jag tycker inte om att sova bort halva dagarna. Jag ville ju städa idag! Kanske blir jag piggare om jag får i mig mina makrill-limpor, så orkar jag kanske städa lite sedan. Om inte annat så i alla fall städa av bokhyllan och plocka bort all tvätt jag råkat sprida omkring mig…

Vi får se.