Kom in på att diskutera läsning med en vän. Han läser inte alls. Nathaniel surar på mig för att hela min halva av sängen är full av böcker och seriealbum; jag äter böcker och andas musik. Jag har läst så länge jag kan minnas. Under min uppväxt läste jag fem-sex böcker i veckan. Jag har böcker jag har läst fler gånger än jag kan räkna, jag har serier jag närapå gråter när jag läser ut för att det känns så fruktansvärt att ta avsked av något man betraktat som en vän… Kanske är jag konstig. På så många sätt skiljer jag mig från andra, jag vet att vissa av mina tankegångar är fullständigt onaturliga och att folk inte alls förstår vad jag försöker ha sagt ibland. Men jag vet ju också att det finns mängder av folk som betraktar böcker på samma sätt som jag. Jag fyller mina hyllor här hemma med böcker, filmer och musik. Nuförtiden främst böcker, eftersom de andra tingen går att få tag på även elektroniskt… Jag skulle dock aldrig få för mig att läsa en bok på en skärm. Doften av en ny bok, tyngden av att hålla i den, möjligheten att sätta sig precis var som helst och läsa, stänga av verkligheten… Det vill jag aldrig byta bort.

Min mamma slukar böcker. Min mommo slukar böcker. Min syster läste en hel del, min yngsta bror tog efter mig och lånade ofta mina böcker. Jag har favoriter som är så söndertummade att man knappt vågar ta i dem av oro att de skall falla isär. Jag läste om DET härommånaden, och kände samma sak jag känner varje gång. Det finns så mycket känslor i läsning, känslor jag delar eller beundrar eller fruktar. Kanske också en viss önskan om att få vara någon annan, leva ett annat liv. Böcker kan ta mig ut på havet, under jorden, upp till solen, djupt in i skogarna. Vad annat kan ge mig tillfredsställelsen man får av ett hisnande äventyr? Jag kommer aldrig att göra sådana saker i verkligheten. Vissa ting finns bara i sagor, vissa händelser är för otroliga för att någonsin kunna inträffa.

Jag babblar. Men det är lite grann som med rollspel; man söker sig till karaktärer som man antingen liknar sig vid, eller som man kanske skulle vilja vara mer som, eller som bara fascinerar en ändå. Mrrp. Jag läser just nu Witch Hunter-triologin om Mathias Thulmann för att lära mig att vara en bättre witch hunter (till WHFRPG). Efter det blir det kanske lite Robin Hobb, jag har hela två serier av henne jag inte har hunnit insupa än. Kanske sätter mig i min läsfåtölj, tänder en miljard ljus och försvinner in i en annan värld ett tag. På många sätt kan det ju slå den här världen, som just nu bara får mig att känna mig liten och ynklig.

Vi säger så. (pladder pladder, detta inlägg är dåligt skrivet och utan sammanhang, men skitsamma)

Jag tror jag ger upp. Dagarna den här veckan går bara åt värre och värre. Fler och fler sjuka/frånvarande, mer kaos på slingan, mindre enkelt att hålla fokus och jag känner att jag börjar gå i stycken. För en person med såpass mycket kontrollbehov som jag har så är det fruktansvärt jobbigt att ha så lite kontroll. Lyckligtvis har nu mer än halva veckan gått, och snart är det helg. Förvisso kommer väl även helgen att flyga förbi innan man ens hunnit landa, men jag hoppas ändå på en stunds lugn och ro. Skall försöka bli 80 på shamanen och leka med henne, kanske även lurar på att gå ut och ta en öl eller något. Någon form av afterwork hade varit uppskattat…

Sitter här med ett glas cola. Jag behöver sockerchocken. Jag gillar egentligen itne ens cola längre.  Det är nog snarare vanans makt som får en att greppa efter en cola i butiken. Egentligen dricker jag ju bara cola numera om det är alkohol i den (mina coladrinkar äger! folk vågar ju knappt dricka dem numera, tihi) eller om det inte finns något alternativ, annars är jag väldigt trött på cola och läsk av alla de slag. Jag är inte ens särskilt förtjust i socker längre… Det var mer när man var ung som man kunde leva på godis. Nu äter jag ett par bitar och sedan tröttnar jag direkt. Jag antar att det innebär att jag har blivit vuxen, när man inte längre klarar av att injicera socker.

Jag känner mig väldigt reflekterande idag. Reflekterar över mig själv, försöker hitta något stabilt att hålla fast i. Jag har den senaste tiden pushat ett par karaktärsdrag jag egentligen hade velat hålla mer i skymundan… De där lite mörkare sidorna, helt enkelt. Inget som någon annan förmodligen ens märkt, men jag känner mig själv för väl för att kunna ignorera att det sitter en liten demon i mig just nu och får mig att dra i trådar jag borde ha gjort av med för länge sedan. För många olika saker som spelar in, och då hamnar man ibland på de där lite farligare ställena i labyrinten. Vänta bara tills jag släpper fram manticoran.

Kollar på lag till Bloodbowl. Ja, det kanske blir så att jag börjar spela ändå. Hittade ett par lag som såg ut att vara väldigt kul att måla, vi börjar där. Skall även måla hela Minis chaoslag, så det är nog steg ett. Blir kul att komma igång och få pyssla lite mer, ha något att göra bortsett från att hänga vid datorn. Och på söndag kväll skall vi börja med WHFRPG , skall bli kul. Bortsett från Bäver så har jag inte spelat med någon i den gruppen. Får se ifall det blir samma gamla visa eller om det faktiskt blir som Nath säger; inget backstabbande. Jag är så van vid att spela med backstabbers och intrigkåta snubbar att jag inte längre tror på rollspel utan drama och ränker ;)

Ding! Shamanen är 77. Så nära och så långt borta.

Tyskarna har det bästa ordet för onsdag: Mittwoch – mitt i veckan.