Kom in på att diskutera läsning med en vän. Han läser inte alls. Nathaniel surar på mig för att hela min halva av sängen är full av böcker och seriealbum; jag äter böcker och andas musik. Jag har läst så länge jag kan minnas. Under min uppväxt läste jag fem-sex böcker i veckan. Jag har böcker jag har läst fler gånger än jag kan räkna, jag har serier jag närapå gråter när jag läser ut för att det känns så fruktansvärt att ta avsked av något man betraktat som en vän… Kanske är jag konstig. På så många sätt skiljer jag mig från andra, jag vet att vissa av mina tankegångar är fullständigt onaturliga och att folk inte alls förstår vad jag försöker ha sagt ibland. Men jag vet ju också att det finns mängder av folk som betraktar böcker på samma sätt som jag. Jag fyller mina hyllor här hemma med böcker, filmer och musik. Nuförtiden främst böcker, eftersom de andra tingen går att få tag på även elektroniskt… Jag skulle dock aldrig få för mig att läsa en bok på en skärm. Doften av en ny bok, tyngden av att hålla i den, möjligheten att sätta sig precis var som helst och läsa, stänga av verkligheten… Det vill jag aldrig byta bort.

Min mamma slukar böcker. Min mommo slukar böcker. Min syster läste en hel del, min yngsta bror tog efter mig och lånade ofta mina böcker. Jag har favoriter som är så söndertummade att man knappt vågar ta i dem av oro att de skall falla isär. Jag läste om DET härommånaden, och kände samma sak jag känner varje gång. Det finns så mycket känslor i läsning, känslor jag delar eller beundrar eller fruktar. Kanske också en viss önskan om att få vara någon annan, leva ett annat liv. Böcker kan ta mig ut på havet, under jorden, upp till solen, djupt in i skogarna. Vad annat kan ge mig tillfredsställelsen man får av ett hisnande äventyr? Jag kommer aldrig att göra sådana saker i verkligheten. Vissa ting finns bara i sagor, vissa händelser är för otroliga för att någonsin kunna inträffa.

Jag babblar. Men det är lite grann som med rollspel; man söker sig till karaktärer som man antingen liknar sig vid, eller som man kanske skulle vilja vara mer som, eller som bara fascinerar en ändå. Mrrp. Jag läser just nu Witch Hunter-triologin om Mathias Thulmann för att lära mig att vara en bättre witch hunter (till WHFRPG). Efter det blir det kanske lite Robin Hobb, jag har hela två serier av henne jag inte har hunnit insupa än. Kanske sätter mig i min läsfåtölj, tänder en miljard ljus och försvinner in i en annan värld ett tag. På många sätt kan det ju slå den här världen, som just nu bara får mig att känna mig liten och ynklig.

Vi säger så. (pladder pladder, detta inlägg är dåligt skrivet och utan sammanhang, men skitsamma)