Men dang nabbit också! Seriöst, här hittar man en sjukt bra julklapp att lysa upp sin älskades jul med, och vad händer? Den kommer att levereras samma dag jag far till vinterön. Hallå? Med min tur innebär detta inte att den levereras sådär lägligt runt tiosnåret på förmiddagen, utan förmodligen en vacker timme efter att jag har placerat min bum på bussen mot Ängelholms flygplats. I ren panik mailade jag Kärleksmonster för att säga att om han var tvungen att ta emot paketet får han banne mig hålla nyfikenheten i styr och inte alls snegla på paketet ens om livet hängde på det!
Har jag tur i oturen ringer de mig, säger ”Halloj där, Zombie! Är du hemma och kan ta emot en leverans?” och jag kan förklara läget för dem; paketet är till min zambo, snälla pula in det på Ica och lämna en avi så trallar jag dit och hämtar det så snart jag lämnat gotländsk mark, pretty please.” Det hade varit stabilt och bra. Det handlar ju inte alls om att jag inte skulle lita på Zombiezambon, utan helt enkelt att hur kul är det egentligen att få skriva på sin egen julklappsföljesedel? Det lär ju stå eller gå att antyda av märket/paketet/leverantören vad det är för något.

Världen vill förstöra mina julklappsidéer. LET’S SPRÄNG IT!

Angående julklappar åt andra hållet:
I inlägget före detta publicerade jag min önskelista. Vad mer jag önskar mig som inte står på listan är Frasier säsong 10 och 11 samt en cykel. Kanske en ny mobiltelefon, men hittar banne mig ingen jag riktigt gillar. Får se ifall jag kanske skulle kunna få en mobiltelefon i 24-årspresent.

Apropå presenter, är det sant att folk tycker att det är helt stört om man önskar sig inflyttningspresenter till inflyttningsfesten? Jag trodde grejen med inflyttningsfester var att man skulle ge folk en gåva för lyckat boende yatta yatta. Vi önskar oss lakan, men Älsktrollet säger att folk inte alls tänker ge oss något. Jag har alltid med mig presenter när jag går bort, det blir ju trevligare så. Och när jag hade inflyttningsfest i Visby fick jag massor av bra saker. Hm… Jaja, så länge folk inte skitar ner lägenheten så. :/
Jag tänker ändå önska mig lakan :(

Köpte lite mer julklappar idag efter jobbet. Trött i kroppen efter tung dag på jobbet (as usual) samt långpromenad fram och tillbaka till GW Store (med litet stopp i Gallerian på vägen). Allmänt dregel, först på Åhléns över deras underbara julkulor, och sedan på GW över typ …allt. Vi hade tänkt köpa Vampire-lekar, men de hade inga hemma. Jäsiken!

Såg på Top Model, vilket jag egentligen inte gillar på svenska. Vendela Kirsebom verkar helt körd, och ikväll så behöll de den enda av dem som är ruggigt …well… osnygg. Varför inte behålla den som i alla fall var någorlunda söt av dem, istället? Märkliga människor. Jag saknar ändå amerikanska Top Model, enda dokusåpan värd att se. Snygga bilder och roliga intriger.
I alla fall. Imorgon är det Lyxfällan och mys på soffan igen, och på fredag skall vi ha besök. Lördag blir det städa lägenhet i Kävlinge och söndag julbak så hinner jag med det innan jag far hem över jul :)

Nu kom en naken man och klappade på mig så nu skall jag sluta skriva och kika lite på honom istället. Hoho :3

Någongång vid elva gick jag till sängs, vid tolv vaknade jag och reagerade på avsaknaden av varm manskropp vid min sida, och den totala tystnaden i lägenheten. Skickade ett sms, och plötsligt stod han vid fotändan. Efter lite äventyrande i storrummet (vi var på jakt efter något som luktar konstigt därinne, men kan inte för våra liv hitta något) kröp vi tillsammans ner i sängens värme igen. Nästipp mot nästipp, ibland ihopsmälta ryggradar och delad hud, låg vi någon timme och pratade. Om oss, framtiden, om vad vi tycker och vill och uppskattar hos den andre. Sedan somnade vi båda leende, med våra armar och ben slingrade om varandra.

Idag skall jag jobba igen. Det blir femte passet den här månaden; ypperligt! Blir lite slantar i julkassan :)
Jobba är kul: Jag har något att göra, jag får socialisera lite, jag tjänar pengar och jag känner lite människovärde. Enda nackdelen (bortsett från saker jag råkar störa mig på, samt en väldigt värkande kropp vid hemgång) är att jag inte kan äta lunch med Kärleksmonster. Vi äter ju alltid lunch tillsammans; Han, jag och Debbie Travis. Idag blir det han, kanske Debbie. Fast jag tvivlar på att han ser på det när han äter själv, jag misstänker att han leker med Tryggtorkel istället.

Vi får kela ikväll istället.
Om inte annat tänker jag utnyttja honom att applicera Tigerbalsam på mig när jag ömmar under aftonen. Jobba är som sagt kul, men min rygg är inte alltid på lekhumör.

Nu handlar allt om Narnia och Harry Potter och gud vet vad. När jag var liten räckte det med snö utanför fönstret för att det skulle kännas magiskt i rummet. Jag och mamma pratade en dag, jag tror det var i somras eller kanske rentav i våras, och hon sade ”Från och med nu blir det mindre och mindre snö om åren, och om inte allt för lång tid skall vi vara glada om det kommer snö ens i Norrland”.
Den lilla meningen har legat och grott i min skalle ett tag nu. När jag var barn så handlade vintern om snö. Det började snöa redan i mitten av november snön låg kvar över hela julen (gärna med klassisk julaftonssnö över juldagarna) och började smälta så smått till slutet av februari. Lagom till min födelsedag i slutet av mars var snön borta och vårblommorna började kika fram. Mommo brukade ge mig en bukett blåsippor när jag fyllde år, blåsippor har alltid varit ”min” blomma.

Numera?
Ingen snö. Vi trampar snart in i december, julklapparna är köpta och närapå inslagna, resor hem och tillbaka för julfirande är bokade och betalda och julkalendrarna är redan placerade på tv-hyllan i alla hem. Men var är snön? Här i Skåne har vi regn, som bäst. Inga stora vita flarn som faller, bara stora tunga iskalla droppar.
Jag saknar snön. Jag saknar kritvita landskap som man med nöd och näppe kunde ta sig igenom för att snön låg för djup kring pjäxorna på en, jag saknar behovet av termobyxor och riktigt tjocka vantar, att ha iskalla men knallröda kinder när man till slut kom instyltande i hemmet efter en dag man spenderat i någon av backarna med en pulka och sina syskon.
Jag saknar att bli väckt av mamma som glatt och förväntansfullt upplyser ”Det snöar!” och att bygga snögubbar, snölyktor och att göra snöänglar. Ni vet själva hur otroligt vackert det är med levande ljus i snö, hur magisk man känner sig när man står i sitt fönster och trycker sina små händer mot fönstret samtidigt som nästippen gnuggas fram och tillbaka över rutan när man försöker se alla små snöväsen som bara MÅSTE finnas därute.

Det finns inga barn nu. De finns i planer, men det kommer att dröja några år innan de finns inom oss eller utom oss. I vilket fall som så kommer våra barn att lyssna storögt på oss när vi berättar om snöbollskrig, ljudet av snö som knastrar under kängan på en och hur rädd man alltid var att ens pulka skulle fara hela vägen ut på vägen när man for ner för backen. Snö kommer att bli deras myt, det där som de inte riktigt tror på fast vi visar dem bilder av oss som barn i snön. ”Här är mamma och morbror när de bygger snögubbe!” ”Här är pappa och farmor i skidspåret!”.
Har ni sett filmen Blast from the Past med Brendan Fraser? Om inte, se den. Vad jag ville ha sagt här är; I filmen finns en sekvens då Adams (Brendan) far försöker förklara för honom hur baseball går till, eftersom Adam aldrig varit utanför bunkern de lever i. Fadern försöker och försöker förklara, men Adam missförstår hela tiden och kan inte alls ta till sig vad fadern säger. Är det min son, min dotter i framtiden? En oförstående och oskuldsfull liten, som gör sitt bästa för att greppa något som är totalt oförståeligt för henne?

Jag saknar snö.

Läser lite bloggar och drömmer om saker. Borde städa, borde duscha, borde göra något annat än att sitta här och uggla. Men …jag känner ingen motivering alls, om jag skall vara ärlig. Egentligen vill jag ju orka storstäda så att lägenheten är skinande ren när Kärleksmonster kommer hem från jobbet om tre timmar, men …orka. Funderar på att orka städa lite under kvällen; på grund av vårt flyttkaos så skall de leka vampyrer hos Christian istället för här, vilket lämnar mig ensam i en tom lägenhet. Då hinner jag ju städa lite. Göra honom glad. Jag tycker om att göra honom glad, se hans fina ögon lysa upp i pur glädje.

Idag på lunchen gav jag honom en serietidning han saknar i sin samling. Transformers #2 från 1987.
Jag tycker om att ge honom presenter, att visa honom att han är såpass viktig för mig som han är. Ibland tror jag att han är viktigast av alla, faktiskt.

Ibland smyger sig tanken på: Saknar jag någonsin V och S? Var de någonsin såpass viktiga för mig att jag kan känna sorg över att de bröt med mig när jag valde Kärleksmonstret före dem och deras ”vänskap”? Och sedan skrattar jag till, rullar med ögonen och ler glatt åt tanken att jag har det så mycket bättre nu. Deras så kallade vänskap var lätt värd att offras för detta, tro mig. Även om något skulle hända och jag skulle förlora mitt Monster… still worth it.
With that said, nu släpar jag mig till duschen.

Vi får se om jag faktiskt börjar blogga igen nu. Kanske, kanske inte.

Zombie: Älskade Kärleksmonster, finns det någon möjlighet att jag kan övertala dig att åka med ut på Väla när du har slutat?
Kärlekmonster: Självklart gör jag det.

Han vill göra saker med mig. Han har inget emot att när han kommer hem efter en seg dag på jobbet åka buss med mig i en halvtimme för att lalla runt på ett köpcentrum för att hitta julklappar till sin och min familj. Väl därute bär han mina tunga kassar, värmer mina små kalla händer i sina och bara …finns till.
När vi blir hungriga slår vi oss ner utanför McDonalds och existerar i samma lilla bubbla, han och jag. Vi diskuterar barn och framtid, och vi är på samma spår. Ingen känner att det är minsta konstighet i att diskutera hur mycket våra framtida barn skall ha i veckopeng, eller varför de inte kommer att få köpa mobil förrän de blivit lite äldre. Det bara är vår sanning, det är vad vi andas. Förståelse för varandra och en otröttlig kärlek.

I helgen slet han och hans underbara systrar som djur tillsammans med mig för att tömma min lägenhet i Kävlinge, eftersom den är såld nu. Han fick ont, men låtsas om inget. ”Du är värd det” frustar han fram, och jag känner mig så hemsk som bad honom om hjälp från början.

Igår och idag har jag beställt hans julklappar. Jag hoppas att han blir glad över dem, men det tror jag allt. I vårt kaotiska hem (ni skulle se det! vi har möbler staplade på varandra i vardagsrummet, och i köket kan man inte se köksgolvet för alla kassar och kartonger!) så finns det ändå alltid stiltje, där vi kan stå tätt intill varandra och bara finnas.

Själv önskar jag mig säsong 10 och 11 av Frasier, samt Zombie survival guide. Skall säga det till min mor när hon ringer mig senare ikväll.

FÖR ÖVRIGT så är Zombie på ön mellan natten den 11:e december och arla morgon den 17:e.

En smärre uppdatering.

Trött på bloggen just nu. Pausar, som ni kanske märker.
I’ll be back.