Nu handlar allt om Narnia och Harry Potter och gud vet vad. När jag var liten räckte det med snö utanför fönstret för att det skulle kännas magiskt i rummet. Jag och mamma pratade en dag, jag tror det var i somras eller kanske rentav i våras, och hon sade ”Från och med nu blir det mindre och mindre snö om åren, och om inte allt för lång tid skall vi vara glada om det kommer snö ens i Norrland”.
Den lilla meningen har legat och grott i min skalle ett tag nu. När jag var barn så handlade vintern om snö. Det började snöa redan i mitten av november snön låg kvar över hela julen (gärna med klassisk julaftonssnö över juldagarna) och började smälta så smått till slutet av februari. Lagom till min födelsedag i slutet av mars var snön borta och vårblommorna började kika fram. Mommo brukade ge mig en bukett blåsippor när jag fyllde år, blåsippor har alltid varit ”min” blomma.

Numera?
Ingen snö. Vi trampar snart in i december, julklapparna är köpta och närapå inslagna, resor hem och tillbaka för julfirande är bokade och betalda och julkalendrarna är redan placerade på tv-hyllan i alla hem. Men var är snön? Här i Skåne har vi regn, som bäst. Inga stora vita flarn som faller, bara stora tunga iskalla droppar.
Jag saknar snön. Jag saknar kritvita landskap som man med nöd och näppe kunde ta sig igenom för att snön låg för djup kring pjäxorna på en, jag saknar behovet av termobyxor och riktigt tjocka vantar, att ha iskalla men knallröda kinder när man till slut kom instyltande i hemmet efter en dag man spenderat i någon av backarna med en pulka och sina syskon.
Jag saknar att bli väckt av mamma som glatt och förväntansfullt upplyser ”Det snöar!” och att bygga snögubbar, snölyktor och att göra snöänglar. Ni vet själva hur otroligt vackert det är med levande ljus i snö, hur magisk man känner sig när man står i sitt fönster och trycker sina små händer mot fönstret samtidigt som nästippen gnuggas fram och tillbaka över rutan när man försöker se alla små snöväsen som bara MÅSTE finnas därute.

Det finns inga barn nu. De finns i planer, men det kommer att dröja några år innan de finns inom oss eller utom oss. I vilket fall som så kommer våra barn att lyssna storögt på oss när vi berättar om snöbollskrig, ljudet av snö som knastrar under kängan på en och hur rädd man alltid var att ens pulka skulle fara hela vägen ut på vägen när man for ner för backen. Snö kommer att bli deras myt, det där som de inte riktigt tror på fast vi visar dem bilder av oss som barn i snön. ”Här är mamma och morbror när de bygger snögubbe!” ”Här är pappa och farmor i skidspåret!”.
Har ni sett filmen Blast from the Past med Brendan Fraser? Om inte, se den. Vad jag ville ha sagt här är; I filmen finns en sekvens då Adams (Brendan) far försöker förklara för honom hur baseball går till, eftersom Adam aldrig varit utanför bunkern de lever i. Fadern försöker och försöker förklara, men Adam missförstår hela tiden och kan inte alls ta till sig vad fadern säger. Är det min son, min dotter i framtiden? En oförstående och oskuldsfull liten, som gör sitt bästa för att greppa något som är totalt oförståeligt för henne?

Jag saknar snö.