Skall vänta med att gå till Preem tills jag fått dagens post. Jag beställde ju lite seriealbum häromdagen och de skickades från Bokus igår, så kanske hinner de fram redan idag. Lyssnar på Buddy Holly, har hungermonster i magen, vill ut i solskenet och är på humör för att dansa. Jag är en zombie som är riktigt duktig på att skjuta upp saker till sista sekunden, inte orka göra dem och sedan ta den kortaste vägen ut. Jag har haft hela veckan på mig att städa, jag är ledig både idag och imorgon, så varför försöker min ondskapta lilla hjärna övertala mig att jag skall städa imorgon och därmed slappa idag? Dumhjärna. Jag borde springa med huvudet före in i väggen för att straffa den, men då blir även huvudet ledset och det är ju orättvist.
Jag behöver köpa något att äta också. Min mage är som sagt var fylld av små elaka monster som skriker efter föda och offer, men vad jag har hemma räcker inte ens till en macka och kanske vore det bra att få i sig lite riktigt mat i alla fall EN dag i veckan? Omelett eller pasta hade varit fint. Får se vad de har på macken, helt enkelt.
På måndag åker jag hem till Gotland. Det blir en vistelse på fem dagar, och sedan tar jag med mig Zzucken och far hem igen. Han skall vara på besök här i tre dagar, och jag har inte en blekaste hur man roar en lillgammal sextonåring. Vi har pratat om att vi skall gå på bio en kväll, men det räddar ju inte att jag har tre hela dagar och tre kvällar att roa honom på. Så… sex olika aktiviteter, varav bio får vara en. Vad annars kan man göra här i Skåne? Vi skall shoppa en dag. Fara över till Malmö och gå runt i datorspelsbutiker, bokaffärer, klädaffärer och caféer. And then? Kanske man kunde åka på utflykt… Ta tåget över Teckomatorp och hoppa av vid random tågstation och fika i solskenet. Bah! Jag får fråga honom när jag kommer hem, han måste ju ha liiiite koll själv på vad han vill ha ut av att besöka mig. (förutom att han gillar min mat ;))
Småbröder är rara. I synnerhet nu när de har vuxit upp och inte längre är små skitungar! (det är inte jag heller. tänk vad civiliserat vi kan umgås nu, jag och de två mindre, i jämförelse med hur det var för tio år sedan när vi ville döda varandra)
Jag saknar Anna. Jag tänker på henne ofta. Nästan dagligen. Det är så avlägset nu, det har gått nästan två år. Två hela år, förstår ni hur stor tidsrymd det är? Samtidigt är det ingen tid alls. Samtidigt kunde det lika gärna vara igår.
Det är konstigt hur en så nära persons död påverkar er. Har jag sagt att jag har jättesvårt för våldsfilmer numera? Filmer med mycket visuellt blod och våld? Jag blir illamående på en gång. Så var det aldrig innan hon gick bort. Finns ett samband? Jag har extremt svårt för filmer där folk dör eller där de visar begravningar. Jag börjar gråta på en gång. Jag undviker snyftfilmer i än större utsträckning nu (jag gillade dem inte innan, nu får de mig att bryta ihop).
När kommer man undan? När är det slut? När kan jag andas normalt och slippa känna mig så liten ibland?
Jag vill så gärna prata med henne. Krama på henne.
Ohwell.
Nu skall jag städa vidare.
God bless this ungodly mess.
