Mitt problem för idag: Bristen på kärlek.
Jag behöver en pojkvän. Eller något liknande, så djävla kräsen är jag inte. Jag behöver NÅGON av manlig typ som jag kan få ödsla lite känslor på, jag är alldeles för kelig för att vara bekväm i att vara singel. Sure thing, det är kul att slippa känna dåligt samvete för att man ler lite extra mot någon every now and then, men samtidigt hade jag inte haft något emot att ha någon som är MIN. Min egen, min att få hålla om när jag sover och min att få vakna bredvid.
Det är, om jag inte har räknat fel totalt, tre år sedan jag blev singel. Tre år kan vara lite, men det kan också vara väldigt länge. Under de tre åren har jag blivit förälskad ett flertal gånger, men inte en enda gång har det varit besvarat. Visserligen har jag också haft två (tror jag) som i alla fall påstått att de har varit kära i mig, men då har det tyvärr varit jag som inte responderade. Och nu sitter jag här och funderar lite… Jag tror att jag är väldigt svår att bli kär i. Det är ett problem, men jag vet inte hur jag skall ändra det. Viktor har alltid en massa vassa synpunkter på att ”ändra dig då” och så vidare, men om jag inte VET mallen är det ju svårt att få rätt resultat, right?
Jag tycker att jag är lättpratad, jag vet att jag faktiskt kämpar för att överkomma min blyghet och mina enorma problem med ögonkontakt, och jag vet att jag inte alls ser på det vis folk verkar föredra, även fast ingen verkar misstycka helt med det utseende jag nu har att dras med.
Hur uppstår kärlek? Vad är det i en människa som får motparten att släppa vissa murar och att skapa små rum med bubbliga känslor i? Vad är det egentligen som gör att man faller för person A men inte för person B? Är det samma funktion som gör att man avskyr person C och inte alls kan fördra person D? Eller har svarta känslor inte samma kod som vita känslor?
De personer jag fallit som en fura för har inte alls något gemensamt med varandra, annat än att jag kan sätta mig själv som gemensam nämnare, som spindeln i nätet. Honom har jag samma musiksmak som, honom har jag samma humor som, honom delar jag intressen med och han är bara ruggigt djävla snygg och charmig. Så det är svårt att hitta en röd tråd på det viset, och om ingen röd tråd finnes så måste det ju vara något annat som påverkar?
Jag tog upp ämnet lite lätt med min mor, efter att ha hajat till några gånger när jag gått förbi folk i Frankreich: Man faller för drag. Vissa drag attraherar mig och några med mig, samtidigt som andra inte alls förstår tjusningen i det där jag finner så charmigt. Så när man då möter en karl som har den där blicken, eller de där händerna, eller det rara skrattet, så inser man plötsligt att man är snarast attraherad av en total främling – på grund av igenkännande med någon man tidigare varit förtjust i! Men hur uppstår attraktion? Ligger det i mina gener att vara dödligt förtjust i vackra armar och händer och i min grannes (t.ex.) gener att älska ben och rumpor? Eller varifrån uppstår attraktionen?
Jag undrar, jag.
I vilket fall som helst så vill jag ha kärlek. Jag vill ha någon som alltid har dörren olåst för mig, som aldrig tycker att jag stör och som alltid vill att jag är hos honom. Som inte har något emot att kittla mig i nacken, värma min rygg när jag värker och som faktiskt tycker om mig fast jag har en helt sned inställning till mat.
Rant rant rant. Det står egentligen inget intressant här :P
