En bild från nyårsafton för jag var trots allt ganska snygg då. Viktigt! OBS jag har en rosa BH på mig, så att ni inte tror att jag a) är väldigt indecent samt b) har något annat än en 35-årings kropp because YIKES vad jag har en 35-årings kropp numera. Så det skall vara, tydligen.

Tisdag och fortsatt lugnt och bra på jobb. Vi har lite lågsäsong vad gäller lektionstider verkar det som, men det behövs det också. Jag har fan fortfarande mardrömmar om schemat i somras, så alla dessa lediga tider är relativt lugnande att titta på. Apropå drömmar drömde jag så himla dumt om lite lajvare jag känner men jag misstänker att det beror på att det igår dök upp en lelle chattgrupp där vi lite försiktigt började diskutera planer inför sommarens Lazarus. Jag har för övrigt redan anmält SAMT betalat för mig, vilket väl är unheard of sådär ett halvår innan lajvet skall gå av stapeln, men jag hade lite pengar liggande och eftersom det är begränsat antal platser (350) så vill jag se till att låsa in en plats genom att vara helt färdig med allt sådant i god tid, faktiskt.

När saker och ting har börjat lugna sig och bli normala häromkring igen så skall jag sätta igång med sömnaden inför sommaren. Jag har som sagt följande projekt liggande:
– underklänning
– överklänning MED djävligt avancerade broderier (vilket förmodligen blir skitfult men men)
– red riding hood. Prolly inte till lajvet, men den skall åtminstone med till medeltidsveckan när jag springer runt i min lilla Svenska Flaggan som Disneyprinsessa-outfit (vilket såklart är en fullkomligt rimlig outfit!)

Så öh. Två klänningar. De går snabbt. Broderiet? Not so much, haha. Men det kommer att ge mig något att sitta och pilla med om kvällarna och det är ju ändå bra grej.

Trött idag. Vaknade i nättras av en hostattack och har sedan flera gånger vaknat till av spöregnet som slog mot rutan. Imorse blev det lite sovmorgon eftersom jag dels inte alls var pepp på att gå ut på promenad i SKYFALLET och dels inte alls kände att jag orkade städa nu under morgonen. Det blir ordning och reda i schemat framöver, just nu behöver jag nog mest bara lyssna på kroppen faktiskt. Man får göra det.

(just nu: näsblod. hepp.)

Livet, alltså. Det är helt sjukt vilka vändningar det helt plötsligt kan ta, utan minsta förberedelse därtill. Det har — som ni märkt — varit tyst på bloggen här i en månad. Först för att jag hade influensa och mest bara låg i sängen och var miserabel, och sedan för att Martin hamnade på sjukhus. Vänner på Facebook har fått mer info om detta, jag varken vill eller behöver skriva mer ingående om det *här*, faktiskt. Jag vill mest bara throw it out there för kronologins skull.

Idag är första arbetsdagen på en månad, och det är konstigt att vara tillbaka. Det är konstigt att vara en del av vardagen igen, för den här månaden har verkligen varit märklig och svår på alla sätt och vis. Jag har varit i en hel del oerhört mörka gränder (och vänt!) och jag har haft känslor i verkligen ALLA riktningar, hela tiden turned up to eleven vilket gjort att jag mest bara varit trött, HELA TIDEN. Just nu känns allt bra, dock. Vi är inte riktigt i mål än, men vi är på god väg.

Jag vill inte skriva för mycket, för jag fastnar just nu i allt som hänt och det vill jag som sagt var inte skriva för mycket om. Kanske pratar mer om det framöver, men inte idag. Inte just nu. Just nu väntar jag mest på ett telefonsamtal som sätter en liten boll i rullning inför kvällens besök på sjukhuset. Han är kvar där, men just nu verkar det som att han är hemma hos mig igen innan veckan är slut.

Men idag jobbar jag. Jag började dagen med en kortare promenad (6 km) och det är väl allt som blir promenerat idag because reasons, men jag ser fram emot att allt eftersom kunna komma igång med mina lite längre promenader igen. Jag ligger också en månad efter i löpträningen och behöver ju börja om igen — kanske inte från ruta ett, men åtminstone från ruta två. Det får vara så :) Jag vet ju att jag kommer ikapp, det får väl helt enkelt bara vara lite extra press på mig just nu.

Så ja. Jag lever, MARTIN lever, jag skall försöka komma igång med bloggandet igen nu när jag försöker återgå till vardagsliv igen.

Ibland när jag bloggar så tänker jag lite på den här novellen ”Den typ som överlever” av Stephen King och hur liksom alla dagar flyter ihop med varandra på grund av disillusion, smärta och knarkrus. I mitt fall är det väl mer den extremt välstampade stigen, men känslan kvarstår lite ibland; vad är det ens för dag idag? (tisdag, men jag var nyss övertygad om att det var onsdag)

Jag tragglar på med julklappar och är mest bara trött på hela skiten, i ärlighetens namn. NOLL julkänsla i år, jag vill mest bara sitta av tiden och sedan påbörja ett nytt år. Nästa år blir det ju lajv och medeltidsvecka och en massa bra konserter och bortsett från att jag blir ÄNNU ÄLDRE så är det ju bara bra grejer, känner jag.

Jul blir säkert bra också. Vi skall ju fira med Ricard och Sanna och Luna, och mamma och Janne skall vara med! Det blir ju faktiskt jättefint. Klappa bebis och hänga med min familj? Yes, jag kan stå ut med det :3

Annars mest trött. Ligger efter med grejer jag hade hoppats vara klar med by now (julklappar) och kan inte riktigt minnas när jag sist sov riktigt gott natten igenom, men det löser sig. Ikväll blir det häng med gsson (woo!) och jag skall flytta torsdagens tvättid till lördagen så har jag torsdagskvällen ostörd för julklappspyssel tänker jag. Det blir bra. Allt blir bra! Jag behöver bara få lite energi först. Det gör ju skillnad.

OKEJ. Ha en bra dag hejdå!